Surströmmingskalas...
Surströmming. Alla riktiga norrlänningars favorit? Inte min i alla fall. Trots att jag faktiskt är en riktig norrlänning sedan födseln. Jag har gjort mina trevande försök, men nej, det går bara inte. Otaliga är de surtrömmingskalas som jag varit med om, dock utan att äta den sura fisken. Nästan alla i min närhet äter den, utom Andreas min äldste son. I min barndom träffades vi ofta i vår släkt över en klämma med potatis, lök och surströmming. Jag då? Jo, Roger han fick äta varmkorv, eller sill och potatis.
Sommaren 1968 blev jag bekant med en kille, Jarl Abrahamsen, från Båtsfjord i Nord-Norge. Han var på semester i Piteå, och på Norrstrandsbadets camping så möttes vi. Han var i samma ålder som mig. I Båtsfjord hade hans mor och far ett fiskebruk. Vi blev så småningom goda vänner, och både han och hans föräldrar besökte oss i Hortlax flera gånger. En gång fick vi en torkad fisk, som mest så ut som en träbit. Den stank nånting oerhört, nästan värre än våran surströmming. När Jarl bjöds på surströmmingsmiddag vägrade han till min förvåning att äta den. Han som var uppfödd på sin fars fiskebruk, med en massa stinkande fisk, ville alltså inte ha. Det om något bevisar väl att jag hade rätt i mitt påstående att surströmming äter man icke, man gräver den djupt ner i marken, istället.
I vårt hem samlades ofta släkten över en bit mat. På den här bilden
ses vi när (alla utom jag) äter surströmming. Fr. v. Roger, Gerd,
mamma, pappa, Erik och Essy.
Sommaren 1968 låg Jarl Abrahamsen på Norrstrandsbadets camping
i Piteå. Han var på semester med sin familj. Vi blev goda vänner, och
både Jarl och hans föräldrar hälsade på oss så fort dom kom till Piteå.
Trots att Jarl var van med fiskdofter hemma på fiskebruket i Båtsfjord,
regerade han så här när han konfronterades med surströmmingen,
hemma hos oss.
--------------------------------------------------------------
Sommaren 1968 blev jag bekant med en kille, Jarl Abrahamsen, från Båtsfjord i Nord-Norge. Han var på semester i Piteå, och på Norrstrandsbadets camping så möttes vi. Han var i samma ålder som mig. I Båtsfjord hade hans mor och far ett fiskebruk. Vi blev så småningom goda vänner, och både han och hans föräldrar besökte oss i Hortlax flera gånger. En gång fick vi en torkad fisk, som mest så ut som en träbit. Den stank nånting oerhört, nästan värre än våran surströmming. När Jarl bjöds på surströmmingsmiddag vägrade han till min förvåning att äta den. Han som var uppfödd på sin fars fiskebruk, med en massa stinkande fisk, ville alltså inte ha. Det om något bevisar väl att jag hade rätt i mitt påstående att surströmming äter man icke, man gräver den djupt ner i marken, istället.
I vårt hem samlades ofta släkten över en bit mat. På den här bilden
ses vi när (alla utom jag) äter surströmming. Fr. v. Roger, Gerd,
mamma, pappa, Erik och Essy.
Sommaren 1968 låg Jarl Abrahamsen på Norrstrandsbadets camping
i Piteå. Han var på semester med sin familj. Vi blev goda vänner, och
både Jarl och hans föräldrar hälsade på oss så fort dom kom till Piteå.
Trots att Jarl var van med fiskdofter hemma på fiskebruket i Båtsfjord,
regerade han så här när han konfronterades med surströmmingen,
hemma hos oss.
--------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
