Möte med det okända
Natten var varm. Och trots att sovrumsfönstret stod på glänt, så kändes ingen nämnvärd svalka. Olle hörde sin hustrus djupa andetag, hon verkar så oförskämt rofylld, tänkte han, när han för femtioelfte gången vände på sin kudde. För tredje natten i rad så infann sig inte sömnen. På nattygsbordet lyste klockradions röda siffror klart i det mörka och alltför varma sovrummet. Olles rygg värkte, trots att han innan sänggåendet tagit de receptbelagda morfintabletterna. 3-4 ggr. per dag enligt doktorns ordination. Men fortsätter det så här så måste jag ha en till, tänkte Olle, medan han försiktigt reste sig från dubbelsängen.
Uppe i ett skåp i köket stod befriaren. D.v.s. medicinburken med de 100 starka värktabletterna som de senaste halvåret blivit hans bästa vän. Vid 55 fyllda och efter 34 år på verkstadsgolvet med ibland alltför tunga lyft, var Olles rygg utsliten. Åtminstone var det så man sa när han besökte ryggspecialisten på det stora sjukhuset för en utvärdering. Olles kondition var inte eller vad den brukade vara. I sina svåraste stunder när värken spreds som ett gift i kroppen, och svårmodet lade sig som en sten omkring hans bröst, såg han ingen utväg.
Olle satte sig på köksoffan. Natten var tyst och öde, och det enda ljud som hördes var köksklockans tickande. Det var då som det hände. Tre personer, en man en kvinna och en pojke i 10-11 årsåldern kommer gående på infarten. Olle ryggar tillbaka, där han sitter bakom den ljusa köksgardinen. Mannen drar en vagn och längst bak går den unga pojken kvinnan som går vid sidan om, bär ett grått huckle över huvudet, och hennes ögon uttrycker sorg och vemod.
Olle tycker det hela känns en smula obehagligt. Kanske att jag drömmer, kanske är det morfintabletterna som spelar mig ett spratt, tänker han. Fastän situationen känns mystisk och overklig följer han med blicken de tre gestalterna. Handen darrar en aning när han för glaset mot sin mun. De tre har nu nått fram till grinden som vetter mot storskogen som finns i omedelbar närhet. Kvinnan med hucklet öppnar grinden och mannen och barnet passerar förbi. Snart är de alldeles uppslukade av nattmörkret.
Olle sitter kvar en lång stund efteråt och söker en lämplig förklaring till det inträffade. "Kanske att jag väcker Birgit", tänker han. "Kanske att jag håller på att bli tokig, kanske jag bara yrar?".
Olle bestämmer sig slutligen för att lägga sig i sin säng. Värken är för stunden borta. Men han vet att om någon timma börjar helvetet om igen.
När morgonen så sakta gryr väcks han av hustruns muntra rop.
- Olle, du tänker väl inte sova bort hela dagen? Det är jättefint väder ute, jag tänkte vi skulle äta frukost på altanen. Kommer du? Vill du ha gröt eller fil, älskling? Kanske rostade mackor med ägg?
- Kaffe, svart! säger Olle.
- Det känns som om jag gått en tio-ronders match mot Tyson, och därefter sprungit ett maraton. Olles 55-åriga kropp känns tung så här på morgnarna. Värken har redan slagit rot. Det tar flera minuter innan han kommit på fötter. Han kliar sitt rufsiga gråa hår, och tänker på den sistlidna natten. Tanken på det gör honom betänksam. "Ska jag berätta, eller ska jag inte", tänker han på vägen mot badrummet. "Hon skulle nog bara tro att jag svamlar, det kanske var en synvilla", tänker han och försöker slå bort nattens händelse.
------------------------------------------------------------
Historien som ni nyss läs, är en idé som jag länge burit med mig. Vi får väl se om den får en fortsättning?
Roger.
Uppe i ett skåp i köket stod befriaren. D.v.s. medicinburken med de 100 starka värktabletterna som de senaste halvåret blivit hans bästa vän. Vid 55 fyllda och efter 34 år på verkstadsgolvet med ibland alltför tunga lyft, var Olles rygg utsliten. Åtminstone var det så man sa när han besökte ryggspecialisten på det stora sjukhuset för en utvärdering. Olles kondition var inte eller vad den brukade vara. I sina svåraste stunder när värken spreds som ett gift i kroppen, och svårmodet lade sig som en sten omkring hans bröst, såg han ingen utväg.
Olle satte sig på köksoffan. Natten var tyst och öde, och det enda ljud som hördes var köksklockans tickande. Det var då som det hände. Tre personer, en man en kvinna och en pojke i 10-11 årsåldern kommer gående på infarten. Olle ryggar tillbaka, där han sitter bakom den ljusa köksgardinen. Mannen drar en vagn och längst bak går den unga pojken kvinnan som går vid sidan om, bär ett grått huckle över huvudet, och hennes ögon uttrycker sorg och vemod.
Olle tycker det hela känns en smula obehagligt. Kanske att jag drömmer, kanske är det morfintabletterna som spelar mig ett spratt, tänker han. Fastän situationen känns mystisk och overklig följer han med blicken de tre gestalterna. Handen darrar en aning när han för glaset mot sin mun. De tre har nu nått fram till grinden som vetter mot storskogen som finns i omedelbar närhet. Kvinnan med hucklet öppnar grinden och mannen och barnet passerar förbi. Snart är de alldeles uppslukade av nattmörkret.
Olle sitter kvar en lång stund efteråt och söker en lämplig förklaring till det inträffade. "Kanske att jag väcker Birgit", tänker han. "Kanske att jag håller på att bli tokig, kanske jag bara yrar?".
Olle bestämmer sig slutligen för att lägga sig i sin säng. Värken är för stunden borta. Men han vet att om någon timma börjar helvetet om igen.
När morgonen så sakta gryr väcks han av hustruns muntra rop.
- Olle, du tänker väl inte sova bort hela dagen? Det är jättefint väder ute, jag tänkte vi skulle äta frukost på altanen. Kommer du? Vill du ha gröt eller fil, älskling? Kanske rostade mackor med ägg?
- Kaffe, svart! säger Olle.
- Det känns som om jag gått en tio-ronders match mot Tyson, och därefter sprungit ett maraton. Olles 55-åriga kropp känns tung så här på morgnarna. Värken har redan slagit rot. Det tar flera minuter innan han kommit på fötter. Han kliar sitt rufsiga gråa hår, och tänker på den sistlidna natten. Tanken på det gör honom betänksam. "Ska jag berätta, eller ska jag inte", tänker han på vägen mot badrummet. "Hon skulle nog bara tro att jag svamlar, det kanske var en synvilla", tänker han och försöker slå bort nattens händelse.
------------------------------------------------------------
Historien som ni nyss läs, är en idé som jag länge burit med mig. Vi får väl se om den får en fortsättning?
Roger.
Kommentarer
Trackback
