Roger Lindqvist

Han var min morfar. En alldeles vanlig snäll morfar. Det är just precis så som jag minns honom. I 24 år levde han som änkling efter att min mormor, Beda, avlidit i oktober 1964. Jag minns den första tiden efter mormors bortgång, hur han kom på sin cykel till oss för att hälsa på. Han var ledsen, han grät, och varje gång som tårarna rann utefter hans kinder, tog han upp ett papper hur sin ficka för att torka bort dem. I sådana stunder föll för det mesta ett av hans mest kända kommentar:
   - Jaa, södena jär hä. (Översatt, "Jaa, så är det"). En klart filosofiskt konstaterande över hur livet kunde vara. Dessa ord blev något av hans kännemärke livet genom.

Morfar föddes som Karl-Oskar Sanfrid Lundgren den 21 juli 1899. Hans mor hette Selma f. Nilsson 1978 i byn Blåsmark. Morföräldrarna hette Oskar och Magdalena Nilsson från Blåsmark. Mormor Magdalena avled i lungsot 1910. Morfar Oskar gick ur tiden 1920, dödorsaken var cancer, eller kräfta som det hette då.

Morfar Sanfrid föddes som "oäkta", eftersom morfars far inte var känd, åtminstone inte i kyrkböckerna. Han döptes samma dag som han föddes av en barnmorska som hette Hällgren i efternamn. En för mig lite underlig handling eftersom jag trodde att enbart prästerna hade den befogenheten. I kyrkboken över födda står även detta: "Bekräftat den 22 augusti av Nygren". Jag tror mig veta att den där Nygren faktiskt var präst, men en hel månad efteråt tycker jag också verkar lite märkligt. Kanske för att morfar var "oäkta"?.

Vidare står dessa namn som faddrar: N. O. Nilsson med hustru (Sanfrids morföräldrar, Rogers anm.) samt Karl Pettersson med hustrun Ida från Svensbyn (Ida var syster till Selma, alltså min morfars moster, Rogers anm.).

Den 9 oktober 1904 gifte sig Selma Nilsson med Samuel Lundgren från Blåsmark. Morfar fick så småningom åtta halvsyskon. Han hade livet genom en god kontakt med alla i familjen. Samuel, som blev hans styvfar, beskrev han som snäll, och kallade honom jämt för pappa. Men någonstans fanns morfars riktige biologiske far. Om detta nämnde han aldrig. Men så sommaren 1980 när jag hälsade på honom i hans lägenhet på Hortlaxvägen, tog jag mod till mig och frågade. Jag var alltså den förste i familjen som någonsin hade fört det på tal.
   - Han hette Calle Hällström och kom från Öjebyn. Sista gången vi möttes var på ett tåg på väg mot Boden. Jag skulle göra rekryten, då var han där, sa morfar och tittade på mig genom sina glasögon som ramlat ner på näsan.
Det är det enda jag vet om min morfars pappa, berättat av honom själv för över 30 år sedan.

Trots det, så verkade min morfar vara en mycket nöjd person. Han klagade aldrig. "Han rättade liksom in sig i ledet". Han kanske tyckte det var bäst så. Hans syn på livet var ofta sett genom ett andligt perspektiv, även om morfar inte var nämnvärt troende. Han tyckte om att ta sig en hutt då och då. Då blev han glad ända in i själen. Han sjöng gärna, gamla skillingtryck. Han blev munter och uppsluppen. Samtidigt som han bedrev sina privata teologiska studier hemma i sin etta. Han skrev och han läste ur Luthers postillor. Hans skrivna ark hängde han på vägggen som en slags inbjudan för den som ville se.

Diskussioner tyckte han om. Hans religiösa intresse förde honom in i vilda pratstunder med det än månde vara. Jag minns honom som en intresserad person, vars livsandar vaknade så fort han fick en intresserad meningsmotståndare. Det kunde gå högljutt till väga, även i hemmet i Blåsmark när barnen var små. Bibelintresset följde honom tills den 29 mars 1989 då han avled lugnt och stilla i en sjukhussäng på Piteå lasarett, 89 år gammal. Ja, det finns så mycket mer som skulle kunna berättas om morfar, men då skulle jag bli sittande vid datorn resten av den här natten. Så därför väljer jag att avsluta det hela nu.
-----------------------------------------------
Roger Lindqvist.


Morfar Sanfrid med barnbarnsbarnet Mathias i december 1974.


I 24 år levde han som änkeman efter min mormors död 1964.


I bohyllan stod de vällästa postillorna. På väggen hängde hans ark
fullskrivna med religiösa filosofiska funderingar. I sekretären som
skymtar i bakgrunden låg alla hans skrivböcker där han sida upp och
sida ner gjort sina anteckningar.
--------------------------------------------------------------
Foto: Henning Höglund - 1974.