Roger Lindqvist

Svensk ishockey inregistrerade på tisdagskvällen sin genom tidernas största triumf då VM och EM bärgades i Moskva. Visserligen har Sverige varit världsmästare en gång förut - Schweiz 1953 - men då var det bara Sverige, Schweiz, Tyskland och Tjeckoslovakien som spelade om titeln, och tjeckerna drog sig ur turneringen efter att ha fått stryk av Sverige i första matchen.

Den här turneringen smäller trots avsaknaden av Kanada och USA litet högre, ty åtta nationer startade även om det var stor klasskillnad. En grupp bestod av Sverige, Sovjet och Tjeckoslovakien, en bra bit efter kom Finland, sedan Österrike och Polen och som turneringens strykpojkar figurerade Österrike och Japan.

Det glädjande ur synpunkt var att UK:s nya skapelse med så många ungdomar höll för en påfrestande VM-turnering. En Määttä - tänk så kallt han gjorde sista målet - eller en Eje Lindström - vilken boll - eller rättare sagt puckbegåvning och vilken blick för spelet. För att nämna ett par, uppträdde som om de inte skulle ha gjort annat än spelat inför 50.000 åskådare.

Men låt oss göra en återblick på finalmatchen. Först av allt måste konstateras att den var en thriller av bästa märke. Sverige tog ledningen med 2-0 i första perioden genom Nisse Nilsson och Eje Lindström, ryssarna kom igen i andra perioden med en press som kom en svensk att svettas av nervositet. I 13 minuter höll svenskarna stånd men på de återstående 7 åkte fyra puckar in bakom den tappeet kämpande Thord Flodqvist. Allt tycktes förlorat men frågan är om inte ryssarna föll på eget grepp. De är inte mer än människor de heller och den vansinnigt hårda farten i andra perioden blev nog för mycket även för dem.

I slutperioden kom nämligen svenskarna åter till sin fulla rätt, och omotiverat var det inte att Sverige lyckades kvittera till 4-4 genom Eje Lindström och Määttä, allt före sidbytet. Att ryssarna sedan låg över är förklarligt, svenskarna visste att det räckte med oavgjort och arbetade för att hålla det resultatet. Det kunde det också trots ett sista desperat försök av ryssarna genom att ta ut målvakten Putjkov och spela med bara utespelare när en minut var kvar. En offside åtta sekunder före slutet tvingade dem att ånyo plocka in målvakten.

I finalen ställde ryssarna upp utan Bobrov och Babitj. Den förstnämnde var justerad, den sistnämnde troligen petad. Den gode Babitj har inte varit speciellt effektiv under denna turnering och fråga om han ens gjort något av ryssarnas mål. På svenskt håll ansåg man inte att ryssarna skulle haft någon bättre chans mot Bobrov. Svenskarna kan honom rätt bra nu och det hade säkert gått att neutralisera honom också. Men det är klart att ersättarna Grebennikov och Kostylev saknade en hel del rutin.


Hasse Svedberg Piteås förste världsmästare...ja, det var en
sak som blev verklighet på tisdagen! Hasse Svedberg som fram-
gångsrikt deltog i Tre Kronors segrande VM-ishockeylag räknas
nämligen som norrbottning och pitebo trots att han numera är
bosatt i och spelar för Skellefteå AIK.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 7 mars 1957.