Roger Lindqvist

Vi är alla stöpta i samma form, men ändå inte...Vad menar han med det då, kanske någon undrar. Samtidigt som vi i grunden är lika, så är varje levande själ inte lik någon annan. Precis som med fingeravtrycken, våra tummar ser likadana ut, men inte fingertoppens mönster. Ungefär så är det med oss individer också. Ganska så likadant på utsidan, men vår inre värld ser betydligt mer annorlunda ut.

Vissa typer av människor faller vi för. Jag menar vi trivs att umgås och att vara i deras närhet. Man känner sig bekväm, uppsluppen och glad. Ja, man t.o.m. känner sig både sedd och hörd, och resultatet blir att man växer som person. I en annan situation, i ett möte med en annan personlighetstyp, känns den direkta motsatsen. Istället för att växa, vissnar man och krymper bort. Som en liten planta i en skog, som så gärna vill växa sig stor och stark, men de andra furornas grenar förhindrar allt detta.

Man kanske inbillas att tro att det är mig eller dig det är fel på. För det är just det tankefröet som den där människan ville så in i dina innersta tankar. "Du ska inte tro att du är nån!" "Du ska absolut inte tro att du är ett dugg märkvärdig!". Detta är den värsta sortens psykisk terror, man som medmänniska kan utsätta en annan för. Utan dunkar på din axel, utan glada tillrop, utan glada leenden så blir vår stund på den här jorden just ingenting.

Dessa "farliga" människor, tittar missunnsamt sig omkring, för det värsta som bara inte får hända är att någon (ve och fasa) växer sig stark en dag. Och som den lilla plantan som en dag växer sig förbi de stora täta furorna och når solljuset och den blå himlen. Det blev många liknelser, men jag "målar" mina ord på det sättet så ingen kan missförstå. Varför, har jag frågat mig ibland, varför får vi inte växa i andras ögon? Jo, för att den missunnsamma personen, fastnat, vissnat i sin egen livssituation. Däri ligger sanningen någonstans. Energitjuvar brukar dom också kallas. De personer som utsätter andra för sin frustration och bitterhet, där endast de mörka molnen finns på åskvädershimlen. 

Att umgås med liknande är en emotionell form av maraton. Trots att man sitter alldeles stilla på sin stol, är man totalt utmattad när man går därifrån. Under den tid man umgåtts, har man även konfronterats med det "miljöfarliga gifterna" som trängt in i varje cell och por, som personen slungat ut. Tankarna har infiltrerats så till den milda grad att det tar flerfaldiga  timmar innan man återigen är fri.

Jag begär inte att någon skall läa min klagoskrift, men jag kände det så pass angeläget att rensa ut all den här fasansfulla smörjan som jag utsattes för så sent som igår. Nu är det i alla fall gjort. Och det känns betydligt mycket skönare och så fantastiskt befriande. Så snälla människor därute, låt aldrig någon behandla er nedlåtande. Bär era huvuden höga, för ni ska veta att just NI är värda att leva ett fantastiskt underbart liv, med alla era unika förutsättningar. Gå ut i livet och finns till...

-------------ROGER LINDQVIST.-------------