Hortlax - byn där jag föddes
Följetongen fortsätter! Det blev en promenad även i dag. Och min vana trogen så låg kameran och skumpade i jackfickan. Den inte bara låg, den kom till användning också.
¤ Även om de knappt syns, så upptäckte jag tre hästar ute på ängen
som jag gick förbi. Jag var således inte mol allena på min vandring.
¤ Det gamla ålderdomshemmet, som togs ut bruk när Hortlaxgården
kom till. Byggnaden har även fungerat som dagis. Nu håller man på att
iordningställa (om jag nu minns rätt) ett par lägenheter därinne.
¤ Den här backen väcker vissa muntra barndomsminnen. Jag minns att
jag satt bak på min fars cykel. När vi kom till den här platsen, så ville
farsan visa mig hur långt han kunde rinna nedför, utan att ens nudda
cykelpedalerna. Det där sitter så fast och väl förankrat - att varje gång
som jag själv cyklar förbi, ja, då tävlar jag emot mig själv för att se om
jag möjligtvis kan rinna med cykeln längre än förra gången. Barnsligt?
Jovisst! Men den rättigheten tycker jag är mig väl unnat. Trots mina 54 år.
¤ Den här fina pållen och jag brukar hälsa på varandra. Ja, det har gått
så pass långt, att när jag kommer så brukar han ropa till sin kompis:
- Kom å hälsa på den där Lindqvist! Gnägg, gnägg ptroooooo.....!
Fina vänner jag har som ni ser. Lite ovanliga men bussiga.
¤ Hortlax är en by där byborna och kreaturen samsas. Lite hästskit på
promenadvägen, tja, de´är vardagsmat. Inget att bråka om.
¤ En stor samling stockar ligger och väntar på att få värma upp någons
hem. Jag var bara tvungen att räkna årsringarna; 35 år gammal den t.h.
¤ Den gamla läkarstationen i Hortlax. Den jag spontant kommer att tänka
på, är Agge Dahl (1923-2007) som jag träffade under ångestfyllda former
när han skulle sy mina sår som orsakats av alltför vilda lekar i barndomen.
1980 stod den nya vårdcentralen inflyttningsklar, då flyttade dagiset in här
istället.
¤ Skolbacken som ledde fram till Sörbyskolan där jag gick mina tre första
år. Men för att komma litegrann fortare fram på morgnarna...
¤ ...så cyklade jag och min Everton...(cyklade, vi flööög fram) över den
här privata tomten.
¤ Skolgossen Roger med sin Everton. Lägg märke till H-dekalerna på
bakskärmen. H:et symbolen för högertrafikomläggningen 1967. Inom
parentes kan jag väl säga, ett den där Everton och jag inte var de allra
bästa vänner.
¤ Oskar Sundströms cykelaffär. 1960-talets skyltsöndagar brukade vi
åka med sparkstöttingen upp till Oskars butik för att kolla in julskyltningen.
Medan decemberkvällens snöflingor dansade ned, så stod jag andäktigt
med stora ögon och tittade på allt det vackra.
¤ Oskar Sundström annonserar i lokaltidningen nångång i 60-talets början.
¤ I Lundmans-butiken uppe i byn, mötte man som oftast de fyra syskonen
Fritiof, Tyra, Sigge och Bengt Lundman. De är alla borta idag. Syskonen
Lundman ägde butiken som "föddes" 1909.
¤ Lundmans var tidigare inte enbart en matvaruaffär. Man kunde även
handla hem en TV-apparat om man så ville. Det ville familjen Lindqvist
1961/62. Butiken tillhandahöll också målarfärg, spik m.m.
¤ - Du måste klippa dej, Roger. Du är ju snart lika långhårig som de där
Beattles...! sa mina föräldrar när hårmanen föll ned på kragen. Och när
man i min barndom skulle klippas, ja, då var det till Olle i byn man styrde
stegen. Väl inne i salongen (som syns på bilden) när det blev min tur
(min far klippte sig i samma veva) så frågade Olle hur han skulle klippa.
Till saken hör att det fanns endast en modell när "klippar-Olle" tog fram
saxen, och det var stubb. Pappa lade ifrån sig tidningen och sa på pite-
bondska; - "Jaa, dö kan väl snaggen som dö bruuk djära!" Översatt:
"Du kan väl snagga honom som du brukar göra!". Följden blev att jag fram-
levde hela min barndom med snaggat hår. Jag såg nästan ut som de där
straffångarna på franska fängelseön Guyana.
¤ När Olle skulle klippa, fanns endsat denna modell som syns på bilden.
SNAGG! Bilden togs 1964 strax efter att jag hälsat på frisören Olle i byn.
---------------------------------------------------------------------------------
Avrundar så min berättelse. Följetongen fortsätter säkerligen någon annan dag i din dator.
Tills dess - På återseende!
/Roger.
¤ Även om de knappt syns, så upptäckte jag tre hästar ute på ängen
som jag gick förbi. Jag var således inte mol allena på min vandring.
¤ Det gamla ålderdomshemmet, som togs ut bruk när Hortlaxgården
kom till. Byggnaden har även fungerat som dagis. Nu håller man på att
iordningställa (om jag nu minns rätt) ett par lägenheter därinne.
¤ Den här backen väcker vissa muntra barndomsminnen. Jag minns att
jag satt bak på min fars cykel. När vi kom till den här platsen, så ville
farsan visa mig hur långt han kunde rinna nedför, utan att ens nudda
cykelpedalerna. Det där sitter så fast och väl förankrat - att varje gång
som jag själv cyklar förbi, ja, då tävlar jag emot mig själv för att se om
jag möjligtvis kan rinna med cykeln längre än förra gången. Barnsligt?
Jovisst! Men den rättigheten tycker jag är mig väl unnat. Trots mina 54 år.
¤ Den här fina pållen och jag brukar hälsa på varandra. Ja, det har gått
så pass långt, att när jag kommer så brukar han ropa till sin kompis:
- Kom å hälsa på den där Lindqvist! Gnägg, gnägg ptroooooo.....!
Fina vänner jag har som ni ser. Lite ovanliga men bussiga.
¤ Hortlax är en by där byborna och kreaturen samsas. Lite hästskit på
promenadvägen, tja, de´är vardagsmat. Inget att bråka om.
¤ En stor samling stockar ligger och väntar på att få värma upp någons
hem. Jag var bara tvungen att räkna årsringarna; 35 år gammal den t.h.
¤ Den gamla läkarstationen i Hortlax. Den jag spontant kommer att tänka
på, är Agge Dahl (1923-2007) som jag träffade under ångestfyllda former
när han skulle sy mina sår som orsakats av alltför vilda lekar i barndomen.
1980 stod den nya vårdcentralen inflyttningsklar, då flyttade dagiset in här
istället.
¤ Skolbacken som ledde fram till Sörbyskolan där jag gick mina tre första
år. Men för att komma litegrann fortare fram på morgnarna...
¤ ...så cyklade jag och min Everton...(cyklade, vi flööög fram) över den
här privata tomten.
¤ Skolgossen Roger med sin Everton. Lägg märke till H-dekalerna på
bakskärmen. H:et symbolen för högertrafikomläggningen 1967. Inom
parentes kan jag väl säga, ett den där Everton och jag inte var de allra
bästa vänner.
¤ Oskar Sundströms cykelaffär. 1960-talets skyltsöndagar brukade vi
åka med sparkstöttingen upp till Oskars butik för att kolla in julskyltningen.
Medan decemberkvällens snöflingor dansade ned, så stod jag andäktigt
med stora ögon och tittade på allt det vackra.
¤ Oskar Sundström annonserar i lokaltidningen nångång i 60-talets början.
¤ I Lundmans-butiken uppe i byn, mötte man som oftast de fyra syskonen
Fritiof, Tyra, Sigge och Bengt Lundman. De är alla borta idag. Syskonen
Lundman ägde butiken som "föddes" 1909.
¤ Lundmans var tidigare inte enbart en matvaruaffär. Man kunde även
handla hem en TV-apparat om man så ville. Det ville familjen Lindqvist
1961/62. Butiken tillhandahöll också målarfärg, spik m.m.
¤ - Du måste klippa dej, Roger. Du är ju snart lika långhårig som de där
Beattles...! sa mina föräldrar när hårmanen föll ned på kragen. Och när
man i min barndom skulle klippas, ja, då var det till Olle i byn man styrde
stegen. Väl inne i salongen (som syns på bilden) när det blev min tur
(min far klippte sig i samma veva) så frågade Olle hur han skulle klippa.
Till saken hör att det fanns endast en modell när "klippar-Olle" tog fram
saxen, och det var stubb. Pappa lade ifrån sig tidningen och sa på pite-
bondska; - "Jaa, dö kan väl snaggen som dö bruuk djära!" Översatt:
"Du kan väl snagga honom som du brukar göra!". Följden blev att jag fram-
levde hela min barndom med snaggat hår. Jag såg nästan ut som de där
straffångarna på franska fängelseön Guyana.
¤ När Olle skulle klippa, fanns endsat denna modell som syns på bilden.
SNAGG! Bilden togs 1964 strax efter att jag hälsat på frisören Olle i byn.
---------------------------------------------------------------------------------
Avrundar så min berättelse. Följetongen fortsätter säkerligen någon annan dag i din dator.
Tills dess - På återseende!
/Roger.
Kommentarer
Trackback
