Dagen då världen krympte till en tennisboll...

När jag var barn såg min värld helt annorlunda än en den jag lever i idag. Avstånden var stora, nästintill onåbara. När vi studerade skolatlasen, på geografilektionerna, tycktes "det där" Amerika vara en ouppnåelig dröm. Det närmaste man kom landet därborta i väst, var genom TV:n. Visserligen kunde man flyga över "pölen" (Atlanten), men det lät ändå som en evighetsresa. I Amerika bodde ju alla filmstjärnor. Åtminstone om man skulle förlita sig på de tidningar man läste. Om ni inte tror mig, så bodde ju familjen Cartwright på sin ranch Ponderosa på den amerikanska prärien. Bara en sån sak. I ett vitt hus i Washington bodde presidenten, det hade jag lärt mig via Olle Björklund i den gamla "ång-TV:n" i det svartvita 1960-talet. 

Men så en dag kom datorn in i vårt hem. Först och främst var det sönerna som flitigt abonnerade på den nya leksaken. Själv hade jag inget större intresse av att sitta framför den, den var till för barnen. Tyckte jag. Så pågick det i några år. Jag rörde den överhuvudtaget aldrig. Och även om jag så skulle ha velat, så var den alltid upptagen. På Öjeby sjukhem anordnades en datakurs för de anställda. Vi skulle lära oss grunderna, mest tyckte jag det var helt onödigt. Men eftersom datoriseringen fortskred även på mitt jobb, så fanns kravet att vi alla skulle kunna hantera leksaken.

Men så en underbar dag, började jag så smått fingra på tangenterna. Första gången tordes jag inte alls trycka, jag var rädd att jag skulle kortsluta hela pitebygden med omnejd. Sönernas flinka fingrar flög som svalans vingar över knapparna, och jag stod ibland bredvid. När jag började ställa mina tafatta frågor, tittade de på mig precis som om jag varit en Alien från en annan planet. Trots deras försök att förklara, gick ingenting in i mitt tjockskalliga huvud. Det var nästan så att man skämdes över att ställa de dumma frågorna.

2008 hade jag kommit så pass långt, att jag bestämde mig för att kasta mig ut i cyberrymdens okända värld. I tidningarna hade jag läst om nåt som kallades för "BLOGG". Så fort jag fått litegrann mer kött på benen, så bestämde jag mig: jag skulle börja blogga. Tur att sönerna fanns. Mina första valhänta försök gjorde att yngste sonen var tvungen att hoppa in för att rädda sin far. Nu sitter jag här idag. Jag är inte längre rädd att kortsluta min hembygd genom ett feltryck på tangentbordet.

Ute i det okända finns det människor som faktiskt läser det min hjärna hittar på. Otroligt! Nåja, vissa av er vet jag på ett ungefär vart ni finns, men det finns ändå ett stort mörkertal. Vem är intresserad? Och vad är ni intresserade av?  Tailsweep heter en lista som presenterar exakt ett tusen av de mest lästa bloggarna i landet. Där någonstans finns lilla jag. Där finns även en karta över hela den värld som var så stor i min barndom. Men se idag har den krympt, genom datorns intåg. Och jag kan se - bara på ett ungefär - vart alla läsare håller hus. Så håll i er nu för här kommer en lista över de platser, som jag aldrig trodde någon skulle sitta och läsa vad jag skriver, tycker och tänker:

¤ KAZAKSTAN ¤ URUGUAY ¤ POLEN ¤ MALMÖ ¤ LUND ¤ OSLO ¤ FINLAND ¤ NOVOSIBIRSK ¤ LONDON ¤ HELSINGBORG ¤ FRANKRIKE ¤ PITEÅ ¤ SUNDSVALL ¤ ÄLVSBYN ¤ VINDELN ¤ BORLÄNGE ¤ SKELLEFTEÅ ¤ HALMSTAD ¤ GÄLLIVARE ¤ ÖRNSKÖLDSVIK ¤ NORRKÖPING ¤ UMEÅ ¤ CALIFORNIEN ¤ MOSKVA ¤ UPPSALA ¤ STOCKHOLM ¤ TROLLHÄTTAN ¤ SKÖVDE ¤ ÖREBRO ¤ KARLSTAD ¤ LIDKÖPING ¤ NYNÄSHAMN ¤ BODEN ¤ KÖPENHAMN ¤ ÖSTERSUND ¤ VÄSTERÅS ¤ ARVIDSJAUR ¤ LULEÅ ¤ NYKÖPING ¤ LETTLAND ¤ VÄNERSBORG ¤ GÖTEBORG ¤ KRAMFORS ¤ MÖLNDAL ¤ KUNGÄLV ¤ TYSKLAND ¤

¤¤¤¤¤¤¤¤¤TACK ALLA NI DÄRUTE FÖR ERA BESÖK¤¤/ ROGER.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0