Gränsen mellan liv och död
Döden! På väg in i det totalt okända. En vandring på vägar som man aldrig gått förut. Ibland kan det kännas spännande, ibland enbart läskigt. I de yngre tonåren tänkte jag ofta på döden, hur det skulle bli, hur det skulle kännas, hur slutet skulle bli. Och hörrni, vem har inte tänkt såna tankar. Det har vi nog alla vi som finns på den här jorden. Att livet är förutbestämt vet vi också. Jag menar, att vi en gång skall möta det som vi alla vet vi skall göra: det oundvikliga, döden.
Vissa vill absolut inte ens tänka tanken, inte prata om det, nej. nej, nej. Död framkallar även ångest, oro och djup smärta. För många kan döden ses som en befriare, en hjälp ut ur ett livslångt smärttillstånd. En av mina lumparkompisar tog sitt liv några veckor före muck. Först kunde jag inte alls fatta, han var bara 21 år. En sommar för 29 år sedan dog en klasskamrat, han blev 25. Året därpå avled en spelkompis i en flygolycka i USA, han fick gå endast 26 år på den här jorden. Varför, var den frågan som jag ställde. Inget svar fick jag.
En vårdag för sex år sen tittade en kirurg mig i ögonen och sa att jag hade lungcancer. Nu är det kört, tänkte jag. Men jag överlevde. Jag hade ingen cancer. Men jag levde i den förvissningen i tre månader. Omtumlad men mycket glad, kändes det som den största och högsta vinsten. Att njuta av livets alla glädjeämnen som finns i ens absoluta närhet.
Våra barn fick aldrig chansen att uppleva sin mormor och morfar. Relativt unga så gick de bort med två års mellanrum. Ibland så har tanken varit "att tänk om..." så fungerar våran mänskliga hjärna, "men tänk om..." Hur skulle livet gestaltat sig om det sett annorlunda ut, "för tänk om..."
Idag läste jag att Lasse Eriksson hastigt gått bort. Den föreställning som han medverkade i var av en sådan succé att biljetterna var slutsålda under resten av våren 2011. Men döden tar inte hänsyn till en fullsmockad agenda, även om vi hyllas av vår omvärld. Döden kommer och går precis som den vill, så brutal i sin påhälsning. Döden upplevs också så vansinnigt orättvis. Men vad kan vi göra? Svaret är just ingenting. Endast hoppas att den kommer i en skepnad av räddare och hjälpare. En äldre släkting låg på sjukhusets akutmottagning. Jag satt och höll hans hand. Mellan de svåra smärtorna lutade han sitt huvud mot mig, och med sin ansträngda röst viskade han i mitt öra: Roger, jag vill dö nu! Döden hörde hans vädjan. Några dagar efteråt kom den på besök. Den tog bort all den hemska smärta som han drabbats av. I det fallet så blev döden hans vän i nöden. Han leddes bort på de där outforskade vägarna som vi just nu inte kan se. Döden är och förblir livets största hemlighet, och har så alltid varit sedan tidens begynnelse. Det är bara att acceptera.
----------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Vissa vill absolut inte ens tänka tanken, inte prata om det, nej. nej, nej. Död framkallar även ångest, oro och djup smärta. För många kan döden ses som en befriare, en hjälp ut ur ett livslångt smärttillstånd. En av mina lumparkompisar tog sitt liv några veckor före muck. Först kunde jag inte alls fatta, han var bara 21 år. En sommar för 29 år sedan dog en klasskamrat, han blev 25. Året därpå avled en spelkompis i en flygolycka i USA, han fick gå endast 26 år på den här jorden. Varför, var den frågan som jag ställde. Inget svar fick jag.
En vårdag för sex år sen tittade en kirurg mig i ögonen och sa att jag hade lungcancer. Nu är det kört, tänkte jag. Men jag överlevde. Jag hade ingen cancer. Men jag levde i den förvissningen i tre månader. Omtumlad men mycket glad, kändes det som den största och högsta vinsten. Att njuta av livets alla glädjeämnen som finns i ens absoluta närhet.
Våra barn fick aldrig chansen att uppleva sin mormor och morfar. Relativt unga så gick de bort med två års mellanrum. Ibland så har tanken varit "att tänk om..." så fungerar våran mänskliga hjärna, "men tänk om..." Hur skulle livet gestaltat sig om det sett annorlunda ut, "för tänk om..."
Idag läste jag att Lasse Eriksson hastigt gått bort. Den föreställning som han medverkade i var av en sådan succé att biljetterna var slutsålda under resten av våren 2011. Men döden tar inte hänsyn till en fullsmockad agenda, även om vi hyllas av vår omvärld. Döden kommer och går precis som den vill, så brutal i sin påhälsning. Döden upplevs också så vansinnigt orättvis. Men vad kan vi göra? Svaret är just ingenting. Endast hoppas att den kommer i en skepnad av räddare och hjälpare. En äldre släkting låg på sjukhusets akutmottagning. Jag satt och höll hans hand. Mellan de svåra smärtorna lutade han sitt huvud mot mig, och med sin ansträngda röst viskade han i mitt öra: Roger, jag vill dö nu! Döden hörde hans vädjan. Några dagar efteråt kom den på besök. Den tog bort all den hemska smärta som han drabbats av. I det fallet så blev döden hans vän i nöden. Han leddes bort på de där outforskade vägarna som vi just nu inte kan se. Döden är och förblir livets största hemlighet, och har så alltid varit sedan tidens begynnelse. Det är bara att acceptera.
----------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
