The Gräsänkling Blues
Året är 1966. I ett rött hus med vitmålade knutar bor John, Maj-Gerd, Gerd och Roger. I ett av rummen huserar min syrra med alla sina sminkattiraljer, hårspray, speglar m.m. m.m. I samma rum, står en radiogrammofon som min far ropat in på auktion. Vår grammofon blev för mig en av de allra viktigaste sakerna i min barndom. Det var här som jag fick den första kontakten med musiken. Oräkneliga timmar satt jag i min egen lilla värld och spisade syrrans plattor. Siw Malmkvist, Gunnar Wiklund, Anita Lindblom, Owe Thörnqvist, Lil Malmqvist, Towa Carson, Lasse Lönndahl, Per Myrberg, Anna-Lena Löfgren, Ann-Louise Hanson, Jan Malmsjö samt mina egna stora favoriter; Povel Ramel och Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud. Det var också just precis här som Povel lotsade mig in i sin musikaliska- och ibland smått tokiga värld. Å, vad jag älskade det!
- Roger, det är mat! ropade min mamma från köket. Men jag hörde inte, jag befann mig i den underbaraste av världar: Musikens!!
- Roger! hör du inte, det är mat!
Snabbt fram till köksbordet, och mammas spagetti och köttfärssås. Så fort måltiden var avslutad - åter in igen i syrrans rum med Wiklund, Ramel, Malmsjö, Carson, Lindblom och Lindstedt & Källerud. Så kunde mina barndoms dagar se ut. Än i denna dag så hyser jag en lika stor kärlek till Povels låtar. Han blev som en vän i familjen, och jag var uppriktigt ledsen när nyheten om hans död spreds via TV och tidningar den där dagen i början av juni 2007.
Men minnet av min grammofon har jag hitills endast burit i mina tankar. Men när jag lånade min f.d. svåger Hennings fotoalbum upptäckte jag att min älskade radiogrammofon faktiskt fanns bevarad åt eftervärlden. Så här kommer bilden, dels av min syrra, men även en liten bit av en tingest som hjälpte mig att öppna musikens fantastiska portar en gång för ganska så länge sen. När jag ser på fotot tycks jag höra baron Ramel någonstans där i fjärran:
Full fart på köksdörren jag tror jag smiter min kos
sjungande the gräsänkling blues, oh yeah...
Våren 1966. Syrran har gjort sig fin, och bakom kameran står hennes
kille och fotar. På samma bild - till vänster - syns den bruna grammo-
fonen som en dag öppnade sina portar på vid gavel, för en liten nio-
årig grabb från Hortlax. Idag vid fyllda 53 så finns fortfarande baron
P. Ramel kvar i mitt medvetande...
-----------------------------------------------------------
- Roger, det är mat! ropade min mamma från köket. Men jag hörde inte, jag befann mig i den underbaraste av världar: Musikens!!
- Roger! hör du inte, det är mat!
Snabbt fram till köksbordet, och mammas spagetti och köttfärssås. Så fort måltiden var avslutad - åter in igen i syrrans rum med Wiklund, Ramel, Malmsjö, Carson, Lindblom och Lindstedt & Källerud. Så kunde mina barndoms dagar se ut. Än i denna dag så hyser jag en lika stor kärlek till Povels låtar. Han blev som en vän i familjen, och jag var uppriktigt ledsen när nyheten om hans död spreds via TV och tidningar den där dagen i början av juni 2007.
Men minnet av min grammofon har jag hitills endast burit i mina tankar. Men när jag lånade min f.d. svåger Hennings fotoalbum upptäckte jag att min älskade radiogrammofon faktiskt fanns bevarad åt eftervärlden. Så här kommer bilden, dels av min syrra, men även en liten bit av en tingest som hjälpte mig att öppna musikens fantastiska portar en gång för ganska så länge sen. När jag ser på fotot tycks jag höra baron Ramel någonstans där i fjärran:
Full fart på köksdörren jag tror jag smiter min kos
sjungande the gräsänkling blues, oh yeah...
Våren 1966. Syrran har gjort sig fin, och bakom kameran står hennes
kille och fotar. På samma bild - till vänster - syns den bruna grammo-
fonen som en dag öppnade sina portar på vid gavel, för en liten nio-
årig grabb från Hortlax. Idag vid fyllda 53 så finns fortfarande baron
P. Ramel kvar i mitt medvetande...
-----------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
