Minnesbilder av pianisten LEIF ASP (1932-1973)
I Göteborg föddes den 4 maj 1932 Leif Gunnar Asp. Han blev så småningom en välkänd musiker. Han skolades i klassisk anda, men jobbade även utanför de klassiska gränserna. som bl. a. kom att omfatta ett succéartat samarbete med Povel Ramel. Leif Asp blev nog mest känd för den bredare allmänheten, när han i slutet av 1960-talet figurerade dels som pianist, men även som kapellmästare i Hylands hörna. Den 17 april 1973 avled Leif Asp helt plötsligt under ett engagemang i Göteborg, där han fungerade som ackompanjatör åt Jan Malmsjö och Gitte Henning. Leif Asp var vid sitt frånfälle 40 år gammal.
När jag sökt på nätet om Leif Asp, har jag jag upptäckt att utbudet om hans person varit tämligen sparsamt. Därför försöker jag på detta sätt att sprida litegrann av välbehövlig information om denna musikaliskt begåvade person, som tyvärr gick bort alldeles för fort. Informationen består i några urklipp, dels en kortfattad redogörelse om hans död, men även ett längre repotage, publicerat i veckotidningen Hemmets Journal från den 31 oktober 1974.
-----------------------------------------
Roger Lindqvist.
----------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Den 18 oktober 1973.
Kerstin Asp, 28 år, har haft ett svårt år. Men hon har kommit ut ur sorgen mognare och mera tacksam över den glädje som finns i livet. Inte minst glädjen över sonen Karl, 3 år. När Kerstins man, den populäre musikern Leif Asp, plötsligt gick bort i hjärtinfarkt fick hon många bevis på hur uppskattad och omtyckt han var. Tänk om han fått veta det medan han ännu fanns...
- Ibland kände jag att jag inte ville leva längre. På nätterna när det var tyst och pojken sov var det svårast. Jag kunde inte sova. Ofta ringde jag upp någon, vän eller jourhavande kurator på 90 000, för att få höra en röst och bli tröstad.
- Det var tanken på att Karl skulle bli ensam som hindrade mig från att göra något drastiskt.
Kerstin Asp skulle just resa ner till Leif i Göteborg. Det var strax före påsk 1973. Han spelade där med sin trio tillsammans med Jan Malmsjö på Lorensberg. Kerstin hade fått ett brev med "Välkommen, jag älskar dej, Leif".
Men på morgonen klockan fyra den 17 april ringer en präst från Göteborg och talar om att Leif är död.
Kerstin Asp berättar:
- Det var absolut ofattbart. Jag tänkte, jaså då ska jag inte åka ner till Göteborg då. Jag kände mig på något sätt lurad. Varje kväll lång tid efteråt tyckte jag mig höra Leif komma i hissen. Det slamrade och dunsade av väskor som det alltid brukade göra när Leif kom hem.
- När jag fick se honom död tänkte jag, att om jag rör vid honom så kanske han vaknar.
Kerstin Asp minns med avsmak att begravningsbyråerna började ringa och rekommendera sina stilfulla arrangemang. Efteråt fick hon ett stort dokument med färgfotografi på kistan och blommorna. Det var förfärligt, Leif hade inte velat ha det så, säger Kerstin. Varför måste vi ha dessa konventionella arrangemang kring begravningar? Varför fick inte Leif höra alla vackra ord medan han levde? Det var ju då han behövde beröm och uppmuntran.
- Jag fick inte vara ensam med Leif vid begravningen, fast det var min önskan. Jag fick inte sörja ifred. Inte ens ute på kyrkogården när Leif skulle i jorden fick jag vara ensam. Då fanns det en gravgrävare, som också började snyfta. Varför gråter han, tänkte jag. Varför lämnar han mig inte ensam?
Kerstin Asp bor i Stockholm tillsammans med sonen Karl, 3 år. Hon är
dansös, men måste för sitt uppehälles skull också arbeta som hem-
vårdsassistent hos gamla människor. Det har lärt henne mycket om
livet.
Inte glömt pappa
Jordfästningen var i Allhelgonakyrkan, samma kyrka som Leif och Kerstin gift sig i. Putte Wickman och Bengt Hallberg spelade. Det var Kerstins önskan att folk skulle ge pengar till cancerforskningen istället för att köpa dyrbara kransar, men blomsterprakten var ändå stor.
Till minnesgudstjänsten i S:t Görans kyrka som arrangerades av Putte Wickman och Leifs "allti-allo" Tage Eriksson kom flera hundra människor, musiker, teaterfolk, konstnärer. Leif hade många vänner. Då spelades klassiskt och jazz bl. a. av Bengt Hallberg, Arne Domnérus och Egil Johansen. Kerstin Asp berättar:
- Karl letade länge efter pappa. En läkare sa till mig att jag inte skulle säga till pojken att Leif rest bort utan att Leif var död. Annars kunde Karl bli fruktansvärt skrämd om jag sedan själv måste resa bort på längre tid. Han kunde tro att jag inte skulle komma tillbaka. Så jag har berättat för Karl att pappa är död. Karl brukar undra om han var sjuk i magen. Nej, Karl, säger jag, det var hjärtat som gick sönder. Karl brukar då säga att vi måste köpa ett nytt hjärta åt pappa.
Karl har inte glömt sin pappa. Fortfarande vill han spela pappas skiva. Den som heter "Personligt från Leif Asp" och var Leifs första egna, mycket uppskattade LP-skiva. Han spelar Strauss och Povel Ramel bl. a. och ett par melodier ur Snobben.
- När Putte Wickman och Leif Asp musicerade i ett reprisprogram i TV i somras kände Karl genast igen sin pappa.
Karl Birger Asp - även kallad Kryddan - fyllde 3 år den 12 juni. Då kom 70-talet personer, vänner till Leif och Kerstin, och ville fira. Då var det öppet hus i den stora vackra våningen på Kungsgatan 90 med vin och korv och ost och bröd och godis. Blommor och levande ljus och musik. Många presenter till Karl, t. ex. en batteridriven bil och en tunnelbanemodell. Men när födelsedagsbarnet öppnat de mjuka paketen sa han "inte bra" och lämnade dem till mamma. Till sist nöjde han sig med att klämma, bara de hårda paketen gillades.
LEIF ASP gick bort våren 1973, bara 40 år gammal. Han blev populär
genom många TV-program, inte minst "Hylands Hörna".
Leif var snäll
Karl döptes till Kryddan när Kesrtn Asp dansade på Folkan i en Kar de Mumma-revy. Hon var i tredje månaden då och en dag kom Kar de Mumma och sa att hon inte fick hoppa så högt och att han tänkte bli gudfar åt barnet om hon döpte honom till Erik. Men Kerstin tyckte inte att Erik var så värst vackert namn, däremot kunde hon tänka sig namnet Kryddan. Så kallades Erik "Kar de Mumma" Zetterström av gubbarna på Östermalmstorg. De kom ofta in på teatern och sa "hörru Kryddan, kan du hjälpa oss med en spänn?"
Leif var glad i barn, säger Kerstin. Han var en stolt och lite barnslig far, som trodde att han kunde gå på Gärdet med pojken och leka med drakar redan när Kryddan var nyfödd. Han spelade dur- och mollackord för Kryddan i babykorgen och när Kryddan såg ledsen ut när det var moll, sa Leif: "Kan det vara möjligt att pojken är musikalisk?"
Nu spelar Karl flöjt och indiantrumma och improviserar och sjunger högt och gärna. När de var på Skansen i våras och satt på en bänk och lyssnade på en orkester var det kallt och Kerstin hade mest lust att gå hem. Men Karl hyssjade på henne och ville fortsätta att lyssna på Tjajkowskij. Han vägrade att gå därifrån.
- Det var lätt att leva ihop med Leif, säger Kerstin. Och det var aldrig tråkigt. Vi skrattade mycket ihop. Leif tyckte om att iaktta människor och han berättade roligt om dem. Han såg många detaljer som andra människor inte ser. Men han gjorde sig aldrig lustig på någons bekostnad. Leif var en snäll människa.
- Leif och jag diskuterade mycket. Han kunde konsten att vrida och vända på problemen så att man såg något nytt i dem. Jag lärde mig mycket av Leif när vi diskuterade musik och dans.
- Leif tyckte många gånger att livet var svårt. Han var ibland djupt olycklig - men han kunde också konsten att skratta åt "eländet".
Den 26-27 juli 1971 spelade Leif Asp in sin första egna LP-skiva -
"Personligt från Leif Asp". En platta som sonen Karl brukade spela
efter faderns bortgång.
Ville aldrig fuska
Kerstin berättar två historier som hon tycker säger mycket om Leif.
En gång skulle han ge en konsert i en landsortsstad. Men han hade ingen smoking med sig. När han upptäckte missödet störtade han iväg till hovmästaren på hotellet där han bodde och bad honom ordna en smoking.
Det gjorde han - men tyvärr fanns det inga knappar i det stärkta skjortbröstet. Nu var goda råd dyra. Leif kom på att man kunde tejpa igen skjortan. Sen gick han in och satte sig vid flygeln. Men redan vid första ackordet hördes ett "ritsch". En liten pojke på första bänk började skratta. Han såg ju att skjortbröstet höll på att rämna. Leif greps också av hysterisk skrattlust. I pausen rekvirerade Leif en häftapparat. Skjortbröstet satt sedan stadigt och konserten avlöpte lyckligt.
En annan gång spelade Leif åt dansarna på Balettakademin, när de repeterade. Han rökte alltid mycket och plötsligt råkade han lägga ifrån sig cigaretten i en överfull askkopp. Papper och fimpar började brinna, alla skrek "det brinner, det brinner". Istället för att släcka började Leif spela Eldardansen av Falla!
Varför var Leif Asp så omtyckt av både publik och kritiker? Varför gick han fram så starkt i TV-rutan, t. ex. i Hylands Hörna? Kerstin tror att det beror på Leifs öppenhet och ärlighet. Han brydde sig aldrig om att hålla en mask, han var aldrig rädd för att göra bort sig. Han var inte det minsta rädd om sin värdighet. Det enda han var rädd för var att inte kunna göra sitt bästa. Han ville aldrig slarva ifrån sig eller fuska.
Leif hade stor respekt för andra människor, sääger Kerstin. Alla var lika värda i hans ögon, antingen de var jobbare eller artister. Han beundrade alla som gjorde sitt bästa som yrkesutövare.
PUTTE WICKMAN (1924-2006) var med om att arran-
gera den minnesgudstjänst som hölls över Leif Asp i
S:t Görans kyrka våren 1973.
Måste tjäna pengar
Nej, det var aldrig tråkigt att leva ihop med Leif. Fast ensamt ibland förstås. Han reste ju på turné så ofta. Inte bara med Knäppuppgänget eller med Putte Wickman i Sveriges kyrkor från norr till söder eller med sångare och kabaréartister. En gång for han med Idla-flickorna på världsturné till Brasilien, Argentina, Amerika och Ryssland. En tidig morgon kom han hem från Moskva med en burk äkta rysk kaviar och en butelj äkta rysk vodka och bjöd Kerstin frukost på sängen.
Livet går vidare, det har Kerstin Asp fått lära sig. Nu måste hon vara både pappa och mamma. Hon måste stå på egna ben. Hon måste ensam tjäna ihop till brödfödan. Det är ett hårt arbete att vara ensamstående, yrkesarbetande mamma. Men Kerstin tycker att hon blivit självständig. Hon tänker ofta på hur bortskämd hon blev av Leif. Han ställde alltid upp och hjälpte till med barn och hushåll för att hon skulle få tid att ägna sig åt sitt yrke, dansen. Leif tyckte det var självklart och rättvist.
- Nu måste jag ensam få allt att fungera. Jag måste tjäna tillräckligt med pengar och jag måste få tid att ägna Karl tillräcklig omsorg.
- Det är arbetet som hjälpt mig över den svåra tiden. Och mina kamrater i dansgruppen. Jag är tacksam mot dem. Vår dansgrupp hade så många engagemang då, tiden efter Leifs död. Jag kunde inte lämna min grupp och mina kamrater i sticket. Vi måste ständigt repetera. Vi hade ofta föreställningar. Det var ofta svårt att dansa då, jag var rädd att tappa koncentrationen. Rädd att börja gråta mitt i ett danssteg. Men det kunde ingen bland publiken ana, när hon kom in på scenen, vacker, lugn och samlad.
Måste kämpa hårt
Kerstin är med i dansgruppen "Armar och ben" som har fått mycket beröm av kritiker och publik. När gruppen framträdde på den stora veckolånga dansfestivalen, som anordnades av Danscentrum på Södra Latin i Stockholm i maj 1974 skrev kritikern Anna Stålhe i Dagens Nyheter om "fem samspelta flickor som har fantasi och massor av gott humör".
Kerstins grupp "Armar och ben" tillhör Danscentrum som är en sammanslutning av fria dansgrupper och dansare. Danscentrum har bl. a. till uppgift att öppna nya möjligheter för dansare att få jobb, men fortfarande är det bara ett litet fåtal som kan försörja sig på dans. "Armar och ben" hör till de mest uppmärksammade grupperna, men måste ändå kämpa hårt för sin existens.
Det är ofta ABF, TBF och kulturnämnder som engagerar dansgruppen. De dansar på bibliotek, för pensionärer och för skolungdom och det är en tacksam publik. säger Kerstin. Även bråkiga klasser sitter knäpptysta. Först blir det ett väldigt liv med visslingar och skrapningar och högljutt snackande. Men när de fem flickorna visat sig blir det andaktsfullt som i kyrkan. Tonåringarna - som efteråt kommer fram och bekänner att de tidigare tyckt att dans varit "corny" men att de nog nu tycker att det är "schyssta grejer" - lever sig helt in i en indiandans efter Ruben Nilssons visa om "Långa bågen" en humoristisk dansmim om två änglar som slåss och ett collage om kvinnan genom tiderna, byggt på Alexandra Kollontays och vår tids kvinnosyn. Det är ett mycket lärorikt dansstycke, som berättar att det egentligen var kvinnan som kom på det mesta och bästa här på jorden.
- Danskonsten måste få mycket större anslag och dansarna måste få mycket bättre arbetsmöjligheter. Danskonsten behövs ju i samhället. Det är ett bra sätt att kommunicera på. Många saker kan man inte uttrycka i ord, men i rörelse, i dans och musik.
Förutom kyrkoturnéer landet runt - åkte Leif
Asp även omkring som musikant i Knäppupp-
gänget med som här på bild Povel Ramel.
Städhjälp
Nu i sommar har Kerstin Asp gjort en viktig erfarenhet. Hon har fått inblick i hur folk, särskilt många gamla, lever i Sverige. Hur samhället kan fungera bakom den vackra kulissen. Hon har varit hemvårdsassistent, anställd av den sociala hemtjänsten.
- Jag kom glad och positiv, säger Kerstin. Men de gamla mötte mig med misstänksamhet. Varför? De verkade så rädda. Vilka upplevelser har de haft? Vilka människor har de mött? Eller blir man kanske misstrogen när man blir gammal?
I en månad fick Kerstin ta ut mattor, tvätta fönster, damma, tvätta golv, handla, baka och laga mat. Det var ett hårt jobb, mycket mer tröttande än att dansa. Högst 6 timmar om dagen kan man orka med om arbetet ska bli bra gjort. De gamla krävet ofta mycket. Ibland följer de en hack i häl och ger goda råd och ser efter att man dammar alla fotografier och de hundratals småprylarna ordentligt. De gamla har sina vanor. Dem får man inte nonchalera. Man måste arbeta efter deras rytm. Man får inte ha för bråttom. Då tycker de att man är slarvig.
- De gamla ser fram emot besöket av "städhjälpen". De lever oftast ju ofta ett så händelselöst liv. Många varken läser eller lyssnar på musik, många gamla har inte ett enda intresse här i livet.
- I början var det fruktansvärt tröttsamt. Men nu, efter en månad, tycker jag att inget arbete har lärt mig så mycket om mig själv, om människorna och om gamla människors liv.
- Jag hade aldrig trott att gamla kunde ha det så dåligt i Sverige. Ta t. ex. den 88-åriga tanten som bodde i en helt omodern nedsliten lägenhet med vedspis mitt inne i Stockholm. Jag greps av förtvivlan när jag såg eländet. Smuts, trasor, tvätt på lina i köket, omålat, nerkladdat och nerspillt. Dun virvlade omkring överallt första dagen jag kom, en kudde som hon haft i 37 år hade gått sönder. Hon såg och hörde illa, lyste sig med en ficklampa. Inget skafferi eller kylskåp eller badrum. Ruttnande golv och sönderflagade tapeter.
Ledsna ögon
- Jag visste inte att sådant förekom. Sådana dagar tycker man att allt är meningslöst. Man gråter av vanmakt. Men jag har lärt mycket av mina gamla. Mycket om mina fel och brister. Att man måste anpassa sig. Att jag varit bortskämd och att jag egentligen har det väldigt bra.
Kerstin tar fram en liten bok, som hon fick av en dam som avskedsgåva. (Karl-Gerhard fick en bil). Boken heter "Glädjens ord". Damen tyckte att Kerstin skulle ha den boken för att hon "ibland har så ledsna ögon".
Men Kerstin säger att hon nog är glad åt det mesta. Mest åt Karl. Hon hämtar honom på dagis kl. 16 - inte senare, då blir han trött och grinig. Karl har ett hemtrevligt dagis, inte så stort och bullrigt, bara fyra spädbarn, tio koltbarn och tio storbarn. Karl hör till storbarnen.
Hon frågar Karl vad de ska handla till middag. Tuggummi, sa Karl för ett år sedan. Men nu, sen han fyllt tre, inser han att middagen med mamma är dagens höjdpunkt. De tänder ljus och dukar vackert och sitter länge vid bordet och äter mycket gott och pratar om allt som hänt på dagis. Det är inte "plokt" så gott det är med mat, säger Karl. Kerstin Asp säger: "Jag tror jag börjar lära mig vad livet är värt. Jag har ju Karl. Viktigast är att han har det bra. Själv behöver jag böcker och musik, god mat och en god säng.
- Nej, jag är inte rädd för framtiden. Jag är ju ung. Jag har så mycket framför mig. Hela livet ligger vidöppet.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HEMMETS JOURNAL ¤ Den 31 oktober 1974.
När jag sökt på nätet om Leif Asp, har jag jag upptäckt att utbudet om hans person varit tämligen sparsamt. Därför försöker jag på detta sätt att sprida litegrann av välbehövlig information om denna musikaliskt begåvade person, som tyvärr gick bort alldeles för fort. Informationen består i några urklipp, dels en kortfattad redogörelse om hans död, men även ett längre repotage, publicerat i veckotidningen Hemmets Journal från den 31 oktober 1974.
-----------------------------------------
Roger Lindqvist.
----------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Den 18 oktober 1973.
Kerstin Asp, 28 år, har haft ett svårt år. Men hon har kommit ut ur sorgen mognare och mera tacksam över den glädje som finns i livet. Inte minst glädjen över sonen Karl, 3 år. När Kerstins man, den populäre musikern Leif Asp, plötsligt gick bort i hjärtinfarkt fick hon många bevis på hur uppskattad och omtyckt han var. Tänk om han fått veta det medan han ännu fanns...
- Ibland kände jag att jag inte ville leva längre. På nätterna när det var tyst och pojken sov var det svårast. Jag kunde inte sova. Ofta ringde jag upp någon, vän eller jourhavande kurator på 90 000, för att få höra en röst och bli tröstad.
- Det var tanken på att Karl skulle bli ensam som hindrade mig från att göra något drastiskt.
Kerstin Asp skulle just resa ner till Leif i Göteborg. Det var strax före påsk 1973. Han spelade där med sin trio tillsammans med Jan Malmsjö på Lorensberg. Kerstin hade fått ett brev med "Välkommen, jag älskar dej, Leif".
Men på morgonen klockan fyra den 17 april ringer en präst från Göteborg och talar om att Leif är död.
Kerstin Asp berättar:
- Det var absolut ofattbart. Jag tänkte, jaså då ska jag inte åka ner till Göteborg då. Jag kände mig på något sätt lurad. Varje kväll lång tid efteråt tyckte jag mig höra Leif komma i hissen. Det slamrade och dunsade av väskor som det alltid brukade göra när Leif kom hem.
- När jag fick se honom död tänkte jag, att om jag rör vid honom så kanske han vaknar.
Kerstin Asp minns med avsmak att begravningsbyråerna började ringa och rekommendera sina stilfulla arrangemang. Efteråt fick hon ett stort dokument med färgfotografi på kistan och blommorna. Det var förfärligt, Leif hade inte velat ha det så, säger Kerstin. Varför måste vi ha dessa konventionella arrangemang kring begravningar? Varför fick inte Leif höra alla vackra ord medan han levde? Det var ju då han behövde beröm och uppmuntran.
- Jag fick inte vara ensam med Leif vid begravningen, fast det var min önskan. Jag fick inte sörja ifred. Inte ens ute på kyrkogården när Leif skulle i jorden fick jag vara ensam. Då fanns det en gravgrävare, som också började snyfta. Varför gråter han, tänkte jag. Varför lämnar han mig inte ensam?
Kerstin Asp bor i Stockholm tillsammans med sonen Karl, 3 år. Hon är
dansös, men måste för sitt uppehälles skull också arbeta som hem-
vårdsassistent hos gamla människor. Det har lärt henne mycket om
livet.
Inte glömt pappa
Jordfästningen var i Allhelgonakyrkan, samma kyrka som Leif och Kerstin gift sig i. Putte Wickman och Bengt Hallberg spelade. Det var Kerstins önskan att folk skulle ge pengar till cancerforskningen istället för att köpa dyrbara kransar, men blomsterprakten var ändå stor.
Till minnesgudstjänsten i S:t Görans kyrka som arrangerades av Putte Wickman och Leifs "allti-allo" Tage Eriksson kom flera hundra människor, musiker, teaterfolk, konstnärer. Leif hade många vänner. Då spelades klassiskt och jazz bl. a. av Bengt Hallberg, Arne Domnérus och Egil Johansen. Kerstin Asp berättar:
- Karl letade länge efter pappa. En läkare sa till mig att jag inte skulle säga till pojken att Leif rest bort utan att Leif var död. Annars kunde Karl bli fruktansvärt skrämd om jag sedan själv måste resa bort på längre tid. Han kunde tro att jag inte skulle komma tillbaka. Så jag har berättat för Karl att pappa är död. Karl brukar undra om han var sjuk i magen. Nej, Karl, säger jag, det var hjärtat som gick sönder. Karl brukar då säga att vi måste köpa ett nytt hjärta åt pappa.
Karl har inte glömt sin pappa. Fortfarande vill han spela pappas skiva. Den som heter "Personligt från Leif Asp" och var Leifs första egna, mycket uppskattade LP-skiva. Han spelar Strauss och Povel Ramel bl. a. och ett par melodier ur Snobben.
- När Putte Wickman och Leif Asp musicerade i ett reprisprogram i TV i somras kände Karl genast igen sin pappa.
Karl Birger Asp - även kallad Kryddan - fyllde 3 år den 12 juni. Då kom 70-talet personer, vänner till Leif och Kerstin, och ville fira. Då var det öppet hus i den stora vackra våningen på Kungsgatan 90 med vin och korv och ost och bröd och godis. Blommor och levande ljus och musik. Många presenter till Karl, t. ex. en batteridriven bil och en tunnelbanemodell. Men när födelsedagsbarnet öppnat de mjuka paketen sa han "inte bra" och lämnade dem till mamma. Till sist nöjde han sig med att klämma, bara de hårda paketen gillades.
LEIF ASP gick bort våren 1973, bara 40 år gammal. Han blev populär
genom många TV-program, inte minst "Hylands Hörna".
Leif var snäll
Karl döptes till Kryddan när Kesrtn Asp dansade på Folkan i en Kar de Mumma-revy. Hon var i tredje månaden då och en dag kom Kar de Mumma och sa att hon inte fick hoppa så högt och att han tänkte bli gudfar åt barnet om hon döpte honom till Erik. Men Kerstin tyckte inte att Erik var så värst vackert namn, däremot kunde hon tänka sig namnet Kryddan. Så kallades Erik "Kar de Mumma" Zetterström av gubbarna på Östermalmstorg. De kom ofta in på teatern och sa "hörru Kryddan, kan du hjälpa oss med en spänn?"
Leif var glad i barn, säger Kerstin. Han var en stolt och lite barnslig far, som trodde att han kunde gå på Gärdet med pojken och leka med drakar redan när Kryddan var nyfödd. Han spelade dur- och mollackord för Kryddan i babykorgen och när Kryddan såg ledsen ut när det var moll, sa Leif: "Kan det vara möjligt att pojken är musikalisk?"
Nu spelar Karl flöjt och indiantrumma och improviserar och sjunger högt och gärna. När de var på Skansen i våras och satt på en bänk och lyssnade på en orkester var det kallt och Kerstin hade mest lust att gå hem. Men Karl hyssjade på henne och ville fortsätta att lyssna på Tjajkowskij. Han vägrade att gå därifrån.
- Det var lätt att leva ihop med Leif, säger Kerstin. Och det var aldrig tråkigt. Vi skrattade mycket ihop. Leif tyckte om att iaktta människor och han berättade roligt om dem. Han såg många detaljer som andra människor inte ser. Men han gjorde sig aldrig lustig på någons bekostnad. Leif var en snäll människa.
- Leif och jag diskuterade mycket. Han kunde konsten att vrida och vända på problemen så att man såg något nytt i dem. Jag lärde mig mycket av Leif när vi diskuterade musik och dans.
- Leif tyckte många gånger att livet var svårt. Han var ibland djupt olycklig - men han kunde också konsten att skratta åt "eländet".
Den 26-27 juli 1971 spelade Leif Asp in sin första egna LP-skiva -
"Personligt från Leif Asp". En platta som sonen Karl brukade spela
efter faderns bortgång.
Ville aldrig fuska
Kerstin berättar två historier som hon tycker säger mycket om Leif.
En gång skulle han ge en konsert i en landsortsstad. Men han hade ingen smoking med sig. När han upptäckte missödet störtade han iväg till hovmästaren på hotellet där han bodde och bad honom ordna en smoking.
Det gjorde han - men tyvärr fanns det inga knappar i det stärkta skjortbröstet. Nu var goda råd dyra. Leif kom på att man kunde tejpa igen skjortan. Sen gick han in och satte sig vid flygeln. Men redan vid första ackordet hördes ett "ritsch". En liten pojke på första bänk började skratta. Han såg ju att skjortbröstet höll på att rämna. Leif greps också av hysterisk skrattlust. I pausen rekvirerade Leif en häftapparat. Skjortbröstet satt sedan stadigt och konserten avlöpte lyckligt.
En annan gång spelade Leif åt dansarna på Balettakademin, när de repeterade. Han rökte alltid mycket och plötsligt råkade han lägga ifrån sig cigaretten i en överfull askkopp. Papper och fimpar började brinna, alla skrek "det brinner, det brinner". Istället för att släcka började Leif spela Eldardansen av Falla!
Varför var Leif Asp så omtyckt av både publik och kritiker? Varför gick han fram så starkt i TV-rutan, t. ex. i Hylands Hörna? Kerstin tror att det beror på Leifs öppenhet och ärlighet. Han brydde sig aldrig om att hålla en mask, han var aldrig rädd för att göra bort sig. Han var inte det minsta rädd om sin värdighet. Det enda han var rädd för var att inte kunna göra sitt bästa. Han ville aldrig slarva ifrån sig eller fuska.
Leif hade stor respekt för andra människor, sääger Kerstin. Alla var lika värda i hans ögon, antingen de var jobbare eller artister. Han beundrade alla som gjorde sitt bästa som yrkesutövare.
PUTTE WICKMAN (1924-2006) var med om att arran-
gera den minnesgudstjänst som hölls över Leif Asp i
S:t Görans kyrka våren 1973.
Måste tjäna pengar
Nej, det var aldrig tråkigt att leva ihop med Leif. Fast ensamt ibland förstås. Han reste ju på turné så ofta. Inte bara med Knäppuppgänget eller med Putte Wickman i Sveriges kyrkor från norr till söder eller med sångare och kabaréartister. En gång for han med Idla-flickorna på världsturné till Brasilien, Argentina, Amerika och Ryssland. En tidig morgon kom han hem från Moskva med en burk äkta rysk kaviar och en butelj äkta rysk vodka och bjöd Kerstin frukost på sängen.
Livet går vidare, det har Kerstin Asp fått lära sig. Nu måste hon vara både pappa och mamma. Hon måste stå på egna ben. Hon måste ensam tjäna ihop till brödfödan. Det är ett hårt arbete att vara ensamstående, yrkesarbetande mamma. Men Kerstin tycker att hon blivit självständig. Hon tänker ofta på hur bortskämd hon blev av Leif. Han ställde alltid upp och hjälpte till med barn och hushåll för att hon skulle få tid att ägna sig åt sitt yrke, dansen. Leif tyckte det var självklart och rättvist.
- Nu måste jag ensam få allt att fungera. Jag måste tjäna tillräckligt med pengar och jag måste få tid att ägna Karl tillräcklig omsorg.
- Det är arbetet som hjälpt mig över den svåra tiden. Och mina kamrater i dansgruppen. Jag är tacksam mot dem. Vår dansgrupp hade så många engagemang då, tiden efter Leifs död. Jag kunde inte lämna min grupp och mina kamrater i sticket. Vi måste ständigt repetera. Vi hade ofta föreställningar. Det var ofta svårt att dansa då, jag var rädd att tappa koncentrationen. Rädd att börja gråta mitt i ett danssteg. Men det kunde ingen bland publiken ana, när hon kom in på scenen, vacker, lugn och samlad.
Måste kämpa hårt
Kerstin är med i dansgruppen "Armar och ben" som har fått mycket beröm av kritiker och publik. När gruppen framträdde på den stora veckolånga dansfestivalen, som anordnades av Danscentrum på Södra Latin i Stockholm i maj 1974 skrev kritikern Anna Stålhe i Dagens Nyheter om "fem samspelta flickor som har fantasi och massor av gott humör".
Kerstins grupp "Armar och ben" tillhör Danscentrum som är en sammanslutning av fria dansgrupper och dansare. Danscentrum har bl. a. till uppgift att öppna nya möjligheter för dansare att få jobb, men fortfarande är det bara ett litet fåtal som kan försörja sig på dans. "Armar och ben" hör till de mest uppmärksammade grupperna, men måste ändå kämpa hårt för sin existens.
Det är ofta ABF, TBF och kulturnämnder som engagerar dansgruppen. De dansar på bibliotek, för pensionärer och för skolungdom och det är en tacksam publik. säger Kerstin. Även bråkiga klasser sitter knäpptysta. Först blir det ett väldigt liv med visslingar och skrapningar och högljutt snackande. Men när de fem flickorna visat sig blir det andaktsfullt som i kyrkan. Tonåringarna - som efteråt kommer fram och bekänner att de tidigare tyckt att dans varit "corny" men att de nog nu tycker att det är "schyssta grejer" - lever sig helt in i en indiandans efter Ruben Nilssons visa om "Långa bågen" en humoristisk dansmim om två änglar som slåss och ett collage om kvinnan genom tiderna, byggt på Alexandra Kollontays och vår tids kvinnosyn. Det är ett mycket lärorikt dansstycke, som berättar att det egentligen var kvinnan som kom på det mesta och bästa här på jorden.
- Danskonsten måste få mycket större anslag och dansarna måste få mycket bättre arbetsmöjligheter. Danskonsten behövs ju i samhället. Det är ett bra sätt att kommunicera på. Många saker kan man inte uttrycka i ord, men i rörelse, i dans och musik.
Förutom kyrkoturnéer landet runt - åkte Leif
Asp även omkring som musikant i Knäppupp-
gänget med som här på bild Povel Ramel.
Städhjälp
Nu i sommar har Kerstin Asp gjort en viktig erfarenhet. Hon har fått inblick i hur folk, särskilt många gamla, lever i Sverige. Hur samhället kan fungera bakom den vackra kulissen. Hon har varit hemvårdsassistent, anställd av den sociala hemtjänsten.
- Jag kom glad och positiv, säger Kerstin. Men de gamla mötte mig med misstänksamhet. Varför? De verkade så rädda. Vilka upplevelser har de haft? Vilka människor har de mött? Eller blir man kanske misstrogen när man blir gammal?
I en månad fick Kerstin ta ut mattor, tvätta fönster, damma, tvätta golv, handla, baka och laga mat. Det var ett hårt jobb, mycket mer tröttande än att dansa. Högst 6 timmar om dagen kan man orka med om arbetet ska bli bra gjort. De gamla krävet ofta mycket. Ibland följer de en hack i häl och ger goda råd och ser efter att man dammar alla fotografier och de hundratals småprylarna ordentligt. De gamla har sina vanor. Dem får man inte nonchalera. Man måste arbeta efter deras rytm. Man får inte ha för bråttom. Då tycker de att man är slarvig.
- De gamla ser fram emot besöket av "städhjälpen". De lever oftast ju ofta ett så händelselöst liv. Många varken läser eller lyssnar på musik, många gamla har inte ett enda intresse här i livet.
- I början var det fruktansvärt tröttsamt. Men nu, efter en månad, tycker jag att inget arbete har lärt mig så mycket om mig själv, om människorna och om gamla människors liv.
- Jag hade aldrig trott att gamla kunde ha det så dåligt i Sverige. Ta t. ex. den 88-åriga tanten som bodde i en helt omodern nedsliten lägenhet med vedspis mitt inne i Stockholm. Jag greps av förtvivlan när jag såg eländet. Smuts, trasor, tvätt på lina i köket, omålat, nerkladdat och nerspillt. Dun virvlade omkring överallt första dagen jag kom, en kudde som hon haft i 37 år hade gått sönder. Hon såg och hörde illa, lyste sig med en ficklampa. Inget skafferi eller kylskåp eller badrum. Ruttnande golv och sönderflagade tapeter.
Ledsna ögon
- Jag visste inte att sådant förekom. Sådana dagar tycker man att allt är meningslöst. Man gråter av vanmakt. Men jag har lärt mycket av mina gamla. Mycket om mina fel och brister. Att man måste anpassa sig. Att jag varit bortskämd och att jag egentligen har det väldigt bra.
Kerstin tar fram en liten bok, som hon fick av en dam som avskedsgåva. (Karl-Gerhard fick en bil). Boken heter "Glädjens ord". Damen tyckte att Kerstin skulle ha den boken för att hon "ibland har så ledsna ögon".
Men Kerstin säger att hon nog är glad åt det mesta. Mest åt Karl. Hon hämtar honom på dagis kl. 16 - inte senare, då blir han trött och grinig. Karl har ett hemtrevligt dagis, inte så stort och bullrigt, bara fyra spädbarn, tio koltbarn och tio storbarn. Karl hör till storbarnen.
Hon frågar Karl vad de ska handla till middag. Tuggummi, sa Karl för ett år sedan. Men nu, sen han fyllt tre, inser han att middagen med mamma är dagens höjdpunkt. De tänder ljus och dukar vackert och sitter länge vid bordet och äter mycket gott och pratar om allt som hänt på dagis. Det är inte "plokt" så gott det är med mat, säger Karl. Kerstin Asp säger: "Jag tror jag börjar lära mig vad livet är värt. Jag har ju Karl. Viktigast är att han har det bra. Själv behöver jag böcker och musik, god mat och en god säng.
- Nej, jag är inte rädd för framtiden. Jag är ju ung. Jag har så mycket framför mig. Hela livet ligger vidöppet.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HEMMETS JOURNAL ¤ Den 31 oktober 1974.
Kommentarer
Trackback
