I Regnbågslandet
Under en klarblå himmel, på en stor höjd, inramat av en grön skog och med ständigt friskt källvatten ligger Regnbågslandet. En plats dit ingen världslig grymhet och oro någonsin fått sitt fäste. I dalen, bor de miljontals fria männsikosjälar som på lövtunna fjärilsvingar rest den långa färden till vilans boning.
Hir kom en dag en man som vi kan kalla för Erik. Hans livsöde är så pass fascinerande att jag kan inte minnas att jag någonsin hört någonting liknande. Han föddes i ett land, olikt vårt. Inte i ett fredsälskande land där frihetens flagga vajade högt. I Eriks fädernesland togs inte de demokratiska lagarna för självklara. Här tilläts inga öppna demonstrationer på gator och torg. Inga oliktänkande folkmassor, med frihetsdrömmar, som öppet och högljutt protesterade mot det förlegade system som i allmänt tal kallas för diktatur.
I den trångsynta värld som Erik levde och verkade i, fanns ingen plats för känsloyttringar. Åtminstone inte offentligt. Men i sin ensamhet, drömde han om att en dag resa ut i den fria världen för att stilla sin kunskapstörst. I sina mest nattsvarta stunder gick hans tankar till en plats som hans mamma en gång berättade om. I sin barndom på kvällarna, satt mor vid hans sida och läste ur en sliten grå sagobok med namnet "Resan till Regnbågslandet".
Regnbågslandet kom att bli en dröm som bar honom på sina starka armar även när han kommit upp i ålder. En dag tornades mörka skuggor upp i horisonten. Det land som sett Erik födas, proklamerade krig mot ett annat. Erik var en av miljontals män som dikaturregimen skickade ut på fälten till främmande länder, för att utvidga sitt rike. Här fanns ingen plats för tårar. Här fanns inte längre någon plats för eftertänksamhet. Här fanns endast plats för helvetets varma eldar. Här fanns endast plats för ond bråd död.
Vid fronten i kulregn, i hård kyla, i skyttegravar under nattsvarta nätter, kämpade Erik för att uppfylla sitt lands tro och ideal. Men någonting sa honom att detta inte var den rätta vägen att gå. Eriks fasa växte. I takt med de lemlästade unga kamrater som offrat sina liv vid en krigsfront flera tusentals mil hemifrån. Det var då han tänkte på de där stunderna i barndomens trygghet. När mor satt om kvällarna och läste ur den där boken. Han ville därifrån. Han ville hem till Regnbågslandet. Han ville finna den ro som inte gick att hitta i krigets absoluta helvete.
En dag, en mörk torsdag i oktober, tillfångatogs Erik och resterna av hans förband. Från regimen i hemlandet predikades att soldaterna skulle kämpa till sista blodsdroppen. Det vore bättre att dö, än att bli tillfångatagen och satt att ruttna i ett främmande land, i en fängelsehåla långt bort från nära och kära. De första åren levde Erik i ett arbetsläger. Hans dagar så likadana ut. Det fanns död i luften, en känsla som blev så tydlig och stark varje gång han såg nån av sina lägerkamrater dö i svält och olika umbäranden.
Varje kväll bad han troget sin bön, om att snart få flytta hem till Regnbågslandet. En dag fick han svar. Det var en underlig känsla, ofattbart i sin enkelhet. Han liksom förflyttades i tid och rum, bort över lägerområdet, hans kropp blev allt lättare. Hans medvetande fanns otroligt nog kvar. Varje muskel och cell i hans tunna kropp spändes till det yttersta. Det var då som sömnen tog tag i honom.
Första känslan var en vind som smekte hans kind. Liksom alla de dofter som trängdes över att få ge sig till känna. Ljudet av en porlande källa fick honom att kvickna till, och det var då han insåg att han befann sig på en plats långt bort från krig och elände. Långt bort från lemlästade soldater i en vattenfyllda skyttegravar. Det var även då han kom till insikt att han befann sig i drömmens Regnbågsland.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Text: Roger Lindqvist.
PS. En idé som jag fick på eftermiddagen. Ordet "Regnbågslandet"
kom plötsligt upp i mitt huvud. En smått patetisk historia - men det var
bara ett experiment.
/Roger.
Hir kom en dag en man som vi kan kalla för Erik. Hans livsöde är så pass fascinerande att jag kan inte minnas att jag någonsin hört någonting liknande. Han föddes i ett land, olikt vårt. Inte i ett fredsälskande land där frihetens flagga vajade högt. I Eriks fädernesland togs inte de demokratiska lagarna för självklara. Här tilläts inga öppna demonstrationer på gator och torg. Inga oliktänkande folkmassor, med frihetsdrömmar, som öppet och högljutt protesterade mot det förlegade system som i allmänt tal kallas för diktatur.
I den trångsynta värld som Erik levde och verkade i, fanns ingen plats för känsloyttringar. Åtminstone inte offentligt. Men i sin ensamhet, drömde han om att en dag resa ut i den fria världen för att stilla sin kunskapstörst. I sina mest nattsvarta stunder gick hans tankar till en plats som hans mamma en gång berättade om. I sin barndom på kvällarna, satt mor vid hans sida och läste ur en sliten grå sagobok med namnet "Resan till Regnbågslandet".
Regnbågslandet kom att bli en dröm som bar honom på sina starka armar även när han kommit upp i ålder. En dag tornades mörka skuggor upp i horisonten. Det land som sett Erik födas, proklamerade krig mot ett annat. Erik var en av miljontals män som dikaturregimen skickade ut på fälten till främmande länder, för att utvidga sitt rike. Här fanns ingen plats för tårar. Här fanns inte längre någon plats för eftertänksamhet. Här fanns endast plats för helvetets varma eldar. Här fanns endast plats för ond bråd död.
Vid fronten i kulregn, i hård kyla, i skyttegravar under nattsvarta nätter, kämpade Erik för att uppfylla sitt lands tro och ideal. Men någonting sa honom att detta inte var den rätta vägen att gå. Eriks fasa växte. I takt med de lemlästade unga kamrater som offrat sina liv vid en krigsfront flera tusentals mil hemifrån. Det var då han tänkte på de där stunderna i barndomens trygghet. När mor satt om kvällarna och läste ur den där boken. Han ville därifrån. Han ville hem till Regnbågslandet. Han ville finna den ro som inte gick att hitta i krigets absoluta helvete.
En dag, en mörk torsdag i oktober, tillfångatogs Erik och resterna av hans förband. Från regimen i hemlandet predikades att soldaterna skulle kämpa till sista blodsdroppen. Det vore bättre att dö, än att bli tillfångatagen och satt att ruttna i ett främmande land, i en fängelsehåla långt bort från nära och kära. De första åren levde Erik i ett arbetsläger. Hans dagar så likadana ut. Det fanns död i luften, en känsla som blev så tydlig och stark varje gång han såg nån av sina lägerkamrater dö i svält och olika umbäranden.
Varje kväll bad han troget sin bön, om att snart få flytta hem till Regnbågslandet. En dag fick han svar. Det var en underlig känsla, ofattbart i sin enkelhet. Han liksom förflyttades i tid och rum, bort över lägerområdet, hans kropp blev allt lättare. Hans medvetande fanns otroligt nog kvar. Varje muskel och cell i hans tunna kropp spändes till det yttersta. Det var då som sömnen tog tag i honom.
Första känslan var en vind som smekte hans kind. Liksom alla de dofter som trängdes över att få ge sig till känna. Ljudet av en porlande källa fick honom att kvickna till, och det var då han insåg att han befann sig på en plats långt bort från krig och elände. Långt bort från lemlästade soldater i en vattenfyllda skyttegravar. Det var även då han kom till insikt att han befann sig i drömmens Regnbågsland.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Text: Roger Lindqvist.
PS. En idé som jag fick på eftermiddagen. Ordet "Regnbågslandet"
kom plötsligt upp i mitt huvud. En smått patetisk historia - men det var
bara ett experiment.
/Roger.
Kommentarer
Trackback
