Möte med det okända del. 2
När aftonen nalkades och Olle och hustrun nyss var hemkomna från affären, tänkte han återigen på det där underliga som hänt föregåenda natt. Ryggen värkte återigen, och det var med viss möda som Olle bar in matkassarna från bilen. När hustrun såg sin makes förvridna anlete, tyckte hon att det var dags för honom att vila sig en stund.
- Har du tagit dina tabletter idag, Olle? frågade hon med ett medlidsamt tonfall.
- Klart jag har, svarade hennes man, med sträv röst.
- Du kanske ska gå och lägga dig en stund, kära du. Jag ser ju att du har ont.
- Måste fixa bilens avgassystem ikväll, Lennart ska hjälpa mig.
- Kan du inte ringa återbud?
- Går inte. Bilen ska ju besiktas på torsdag.
Olles ryggplågor gjorde honom sträv och butter. Han som tidigare varit en ganska gladlynt och positiv person hade sakta förvandlats det sitlidna året. Han gruvade sig för natten. Tänk om det blir en likadant inatt. Just precis i det ögonblicket snuddade han åter vid nattens konstiga händelse. Utan ett ord till hustrun, bestämde han sig för att kolla in om det där "konstiga människorna" åter skulle vandra förbi i natten. Efter middagen åkte Olle till bästa kompisen Lennart. De två var gamla barndomskamrater, de hade bott i samma kvarter under uppväxtåren. Lennart var en kille man kunde lita på, kanske jag skulle berätta för honom...Nää, då tror han att jag blivit alldeles tokig, tänkte Olle under sin färd mot Lennarts hus.
Kvällen var kommen. Birgit satt uppkrupen i finsoffan med sitt handarbete. Olle satt i fåtöljen och tittade på Aktuellt. När programmet var slut, gäspade Olle och sa till sin fru att han skulle till sängs.
- Hoppas du kan sova inatt, älskling, jag sitter uppe en stund till. Jag vill få den här virkningen klar nångång, go´natt på dig, dröm sköna drömmar!
Olle la sin kropp i sängen. Efter kvällens mekande i Lennarts garage, värkte ryggen än mer. Jag blir snart tokig, tänkte han, jag måste få sova! Exakt klockan 2.38 väcks Olle av ett gnisslande ljud. Det låter som om det kommer utifrån, eller...Med stor möda lyckas han så småningom ta sig upp ur sängen. Han sticker fötterna i tofflorna som står parkerade vid sängen. Snart är han i köket. Han går mot skafferiet och den pillerburk som står på översta hyllan. Han sträcker sig, så det går en ilning genom ryggslutet. Så sätter han sig med vattenglaset vid köksbordet och drar undan gardinen.
Samma sak upprepas åtrerigen liksom natten före. Gnisslandet kommer från vagnen som mannen i de grå vadmalskläderna drar. På kärran sitter den lille pojken, och vid sidan går kvinnan med hucklet. Nu känner Olle att han börjar bli en aning rädd. Håller jag på att mista förståndet, eller har dessa människor kommit på besök från en annan okänd och värld?
De tre okända personerna går i lugnt mak mot den grind som kvinnan öppnar medan mannen och pojken passerar. Som genom ett trollslag är de alla uppslukade av de stora väldiga majestätiska furorna. De smälter liksom in i den mäktiga storskogen. Men vart går dom, vad är detta för människor, tänker Olle som i sin iver glömt ta sin värktablett.
Olle drar sig då till minnes ett gammalt obebott hus som fanns i skogen där han och Lennart en gång lekte som barn. Kanske ändå att jag måste prata med Lennart, kanske att han vet nåt om det där mystiska huset. Kanske att det finns ett samband. Olle tittar på köksklockan, den visar 3.12. Snart kommer tidningen, jag ids inte gå och lägga mig. Jag kokar mig en kopp kaffe.
--------------------------------------------------------
Text: Roger Lindqvist.
