Arvid
Novemberkylan tar ett ordentligt famntag, och ruskar för ett kort ögonblick om mig. Jag är ute på min sedvanliga dagspromenad, och styr mina steg upp mot byn. Jag genar över skolgården, där Hortlax centralskola står sedan nära 54 år. Där fick jag själv en gång min dagliga dos av kunskap och fostran som jag skulle bära med mig ut senare i livet. Kyrkans välbekant svarta spira, syns mig på långt håll, den står som ett slags riktmärke, pekande upp mot skyn. Kyrkklockorna ringer, de hörs över hela vår bygd, det har gjort så alltsedan dess portar slogs upp den 16 juli 1917.
Men idag ringer klockorna ett sorgens budskap. Inne i skogskapellet väntar ett avskedets stund, av en person vars nära och kära, vänner och bekanta har samlats kring den blomstergärdade kista där Arvid ligger. Det har nu gått några veckor sedan vi fick vetskap om att Arvid inte längre fanns mitt ibland oss. Och även om vi inte umgicks, så har vi under årens lopp, då och då stött på varandra. Senaste nu i somras. Våra söner behövde "ett handtag". Och så plötsligt stod vi där, jag och Arvid. Medan vi gav grabbarna litet handräckning, började vi också samtala om allt mellan himmel och jord.
Det blev så pass intressant, att en av killarna tittade in och undrade litet skämtsamt: - "Hörrni gubbar, ska ni bara stå och prata, får ni ingenting gjort". Det vankades så småningom kaffe och fikabröd i bersån. Och jag minns att jag trivdes alldeles utomordentligt bra. Det var sommar, det var sol, det var i midsommartider. Och den omisskännliga doften av varmt hö, kunde man bara inte ta miste på. Det var nästan så att man i tankarna förflyttades långt tillbaka till barndomen, då man satt hos Viktor på hans hölass, på väg hem från de gröna ängder som han brukade i slåttertider.
Eftersom jag är intresserad av Hortlax historia, kretsade vårt samtal mycket om gångna tider. Jag frågade, Arvid svarade. Så där höll vi på rätt så länge, ja, det var nästan så vi glömde bort den där handräckningen som vi var ditkallade för att göra. Det var i den stunden som sonen Andreas fällde sin kommentar om "de två gubbarna, Arvid och Roger".
Vid kaffebordet, fortsatte frågestunden - från min sida - och mellan tuggorna svarade Arvid så gott han bara kunde. Runt omkring oss stod naturen i full blomning. Livet kändes extra ljust och positivt just den här dagen. Men inom Arvid ruvade den sjukdom som så småningom också tog hans liv. Under dessa timmar tillsammans, kom vi också in på andliga områden. Att Arvid hade en stark förankrad Gudstro, om detta visste jag. Och jag vill påstå att den inre kraften syntes också på hans utsida. Den genomstrålades i den livsgärning han gjorde.
Vila i frid Arvid.
-----------------------------------
Roger.
I somras, vid midsommartid, möttes våra vägar. Det var våra repektive
söner som ville "ha hjälp" av sina pappor. Närmast kameran ses Arvid,
Andreas t.v.
Arvid dirigerar Andreas i traktorn. Arvid hade själv varit bonde, och
hade ett vant handlag med det mesta som rörde jordbruk.
Arvid och Andreas bärgar hö. Datum: 28 juni 2011.
För nåt år sedan skulle jag ta ner ett par gamla björkar på tomten.
Själv ville jag absolut inte göra det. Frågan gick till Arvid och sonen
David. Innan arbetets början, sa jag till Arvid att jag var tvungen ta bort
sonens snöskoter, så inte björken skulle ramla över den. Då kom Arvid
fram till mig och sa: - Det finns ingen risk för skotern". - "Jamen, det
kanske ändå är bäst att jag flyttar den". Jag såg för mitt inre hur björken
skulle pulverisera sonen nya skoter. Och tänk - vad skulle han då säga åt
sin far? Arvid vidhöll vad han tidigare sagt: - "Vi fäller björken, den når inte
fram till skotern!". Jag satte min tilltro till Arvid, och David. Björken föll,
med ett dån. Skotern stod i alla fall kvar. Hel! Jag tittade på Arvid, han log
med hela sitt ansikte: - "Inga problem, sa han. Du ser att det gick precis
som jag sa".
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Men idag ringer klockorna ett sorgens budskap. Inne i skogskapellet väntar ett avskedets stund, av en person vars nära och kära, vänner och bekanta har samlats kring den blomstergärdade kista där Arvid ligger. Det har nu gått några veckor sedan vi fick vetskap om att Arvid inte längre fanns mitt ibland oss. Och även om vi inte umgicks, så har vi under årens lopp, då och då stött på varandra. Senaste nu i somras. Våra söner behövde "ett handtag". Och så plötsligt stod vi där, jag och Arvid. Medan vi gav grabbarna litet handräckning, började vi också samtala om allt mellan himmel och jord.
Det blev så pass intressant, att en av killarna tittade in och undrade litet skämtsamt: - "Hörrni gubbar, ska ni bara stå och prata, får ni ingenting gjort". Det vankades så småningom kaffe och fikabröd i bersån. Och jag minns att jag trivdes alldeles utomordentligt bra. Det var sommar, det var sol, det var i midsommartider. Och den omisskännliga doften av varmt hö, kunde man bara inte ta miste på. Det var nästan så att man i tankarna förflyttades långt tillbaka till barndomen, då man satt hos Viktor på hans hölass, på väg hem från de gröna ängder som han brukade i slåttertider.
Eftersom jag är intresserad av Hortlax historia, kretsade vårt samtal mycket om gångna tider. Jag frågade, Arvid svarade. Så där höll vi på rätt så länge, ja, det var nästan så vi glömde bort den där handräckningen som vi var ditkallade för att göra. Det var i den stunden som sonen Andreas fällde sin kommentar om "de två gubbarna, Arvid och Roger".
Vid kaffebordet, fortsatte frågestunden - från min sida - och mellan tuggorna svarade Arvid så gott han bara kunde. Runt omkring oss stod naturen i full blomning. Livet kändes extra ljust och positivt just den här dagen. Men inom Arvid ruvade den sjukdom som så småningom också tog hans liv. Under dessa timmar tillsammans, kom vi också in på andliga områden. Att Arvid hade en stark förankrad Gudstro, om detta visste jag. Och jag vill påstå att den inre kraften syntes också på hans utsida. Den genomstrålades i den livsgärning han gjorde.
Vila i frid Arvid.
-----------------------------------
Roger.
I somras, vid midsommartid, möttes våra vägar. Det var våra repektive
söner som ville "ha hjälp" av sina pappor. Närmast kameran ses Arvid,
Andreas t.v.
Arvid dirigerar Andreas i traktorn. Arvid hade själv varit bonde, och
hade ett vant handlag med det mesta som rörde jordbruk.
Arvid och Andreas bärgar hö. Datum: 28 juni 2011.
För nåt år sedan skulle jag ta ner ett par gamla björkar på tomten.
Själv ville jag absolut inte göra det. Frågan gick till Arvid och sonen
David. Innan arbetets början, sa jag till Arvid att jag var tvungen ta bort
sonens snöskoter, så inte björken skulle ramla över den. Då kom Arvid
fram till mig och sa: - Det finns ingen risk för skotern". - "Jamen, det
kanske ändå är bäst att jag flyttar den". Jag såg för mitt inre hur björken
skulle pulverisera sonen nya skoter. Och tänk - vad skulle han då säga åt
sin far? Arvid vidhöll vad han tidigare sagt: - "Vi fäller björken, den når inte
fram till skotern!". Jag satte min tilltro till Arvid, och David. Björken föll,
med ett dån. Skotern stod i alla fall kvar. Hel! Jag tittade på Arvid, han log
med hela sitt ansikte: - "Inga problem, sa han. Du ser att det gick precis
som jag sa".
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Kommentarer
Trackback
