"Ta in varje nytt andetag med tacksamhet"
Det var onsdagen den 21 oktober 2009. Tillsammans med min syster, hennes särbo och min mor, gjorde vi ett besök hos min pappas bror Åke. Även kusinen Britta var där också. Vi samlades runt kaffebordet i Åkes vardagsrum, och satt och samtalade. Åke var min pappas yngste bror, och den just då enda kvar av den en gång så stora syskonskaran. Åke var den snällaste farbror man kunde tänkas ha. Ja, snälla var dom ju allihop, Allt från farmor och farfars förstfödde Ingvar f. 1911 till Åke f. 1924. Däremellen Ingvar och Åke fanns ytterligare 8 syskon. Den näst sista i skaran blev Artur som gick bort i augusti 2009.
Ibland när man precis lämnat en jobbig period, kan tanken slå mig, tur att man inte visste vad som låg och lurade framför. Samma tanke kom efter min lungoperation våren 2005. Men när man finns mitt i det hemska och tunga, så är den enda tanken att ta sig igenom svårigheterna och att lämna allt det trista bakom sig. Koncentrationen just då, är till 100 % inställd på att överleva sekund för sekund, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka.
Vid besöket hos Åke, ringer plötsligen min mobil. Det är Elisabeth som berättar att hon inte mår bra. Hon ber mig därför komma förbi och hämta henne från en annan adress, när vi åker förbi hemåt. Det skall så småningom visa sig, att Elisabeth några dagar därpå åker in akut på Piteå lasarett, med stor andnöd och med en omfattande sjukdomskänsla i hela kroppen. Hon blir snabbt förd till intensiven där man kopplar henne till sladdar och apparater, medan jag står hjälplös bredvid. - Det kan vara livshotande, säger den kvinnliga doktorn, som i mitt tycke ser väldigt bekymrad ut.
"Jaså, ska Elisabeth dö nu också", var den tanke som slog mig omgående. Fyra veckors lasarettsvistelse väntade, däribland en vecka i respirator. Och varje gång telefonen ringde var det på darriga ben jag svarade. Men turligt nog klarade Bettan krisen. Och en dag fick jag åka till den vårdavdelning hon låg på för att hämta hem henne.
Det är med den bakgrunden som jag säger, tur att man inte vet vad som väntar. Lev dagen i dess fulla kraft, medan det går. Ta därför in varje nytt andetag med tacksamhet, så länge allt är som det skall vara. Det är min livsfilosofi, efter mina 54 år på den här jorden.
Må så gott!
/Roger.
Det var en onsdag i oktober 2009. Vi gjorde ett besök hos min fars
bror Åke I Öjebyn. Även Stig-Arne var med. Idag är de båda borta,
Åke avled den 24 februari 2010, Stig-Arne den 22 november 2011.
------------------------------------------------------------------------------
Ibland när man precis lämnat en jobbig period, kan tanken slå mig, tur att man inte visste vad som låg och lurade framför. Samma tanke kom efter min lungoperation våren 2005. Men när man finns mitt i det hemska och tunga, så är den enda tanken att ta sig igenom svårigheterna och att lämna allt det trista bakom sig. Koncentrationen just då, är till 100 % inställd på att överleva sekund för sekund, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka.
Vid besöket hos Åke, ringer plötsligen min mobil. Det är Elisabeth som berättar att hon inte mår bra. Hon ber mig därför komma förbi och hämta henne från en annan adress, när vi åker förbi hemåt. Det skall så småningom visa sig, att Elisabeth några dagar därpå åker in akut på Piteå lasarett, med stor andnöd och med en omfattande sjukdomskänsla i hela kroppen. Hon blir snabbt förd till intensiven där man kopplar henne till sladdar och apparater, medan jag står hjälplös bredvid. - Det kan vara livshotande, säger den kvinnliga doktorn, som i mitt tycke ser väldigt bekymrad ut.
"Jaså, ska Elisabeth dö nu också", var den tanke som slog mig omgående. Fyra veckors lasarettsvistelse väntade, däribland en vecka i respirator. Och varje gång telefonen ringde var det på darriga ben jag svarade. Men turligt nog klarade Bettan krisen. Och en dag fick jag åka till den vårdavdelning hon låg på för att hämta hem henne.
Det är med den bakgrunden som jag säger, tur att man inte vet vad som väntar. Lev dagen i dess fulla kraft, medan det går. Ta därför in varje nytt andetag med tacksamhet, så länge allt är som det skall vara. Det är min livsfilosofi, efter mina 54 år på den här jorden.
Må så gott!
/Roger.
Det var en onsdag i oktober 2009. Vi gjorde ett besök hos min fars
bror Åke I Öjebyn. Även Stig-Arne var med. Idag är de båda borta,
Åke avled den 24 februari 2010, Stig-Arne den 22 november 2011.
------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Postat av: Douglas Söderlind
Fina och tänkvärda ord. 1000 tack Roger
Postat av: Roger
Tack för din kommentar Douglas.
Trackback
