BEDA Karolina och Karl Oskar SANFRID
Året var 1964 och jag hade i augusti börjat första klass i Sörbyskolan i Hortlax. Min mormor Beda, åkte en septemberdag in på lasarettet i Piteå, p.g.a. sina gallbesvär. Det var inte bara gallan som var problemet, hon hade också fått diagnosen Parkinsons sjukdom. Detta märktes först och främst på hennes rörelser och hennes gång. Hon var inte den mormor som hon en gång var. Ja, min stackars lilla mormor, hon som var godheten personifierad. Tålmodigt hade hon vandrat sin väg genom livet, inte alltid på de lättaste och mest framkomliga vägar, hon var m.a.o. en människa av sin tid. Umbäranden av olika slag, sju barn varav en var gravt handikappad. Min morfar var även han en man av sin tid. D.v.s. han levde på de sätt som alla de andra männen gjorde, jobbade borta, vilket resulterade i att mormor Beda skötte allt därhemma.
En ladugård med två kor, några getter och ett par höns, fanns i deras närvaro för att underlätta mathushållningen. I ladugården fanns ett utedass, och när helst på dygnet man var tvungen, så var det bara att gå ut, i den ibland hårda bitande vinterkylan. Morfar var också skomakare, lagade och pliggade skor åt byborna. Han satt vid sin skomakarlampa, i köket hemma i Blåsmark med skor som skulle omsulas, eller på annat sätt förbättras. Alltmedan barnen stojade runt i de två rum och kök som fanns tillgängliga. Visserligen fanns där också en vinda, men den var inte värmeisolerad, och för den skull endast användes sommartid.
Min mammas yngre bror hette Tage. Han föddes handikappad, vilket krävde ständig omvårdnad dygnets alla 24 timmar. Ibland fick han sådana förskräckliga muskelkramper, att mormor och morfar trodde att han skulle dö. Dog gjorde han så småningom. Tage var bara 13 år när han gick bort. Och man kan förstå den hopplöshet som mormor och morfar präglades av. Eftersom han något år före sin död, flyttat till ett hem i Råneå för handikappade, så begravdes han på kyrkogården i samma stad. Beslutet att lämna bort honom var blandat med mycket oro och ångest. Natten innan Tages avfärd till Råneå, har min mor beskrivit som ångestfull. I första hand för mina morföräldar. Gjorde vi rätt? Var den ständigt återkommande tanken dem emellan.
Den 8 oktober 1964 avled min mormor efter en rutinoperation. Plötsligt så stod min morfar ensam. Han som alltid haft mormor vid sin sida, alltsedan 1926/1927. Under de följande 25 åren levde morfar bland annat i sin lägenhet vid Hortlaxvägen. Några år innan han blev ensam, bodde de båda i en vindsvåning i min farmor och farfars hus vid byavägen. Ganska glad och nöjd med sitt liv var han, även om det tog ett bra tag innan ordningen återställdes efter mormors bortgång. I dag vilar de båda tillsammans i sin hembygds jord. Mormor Beda gravsattes den 17 oktober 1964, medan morfar Sanfrid fick sin evighetsvila den 7 april 1989.
Morfar kan karaktäriseras som en gladlynt person, som alltid hade nära till skratt, men också nära till tårar. Mormor var betydligt mer lågmäld, och väldigt stillsam i sitt sätt att vara. Hon hade sin Gudstro som hon bar igenom livet. Morfars livssyn präglades stakt av de religiösa skrifter som han ständigt läste. Även om morfar ibland tog sig en hutt eller två, så fanns alltid de bibliska frågorna och tankarna i hans absoluta närhet. Han hade ett djup som person, vilket han lyfte fram vid diverse släktsammankomster.
De båda har i arv efterlämnat många minnen och avtryck. Ett bevis på detta är det ni just nu läser. Så länge jag andas kommer bilden av mina morföräldrar att finns med mig.
Beda Karolina Lundgren f. Jonsson 1895-05-20 d. 1964-10-08.
Bilden härovan togs av mormor i maj 1955 då hon fyllde 60 år.
------------------------------------------------------------------------
En ladugård med två kor, några getter och ett par höns, fanns i deras närvaro för att underlätta mathushållningen. I ladugården fanns ett utedass, och när helst på dygnet man var tvungen, så var det bara att gå ut, i den ibland hårda bitande vinterkylan. Morfar var också skomakare, lagade och pliggade skor åt byborna. Han satt vid sin skomakarlampa, i köket hemma i Blåsmark med skor som skulle omsulas, eller på annat sätt förbättras. Alltmedan barnen stojade runt i de två rum och kök som fanns tillgängliga. Visserligen fanns där också en vinda, men den var inte värmeisolerad, och för den skull endast användes sommartid.
Min mammas yngre bror hette Tage. Han föddes handikappad, vilket krävde ständig omvårdnad dygnets alla 24 timmar. Ibland fick han sådana förskräckliga muskelkramper, att mormor och morfar trodde att han skulle dö. Dog gjorde han så småningom. Tage var bara 13 år när han gick bort. Och man kan förstå den hopplöshet som mormor och morfar präglades av. Eftersom han något år före sin död, flyttat till ett hem i Råneå för handikappade, så begravdes han på kyrkogården i samma stad. Beslutet att lämna bort honom var blandat med mycket oro och ångest. Natten innan Tages avfärd till Råneå, har min mor beskrivit som ångestfull. I första hand för mina morföräldar. Gjorde vi rätt? Var den ständigt återkommande tanken dem emellan.
Den 8 oktober 1964 avled min mormor efter en rutinoperation. Plötsligt så stod min morfar ensam. Han som alltid haft mormor vid sin sida, alltsedan 1926/1927. Under de följande 25 åren levde morfar bland annat i sin lägenhet vid Hortlaxvägen. Några år innan han blev ensam, bodde de båda i en vindsvåning i min farmor och farfars hus vid byavägen. Ganska glad och nöjd med sitt liv var han, även om det tog ett bra tag innan ordningen återställdes efter mormors bortgång. I dag vilar de båda tillsammans i sin hembygds jord. Mormor Beda gravsattes den 17 oktober 1964, medan morfar Sanfrid fick sin evighetsvila den 7 april 1989.
Morfar kan karaktäriseras som en gladlynt person, som alltid hade nära till skratt, men också nära till tårar. Mormor var betydligt mer lågmäld, och väldigt stillsam i sitt sätt att vara. Hon hade sin Gudstro som hon bar igenom livet. Morfars livssyn präglades stakt av de religiösa skrifter som han ständigt läste. Även om morfar ibland tog sig en hutt eller två, så fanns alltid de bibliska frågorna och tankarna i hans absoluta närhet. Han hade ett djup som person, vilket han lyfte fram vid diverse släktsammankomster.
De båda har i arv efterlämnat många minnen och avtryck. Ett bevis på detta är det ni just nu läser. Så länge jag andas kommer bilden av mina morföräldrar att finns med mig.
Beda Karolina Lundgren f. Jonsson 1895-05-20 d. 1964-10-08.
Bilden härovan togs av mormor i maj 1955 då hon fyllde 60 år.
------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
