Roger Lindqvist

Jag har alltid älskat sommaren, sedan tidiga barnaår. Och medan andra i min närhet pustat, stånkat och stönat över värmen och uttryckt sitt missnöje har jag suttit med ett leende på läpparna och bara njutit. Att tala illa om sommaren är inte min stil. Att uttrycka sitt missnöje är att häda den vackraste av alla årstider. I min barndom ägde jag ett par röda badbyxor. När den första värmande solstrålen behagade komma, då åkte de röda badbyxorna på. Jag älskade att bada, jag kunde bada hur länge som helst. Min mamma fick säga till på skarpen flera gånger att jag skulle komma upp på stranden. Om ens nu det hjälpte.

Vi brukade åka ner till Tingsholmen eller till Pitsund tillsammans med goda vänner. Mamma packade en korg med mackor, bullar, saft och kaffe sen bar det iväg i farsans blå VW. När vi väl kom fram var det som om paradisets portar öpnnat sig. Jag var strålande glad, jag skyndade mig ut i piteälvens vatten för att låta mig berusas av den atmosfär som där rådde. Idag vid uppnådda 53 så är jag en skugga av mitt forna "bad-jag". De röda badbyxorna är sedan länge borta (det skulle ju se konstigt ut om jag fortfarande hade dom på mig). Idag så nöjer jag mig hellre av att sitta och titta när Norah och Max leker i sin badpool. Även om Norah häromdagen ropade till mig att bada tillsammans, så kunde inte ens detta förmå mig att ta steget fullt ut. Badningen inskränkte sig till att jag doppade fötterna i vattnet. Oj, vad jag har blivit tråkig!

Bilderna som följer har alla ett sommartema. Alla togs de under min barndoms varma somrar. Mina röda badbyxor har även de förevigats på en färgbild från 1960-talet. Här kommer lite sommarnostalgi i olika fomer.


Det är sommaren 1964. Vi är på camping med pappas syster Emmy
och hennes man John. Med på färden är även min farbror Åke (fars
bror) och hans fästmö Dagmar. Färden gick bl. a. till Arvidsjaur. Och
på den här bilden så har vi hamnat vid Byskeälven. Mina röda bad-
byxor finns som vanligt med. Paret som kysser varandra är inte de
välkända kärleksparet i filmen Casablanca, Humphrey Bogart och
Ingrid Bergman, även om man lätt kunde tro det. Det är John och Emmy
Risberg från Hortlax. Mina föräldrar John och Maj-Gerd Lindqvist syns
i bakgrunden.


En sommarkväll 1960 var vi på besök hos min mormor Bedas bror
Karl och hans hustru Hedvig Jonsson på Skatanvägen i Hortlax. Min
mor och jag blev då förevigade på detta svartvita foto.


Pitsund sommaren 1963. T.v. på gummimadrass, min fars brorsa Åke
Lindqvist. Den coola killen i John Elton brillor är sexårige John Roger
Lindqvist. Damen i vitt är min mor, och personen som ligger och solar
är min far, John. (Det blev mycket John där...). Dagmar Lamberth-
Karlén fotograferade med sin gamla lådkamera.


Dagmars lådkamera tillhörde inte den mest avancerade inom fototek-
niken, som syns på den här bilden. Vid detta tillfälle hade vi begivit oss
ut på en tripp till Kalamark. Fr. v. Maj-Gerd, John, Sanfrid, Roger, Gerd,
Henning, Åke och bakom lådkameran Dagmar. Att döma av klädseln så
var det måhända en kylslagen sommarkväll. Men annars ganska korrekt
klädda. T.o.m. jag hade blazer med vit skjorta och slips. Morfar var för-
tjust i hattar. Han brukade beställa nån exklusiv sak från Staterna ibland.


Dagmars lådkamera var kanske inte av det sista skriket, men den
hängde med och förmedlar än i denna dag en tid av mitt liv som inte
finns längre. Samlade vid fikabordet hemma på tomten i Hortlax ses
följande; Roger med sin katt med Hitler-mustasch, pappa John, farmor
Hanna och mamma Maj-Gerd. Året var 1964.


Längtan efter sommar och sol, har följt mig på min väg genom livet. Höst och vinter uppskattade jag mest under barndomen. I vuxen ålder så har det hela förbytts, och vintrarana ser jag inte längre fram emot. I PITEÅ-TIDNINGEN har jag lekt med fantasin genom åren när jag berättat om de mest skilda saker. Min kärlek till värmen fick min fantasi att sväva fritt i berättelsen; Drömmen om Provence. På insändarsidan i samma tidning trädde jag upp till naturens försvar när okända natursvin skräpat ner Tingsholms-idyllen för några år sedan. Insändaren gav eko. Efter ett par dagar så var allt bortstädat och återställt till det normala.


Tänk vad en liten insändare kan göra. Efter ett besök nere på "Holmen"
så fattade jag pennan och skrev detta.
-----------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 juni 2008.



Efter en tid så var allt skräp som bortblåst. Och det måste man
ju också uppmärksamma.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 5 juli 2008.



Om jag på insändarsidan trätt upp till naturens försvar, lät jag mig i
denna berättelse flyga iväg på fantasins vingar. Den reaktion jag fick
var att vissa trodde att jag faktiskt bosatt mig i Provence - på riktigt.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 8 september 2008.