Promenad med livet som insats
Vaknar upp till ännu en strålande sommarmorgon. Utanför vårt fönster håller fåglarna en häftig ljudekvillibristisk konsert. Strax före klockslaget åtta, vill min hustru gå på promenad. Jag samtycker, trots mina stela ben och leder. Men just därför är det ett måste att röra på sig. Vi går den vanliga välkända vägen, förbi de gårdar och öppna fält som jag sett sedan barnsben. Vid den gamla rödmålade bagarstugan på Inimarksvägen står en bänk som vi sätter oss på. Klockan är då i det närmaste åtta denna onsdagsmorgon den 8 juni 2011. Skolan skall snart börja, därav de många cyklister som kör förbi. Snart stundar även den efterlängtade examen med alla de förväntningar som finns av drömmar inför sommaren.
Efter en stund kommer vi in på den motionsrunda som byggdes för flera år sedan. Denna slinga används flitigt av alla de närboende, men även massvis av skolelever som nästan sprutar fram i sommarhettan, glada och lagomt uppfyllda av vad som komma skall. Fågelsången tilltar i intensitet, och vi bara njuter. Det verkar som om de små liven utför sin konsert enkomt för oss. Snart är vi framme vid hästhagen. Där står tre-fyra vackra hästar i sin hage och betar. Kan det bli bättre? När vi passerat hagen möts vi av en pratglad katt, väldigt lik vår egen Pelle. Han pratar och pratar så vi får inte en endaste syl i vädret. Han pratar om sin senaste misslyckade råttjakt bl. a. Till slut sjunker han ner bland blad och blommor i den skugga som en stor yvig björk skänker.
När vi gått ytterligare en stund är vi så äntligen framme på gång- och cykelvägen som löper paralellt med den stora vägen. Bakom oss kommer en annan hortlaxbo, Ing-Marie, som vi känner sedan tidigare när ungarna var små. Just då befinner vi oss tre stycken på den lugna gångvägen. Sen händer det! Plösligt kommer en mopedist med våldsam fart bakom oss. Jag går på vägens vänstar sida, Bettan i mitten och Ing-Marie snett bakom oss till höger. Utan att blinka försöker han passera oss på "Stenmarksvis". D.v.s. han kör med våldsam fart i en slags slalomåkning. Istället för att anpassa farten, darar han ytterligare fart på gashandtaget. Det hela resulterar i att Elisabeth träffas på sin högra sida och håller nästan på att ramla till marken.
Det går så fort att vi nästan inte hinner blinka. Det enda vi ser är en ung skolelev med gul hjälm sticka från platsen utan att blinka. Inom loppet av nån sekund sväller Bettans arm upp, och ett stort skrapsår syns tydligt och väl efter marodören. Efter cirka en halvtimme syns ett stort blåmärke ta form. Och inom mig växer ilskan över grabben med den gröna hjälmen. Tur i oturen så verkar inget vara brutet. Men detta föranleder oss att i fortsättningen ta på oss varsin hockeyutrustning när promenadlusten kommer. Kanske det enda sättet att skydda sig mot ilskna 15-åriga moppeförare med gångvägen som racerbana. Synd att den skyldige inte blev ordentligt igenkänd, för isåfall hade jag nog velat ha en bra förklaring till det inträffade.
Hade det hänt en äldre herre eller dam, hade nog det hela utmynnat i en allvarligare olycka. Promenaderna fortsätter vi med. Det skall ingen mopedist ta ifrån oss. Men som sagt hockeyutrustningen (dock inte skridskorna) åker på vid nästa tillfälle...
----------------------------------------
Roger.
