"När han såg morgnarna gry..."
Eskil bodde i utkanten av vår by. Inte så långt från mitt föräldrahem. I dagligt tal gick han under namnet "Fana-Eskil". Ordet "Fana" var ett gammalt soldatnamn, ett sådant som de indelta fältjägarna bar i äldre tider. Eskil är borta sedan många år. Och hans hus och ladugård likaså. Det enda som på platsen idag påminner om att där en gång fanns ett hus, är ett flaggstångsfäste. Naturen har återtagit sin rätt, och klätt området med ny växtlighet. Idag gjorde jag ett besök på Eskils f.d tomt, med min kamera. Runt omkring ses de ängar som sommartid visar sig i grönskande prakt. I den tallskog som finns inpå hörs vinden susa i trädens toppar.
Ibland när vi mötte Eskil så brukade min far stanna upp och prata med honom. Eskil bodde helt ensam, ingen familj, inga barn. I ett vindsfönster satt en adventsstjärna uppsatt året om. Som barn så hade jag en aningen respekt för Eskil. Det berodde på att när vi någongång träffades, så ville han skämta med mig. Det visade han genom att med sina fingrar, ta ett kraftigt tag om min näsa, sedan så tryckte han till, med sina inte alltför rena händer. Följden blev att näsan lyste röd i flera minuter, det gjorde ont, och framförallt trängde doften av lagård in i mina näsborrar. Eskil var en varmt troende människa som i sitt ensliga hus bad till sin Gud. Ett människoöde, som jag då inte tog så stor notis till, men som jag idag tänker på ibland.
På Inimarksvägen stod en gång ett rött hus som beboddes av Eskil Johans-
son. I dagligt tal kallad för "Fana-Eskil". Huset är borta, liksom sin ägare.
I dungen som ses till höger i bild bodde han. 
Infarten till den plats där Eskils hus en gång stod.
Det enda som idag finns kvar, är det här flaggstångsfästet där Eskil hissade
sin flagga vid högtidliga tillfällen.
Utsikten från Eskils köksfönster som mötte honom, när han såg morgnarna
sakta gry.
Vid granen, i bildens mitt, stod Eskils ladugård. Den revs strax efter hans
död 1976.
Eskil Johansson trampade under hela sin 55-åriga levnad i sin hembygds jord.
Han ligger sedan 35 år tillbaka på Hortlax kyrkogård.
Inimarksvägen är omgiven av tät tallskog och gröna ängar. Det var här som
"Fana-Eskil" bidade sin stund på jorden.
Efter besöket hos Eskil, åkte jag ner till Tingsholmen. Hembygden gömmer
sina guldkorn - det är upp till oss att hitta dem. Söker vi - så finner vi.
Upprymdhet, ödmjukhet är kanske de ord som bäst beskriver känslan som
infinner sig när jag vistas ute i naturen. Det behöver inte vara så märk-
värdigt, för mig räcker det gott med en stund vid Piteälvens fridfulla våg-
skvalp.
Så byggde jag ett hus vid havet, med utsikt över de ståtliga bergen i
fjärran, ett par rader som infann sig i mitt huvud när jag blickade ut
över detta enkla, men ändå så vackra...
-----------Foto: ROGER LINDQVIST---------------------------------------
