Möten
Varje möten har sin speciella form och karaktär. Ibland bjuds man på möten som gör att man känner sig uppriktigt upprymd och glad. I dag hade jag förmånen att träffa min gamla barndomskompis, Per. Vi bodde grannar med varandra, vi umgicks dagarna i ända, tillsammans med de övriga barnen som bodde i samma kvarter. På sommarloven åkte vi på våra cyklar runt omkring i hembygden, gärna då i den skog som gick under namnet; "Lindgrens-skogen".
- Hur många mil tror du, Roger, vi har cyklat i den där skogen, sa Per.
- Tusentals, sa jag. Tusen och åter tusen år ut och år in.
Vi såg världen ur en annan synvinkel och perspektiv. I dag har skärpan förbytts i en mogen-syn på saker och ting. Det är det som känns så skönt. Trots att mötena är i allra högsta grad mest sporadiska, så finns det en gemensam historia i bakgrunden. En historia som utgör en slags plattform att stå på. Trots den snåla blåsten, så gick jag därifrån med en värmande känsla i bröstet.
En timme därpå, gjordes ett annat sorts möte. Det var Mikael Renberg som vi mötte på vår skogspromenad. Detta andra möte satt liksom ihop med det förra. Det fanns en gemensam nämnare. Detta berättade jag för honom. Saken är den att på den tomt där Mikael Renberg bor, där bodde en gång min barndomskompis. Samma Per som jag mött en timme tidigare på kyrkogården i Hortlax.
- Oj, det var dom som hade en sån underbart fin trädgård, sa Mikael Renberg.
Jo, just precis. Ingvar och Margaretha hade en mycket välskött trädgård med de godaste morötter som jag någonsin haver smakat. Därtill fullt av hallonbuskar, som lyste klart röda varje sommar.
- Vi har haft tur du å jag Per, sa jag. Tänk att vi fick växa upp under en tid då allt andades framtidstro och en värld som utvecklades åt nära nog rätt håll.
Idag har vi båda passerat 50+. Per bor inte längre kvar i sin gamla hembygd. Men han gör täta besök hit upp. Jag däremot blev bygden trogen, det fanns liksom ingen tanke på något annat. Det kan ju upplevas som rejält tråkigt när jag klart konstaterar: Jag älskar att bo där jag bor. Och det gör inte saken sämre att mina barn med respektive valt att göra samma sak. Nån i min närmaste krets sa för ett tag sedan: Man skall inte bo så nära varandra. Okej, tycker jag om den åsikten. Det är väl bra om den personen tycker det. Men hon/han får gärna göra precis som den vill. Huvudsaken är att nämnda person även respekterar mitt/vårt typ av val. Vi älskar att bo nära varandra. Vi har nära till våra barnbarn, vilket vi upplever som en ynnest. Vi har nära när vi/de behöver en hjälpande hand. Livet är alltför kort, under min lilla stund på jorden anser jag mig ha den rätten att själv bestämma över mitt eget liv och hur det skall levas. Och det är just precis det jag gjort. Och jag gillar det!
Per, min gamla barndomskompis. Vi bodde ett stenkast från varandra.
Vi umgicks nära på alltid. Vi hade många saker att behandla när vi möttes
på Hortlax kyrkogård i dag. Och trots snålblåsten, så gick jag därifrån med
en nära nog obeskrivbar värmande sorts känsla. Härligt Per att råkas!
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
- Hur många mil tror du, Roger, vi har cyklat i den där skogen, sa Per.
- Tusentals, sa jag. Tusen och åter tusen år ut och år in.
Vi såg världen ur en annan synvinkel och perspektiv. I dag har skärpan förbytts i en mogen-syn på saker och ting. Det är det som känns så skönt. Trots att mötena är i allra högsta grad mest sporadiska, så finns det en gemensam historia i bakgrunden. En historia som utgör en slags plattform att stå på. Trots den snåla blåsten, så gick jag därifrån med en värmande känsla i bröstet.
En timme därpå, gjordes ett annat sorts möte. Det var Mikael Renberg som vi mötte på vår skogspromenad. Detta andra möte satt liksom ihop med det förra. Det fanns en gemensam nämnare. Detta berättade jag för honom. Saken är den att på den tomt där Mikael Renberg bor, där bodde en gång min barndomskompis. Samma Per som jag mött en timme tidigare på kyrkogården i Hortlax.
- Oj, det var dom som hade en sån underbart fin trädgård, sa Mikael Renberg.
Jo, just precis. Ingvar och Margaretha hade en mycket välskött trädgård med de godaste morötter som jag någonsin haver smakat. Därtill fullt av hallonbuskar, som lyste klart röda varje sommar.
- Vi har haft tur du å jag Per, sa jag. Tänk att vi fick växa upp under en tid då allt andades framtidstro och en värld som utvecklades åt nära nog rätt håll.
Idag har vi båda passerat 50+. Per bor inte längre kvar i sin gamla hembygd. Men han gör täta besök hit upp. Jag däremot blev bygden trogen, det fanns liksom ingen tanke på något annat. Det kan ju upplevas som rejält tråkigt när jag klart konstaterar: Jag älskar att bo där jag bor. Och det gör inte saken sämre att mina barn med respektive valt att göra samma sak. Nån i min närmaste krets sa för ett tag sedan: Man skall inte bo så nära varandra. Okej, tycker jag om den åsikten. Det är väl bra om den personen tycker det. Men hon/han får gärna göra precis som den vill. Huvudsaken är att nämnda person även respekterar mitt/vårt typ av val. Vi älskar att bo nära varandra. Vi har nära till våra barnbarn, vilket vi upplever som en ynnest. Vi har nära när vi/de behöver en hjälpande hand. Livet är alltför kort, under min lilla stund på jorden anser jag mig ha den rätten att själv bestämma över mitt eget liv och hur det skall levas. Och det är just precis det jag gjort. Och jag gillar det!
Per, min gamla barndomskompis. Vi bodde ett stenkast från varandra.
Vi umgicks nära på alltid. Vi hade många saker att behandla när vi möttes
på Hortlax kyrkogård i dag. Och trots snålblåsten, så gick jag därifrån med
en nära nog obeskrivbar värmande sorts känsla. Härligt Per att råkas!
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Kommentarer
Trackback
