Roger Lindqvist

Vår stund här på jorden går ganska fort. Först föds vi, lever våra år, förhoppningsvis med lyckan närvarande. Bildar familj, jobbar och står i...Så en dag flyger barnen ut ur sitt rede. Och som ett brev på posten sitter man snart med barnbarnen i sitt knä. Man känner en sådan obeskrivbar värme, att man nästan blir yr av rörelse.

Så kommer den dagen då det är dags att ta farväl av den värld som en gång också sett oss födas. "Livet går fort" brukar min mamma säga, och visst är det så. Livet går i rask takt, dag för dag, år efter år. Men det viktiga är ju att fylla sin tid med ljus och värme. Så gott som det nu går förstås.


Vi börjar från början. Jag och min mor på BB i
Piteå. Året är 1957.


Hos fotografen 1958. Undrar vad som finns i muggen? För den intres-
serade så kan jag berätta att min skor var av märket "Tellus".


På farstutrappan hemma hos min farbror Erik Lindkvist 1960. Foto-
graf var kusinen Gösta Lindkvist.


På Shoppingcenter i Luleå 1964.


KlasS 2 i Sörbyskolan i Hortlax 1965.


Roger Lindqvist 1968. Mitt stora intresse för
trummor/slagverk hade resulterat i trum-
lektioner en gång per vecka.


Nyklippt och fin 1969.


Ena framtanden borta! Den miste jag redan 1968
på skolans nyspolade is. Vilket resulterade att jag
var tvungen till otaliga tandläkarbesök under några
tunga år. Den här bilden togs två år efteråt, 1970.


Hos fotografen 1975. Fick körkortet i december
samma år. Spelade med Rolf Åhmans nästan varje
helg året runt.


Tjänade kung och krona 1978. Låg först på S 3 i Boden, senare över-
flyttad till I 19.


Ojdå, så allvarlig man såg ut här. Stora cyklop-
glasögon (som åter är moderna). Året 1984 tog
jag busskort. Denna bild togs hos Rune Höglund
på Fototjänst, Prästgårdsgatan i Piteå.


1988 på besök i Luleå med familjen.


Sommaren 1989.


Passfoto från 1992.


Tio år därefter - 2002 - togs detta.


Uppklädd och fin, 2004.


Kommissarie Lindqvist blossar på sin pipa. Ännu ett svårlöst fall har
hamnat på mitt bord. Jag tänker så det knakar...det gav så småningom
resultat. Jag fångade mördaren på bar gärning! Foto från 2008.
--------------------------------------------------------------------------------

PS. Pipan jag använder köptes sommaren 1974. Tog mig ett bloss då
och då. Men min karriär som piprökare slutade lika fort som det började.
Men som ni förstår måste ju en sann kommissarie alltid ha sin pipa i
sin absoluta närhet. Mordfallen går bättre att lösa på det viset.
--------------------
Kommissarie J. R. Lindqvist, vid Piteåpolisens mordrotel.