Roger Lindqvist

¤ Vart han än drar fram, så har han en förunderlig förmåga att väcka tidningarnas intresse. Jag pratar som ni förstår om Staffan Sundin, eller Larry Dean, det artistnamn som kom till när han var stor popidol i The Balubas från Örnsköldsvik. 1974 ses Larry Dean i tidningar som Expressen, Året Runt, Göteborgs-Tidningen, Hennes, Aftonbladet m. fl. Samma år släpper Larry Dean en LP-skiva tillsammans med komikern, skådespelaren och imitatören Lasse Haldenberg. På Haldenbergs meritlista står bl. a. flera filmroller som exempelvis 1979 i Lasse Åbergs "Repmånad", 1988 fortsätter samarbetet i "SOS - en segelsällskapsresa" samt "Den ofrivillige golfaren" 1991. 2006 kan man se samme Haldenberg i den kritikerrosade TV-serien "Mäklarna" där Kjell Bergqvist har en av huvudrollerna.


1974 kamperar dessa två muntra herrar ihop på en live-inspelad LP
från en restaurang i Stockholm. Larry Dean och Lasse Haldenberg är
namnen på de två muntergökarna.


I veckotidningen Året Runt finns i september 1974 en mindre artikel som berättar lite närmare om något av LP-plattans innehåll:


Så här i efterhand kan man ju inte låta bli att undra, om den där så
korrekte TV-mannen Knut Ståhlbergs eventuella tankar om att få sitt
kärleksliv besjunget på LP-platta.


Som tidigare sagts och skrivits, så syntes den gode Larry Dean ofta i massmediernas trycksvärtsluktande blad, där hans enmansorkester som oftast stod på tapeten. Expressen-redaktionen var icke ett dugg sämre. Hösten -74 såg man återigen "den där Sundin" på sidan Bekantas Bekanta på en bild som behandlade hans musikaliska kall:






Larry Dean (Staffan Sundin) i aktion som enmansorkester.


VÄXJÖ: Detta är en av Sveriges få överlevande enmansorkestrar: Staffan Sundin från Älvsbyn, som under artistnamnet Larry Dean spelar inte mindre än sex instrument samtidigt och sjunger därtill! Visst svänger det om Larry när han sätter fart på bastrumma, high hat, tamburin, gitarr, kazoo och munspel. Krogunderhållare av Larrys typ är det stor marknad för just nu. Det visar anbuden från pubar, folkparker och diskotek.

Larry, som i dagarna avslutat ett månadslångt engagemang på Gästgivaren i Växjö, har redan spelat in en ny singel med Lasse Samuelsson, en ny singel och en LP är på gång.
    - Jag satt och kliade på gitarren och tyckte det lät så skralt, så jag började stampa takten på bastrumma och high hat. Sen satte jag fast kazoon på munspelet och sen var den ett faktum, hela enmanssextetten! säger Larry.

----------------------------------------------------------------------------------------------

I november -74 fanns den här notisen i Göteborgs Tidningen (GT.):



--------------------------------------------------------------------------------

¤ Veckotidningen Hennes, ville inte vara sämre. Den 31 oktober 1974 fanns Larry Dean åter i blickpunkten:




LARRY DEAN - Sveriges Don Partridge.


¤ "Sveriges svar på Don Partridge - Sveriges största emansorkester" det finns många etiketter att klistra på Larry Dean - killen som är en hel grupp. Ensam lirar han nämligen på en gång sex instrument, bastrumma, high-hat, kazoo, munspel, tamburin och gitarr. Och så sjunger han förstås. Det där med att kallas för "Sveriges svar på Don Partridge" är Larry inte så förtjust i. Han vill bli tagen på allvar och ser själv högst seriöst på sin musik.

Larry kan man hitta på alla ställen, krogar, pubar, dansrestauranger, diskotek och privata fester. Han har en repertoar som spänner över det mesta och klarar av att spela inför i stort sett vilken publik som helst.
    - Anledningen till att jag lirar allt ensam är att jag är något av den ensamma vargen. Jag sjöng tidigare i en dansorkester men trivdes inte med att hela tiden underordna mej andras viljor. Nu bestämmer jag helt över mej själv och det är aldrig någon som kan klaga på mej.

    - Egentligen var det en ren slump att jag blev enmansorkester. Jag hade ett par trummor i min källare och en kväll satte jag mej på trumstolen och började lattja med gitarren. Omedvetet började jag slå takten med bastrumman och plötsligt kände jag att det fungerade. Sedan dess har det gått av bara farten.
    - Det finns dom som säjer att jag har prostituerat mej och på sätt och vis har dom kanske rätt. Men skulle jag lira det jag verkligen ville skulle jag inte ha en chans att försörja mej. Jag tycker att det här är en ball pryl och är glad bara jag kan få publiken att trivas. Jag vill kunna tillfredsställa alla smakriktningar och då går det inte att köra med en översittarattityd gentemot publiken.

    - Jag försöker hela tiden att hitta nya instrument som jag kan lägga till min uppsättning. Mitt största problem är att jag inte har någon bas. Ibland har jag funderat på att ta med en basist som dessutom kan sjunga. Men då skulle jag inte vara "Sveriges största enmansorkester" längre.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

¤ Bacchi-källare, Mosebacke, Fattighuset - några av Stockholms mest ansedda klubbar där Larry Deans enmansorkester hörs och syns. Samtidigt som Larry Dean stämmer upp till sång, showar kändisar som exempelvis Bosse Parnevik våningen ovanpå. Klubbspelningar följs av uppträdanden ute på Ålands hav eller månadslångt engagemang på flotta "The Scotsman" på Karl Johansgatan 17 i Oslo. Larry Dean reser också ofta runt ute i landet, där han vid något tillfälle gästar Piteå.


Larry Dean både hörs och syns på de mest ansedda och stora inne-
klubbarna i storstaden Stockholm vid 70-talets mitt. Anbuden haglar
över killen med de många instrumenten. Larry Dean har hittat sin
egen värdefulla nisch.


¤ Larry Dean bokades under den här perioden genom Henning Hendrix Artistförmedling. Hendrix, född i Värmland 1930, var inte bara förmedlare, han var också musikförläggare, drev det egna skivbolaget "Music", där Larry Dean gjorde en singel 1972, uppbackad av Lasse Samuelssons orkester. Henning Hendrix var även producent och kapellmästare  i det egna bandet. En mångsysslare med andra ord. Hendrix tillhör dragspelseliten i landet och har under åren gett ut ett antal plattor. Sitt första band startade han 1952, tre år efter flytten till Stockholm.


Henning Hendrix är en musikant som sett det mesta inom under-
hållningsbranschen. Trots sina 81 år fyllda så "drar" han fortfarande
i sitt dragspel. Hendrix har samarbetat med bl. a. Cacka Israelsson,
Titti Sjöblom, Umberto Marcato m. fl. 1972 gavs Larry Deans singel
ut på Henning Hendrix bolag "Music".


-----------------------------------------------------------------------------------

Vi förflyttar oss fram i berättelsen till året 1975. Larry Dean gör som vanligt sina turnéer där han gästar de flesta svenska städer. En av dessa är Eskilstuna. Som brukligt så hamnar Larry Dean i tidningen:


"Sveriges största enmansorkester", Larry Dean, gästar Eskilstuna
nästa vecka för att framträda på fritidsgårdarna.

Fritidsgårdarna i Eskilstuna får under veckan 4-8 mars besök av "Sveriges största enmansorkester", den 29-årige musikanten Larry Dean från Stockholm. Denne gör då en turné på gårdarna och besöker varje kväll två. Larry Dean spelar kazoo, munspel, gitarr, bastrumma, high-hat och tamburin samtidigt och dessutom sjunger han. Fnv är han annars sysselsatt med att spela in en ny LP-skiva tillsammans med imitatören Lasse Haldenberg. Larry spelar och sjunger och Lasse härmar ett 20-tal kändisar. Larry Dean har dock tidigare gjort ett par skivor, bl. a. "Ingen gör någonting" - en CBS-singel.

Den 13 februari 1975 skriver Norge Dagbladet följande:

"Mens forste etasje bare har den vanlige lirum-larum på tape i hoytalerne,
kan spiserestauranten i kjelleren by på "live" underholdning. I disse dager
er det Larry Dean med "Sveriges storste enmannsorkester" som stå for den
- han betjener slagverk og gitar samtidig og synger dertil, og det gjor han
bra. Hva mer kan man forlange av et enmansorkester - ?"

Larry Dean underhåller under sin Norge-sejour på klubben "The Scotsman".


Larry Dean på "The Scotsman" på Oslos paradgata Karl Johan nr. 17.
"Han ha kömme opp sä Sundins´påjken!" Som vi skulle sagt häruppe
på vår klingade dialekt. Vad det betyder? Joo, "Han har kommit upp sig,
Sundins-pojken!".


På sitt hotellrum i sin ensamhet, författar Staffan Sundin ett brev som han skickar till redaktionen på FIB-Aktuellt. Brevet andas en aning bitterhet, kanske även en smula frustration, när han efter en hel dels grubblande om artistlivet och dess bakgrund, beskriver sin situation. Illustrationen till reportaget, blir en bild som tas efter en föeställning. Och där sitter han, Staffan Sundin i egen hög person, med en cigarett i sin hand och blickar rakt in i fotografens kameralins, smått desillusionerad:



Det kom ett brev till FIB-Aktuellt. Avsändare var Larry Dean,
artist och f.d. idol. Nu är han bitter på vad som sker i nöjes-
branschen.


¤ Att vara suparkompis med en grammofonproducent är nyckeln till framgång, om man är manlig artist i Sverige! Det säger Larry Dean, artist och idol i det lilla formatet. En av dem som aldrig lyckats bryta sig fram till en position i artistkändisvärlden. Larry Dean utvecklar sig vidare:
    - Tjejerna har det lättare, för dom vet inte en sån guldgruva dom sitter på. Det är bara att gå i säng med rätt kis. Att vara familjemedlem i en redan etablerad musikerfamilj är också en fördel. Om man inte uppfyller något av de här kraven är det lögn i helvete att få in en fot bland de stora. Man får aldrig en chans.

Larry Dean är bitter. Han är en av de många artister i Sverige som kuskar land och rike runt, år ut och år in. Han har inget fast jobb, stannar högst en månad på samma ställe, han underhåller massor av människor, får direktkontakt med dem på klubbar, ungdomsgårdar och pubar. Men han är inte speciellt känd, han har aldrig legat på någon topplista, hams hemmaproducerade skivor spelas inte i radio. Han är inte erkänd.



    - Just nu jobbar jag med min enmansorkester, säger Larry Dean. Det är bäst så. Jag är en orolig själ och tycker det är bäst atta bara ha mig själv atta ta hänsyn till. Är man en hel orkester kan man inte spela dom låtar man själv känner för eller ta dom jobb man tycker låter kul. Då måste man hela tiden ta hänsyn till vad dom andra vill göra. Jag är unik i svenskt nöjesliv, för såvitt jag vet är det ingen annan som spelar sex instrument och sjunger i samma låt. Dock inte samtidigt. Nu har jag funnit min stil, och det är det här som går hem hos publiken.

¤ Larry har just nu ett månadslångt engagemang på The Scotsman i Oslo, och trots att det är en vanlig restaurang är det några som sätter i gång och dansar när Larry Dean kör sina rockigaste låtar med höger fot på bastrumma, vänster på high-haten, händerna på gitarren, läpparna på munspelet och kazoon (låter som saxofon).
    - Då har jag respons, säger han.

Larry Dean är 30 år och har hållit på i musikbranschen i snart femton år. Borde du då inte på så lång tid ha hunnit skaffa dig de kontakter du säger är så viktiga?
    - Jo, om jag hade bott i Stockholm. Men jag kommer från Älvsbyn och har spelat med olika småband i Norrland innan jag började tänka på den här branschen på allvar. När man då kom till Stockholm blev man ju betraktad som en byfåne från Norrland, som inte kunde vara diplomatisk och snacka med dom rätta personerna. Jag gick direkt på och sa vad jag tyckte, men det skulle man tydligen inte göra. Det skulle krusas.

    - Jag har gett upp några gånger. Första gången var efter fem år. Då hade livet varit musik, sprit och brudar. Aldrig något annat. Jag fick ett ryck och fick för mig att nu skulle någonting in i skallen på mig. Nu skulle jag bli intellektuell. Så jag började på en handelsskola. Det var väl nyttigt på sätt och vis, men den största nyttan hade jag av en lärare som lärde mig hur man gör konkurs och klarar sig ur det med både pengarna och äran i behåll. Åtminstone pengarna.



    - Sen skulle jag göra lumpen vid S1 i Uppsala. Under den tiden råkade jag ut för en mycket allvarlig bilolycka, och jag blev så illa skadad att jag fick ligga på lasarett i åtta månader. Jag fick en skallfraktur och några benbrott. När jag gick sjukskriven började en kille och jag att åka runt på landstingets sjukhus och spela för sjuklingarna för att pigga upp dem. Jag visste hur vansinnigt tråkigt och långsamt man har det när man ligger på sjukhus. Alla avbrott är välkomna i ens trista rutin.

¤ Larry tänkte att han skulle ta det lugnt ett tag och försöka plugga igen. Började på Vindelns folkhögskola och det gick bra. Till en början. Sen bildade några polare och Larry ett band igen, och artistlivet lockade på nytt. De tog spelningar i "trakten", vilket kunde betyda resor på uppåt en 50 mil. Larry Dean, som egentligen heter Staffan Sundin, var sångare.
    - Alla stora stjärnor hade artistnamn, och då ville jag vara lik dom, förklarar Larry Dean. Larry var lätt att säga och vanligt i England och USA. Dean kom från James Dean, Dean Martin och så var det inte så långt från Sundin.
    - Jag tröttnade snart på den orkestern och bestämde mig för att åka till Stockholm. Jag räknade ut att om jag sålde allt jag ägde skulle jag kunna leva ett halvår och kolla upp vilka jobb som fanns. Sagt och gjort. Jag sålde allt och stack. Men redan efter två veckor fick jag erbjudande om ett jobb med Tobbes orkester från Karlskrona. Ett år reste vi tillsammans sen lämnade jag dom för High Notes från Göteborg.

    - Man lär sig otroligt mycket när man reser så här. Man ser hur allt funkar. Hur jäkligt allt är bakom den glittrande, glada fasaden man visar publiken. Jag kan ju aldrig hålla käft heller och har råkat i dispyt med många arrangörer och förmedlare. Jag vet vad jag talar om när jag säger att branschen är rutten.
    - För tre år sedan bestämde jag mig för att bli enmansorkester. Jag lärde mig tre ackord på gitarren, spände fast ett munspel och placerade även en trumma på scen. Det gick hem som fan hos fansen. Dom begriper ju inget av musiken, så dom fattade inte hur gräsligt det lät. Jag är ju helt prostituerad och kör bara dom låtar publiken vill höra. Såna som legat på listorna länge, och alla känner igen. Demis Roussos, Flamingokvintetten, Taube och dom.

¤ Det var då Larry Dean tyckte att tiden var mogen för ett skivgenombrott. Han hyrde Europafilms studio och Lasse Samuelssons orkester med bl. a. Janne Schaffer på gitarr och Ola Brunkert vid trummorna. Larry Dean själv skötte sångmiken. Det blev en singel med två svenska låtar översatt från engelskan.
    - Här körde jag då på stan runt med ett band med bra musik, bra sång, bra text. Det var en färdig produkt. Bara att pressa till en platta. Men det verkade som om det skulle vara jobbigt för producenterna att lyssna på det. Dom sa "Jaha, det låter ju bra, men..."

Felet låg tydligen inte alls på musiken eller sången. Det låg hos mig. Jag var en byfåne från Norrland utan bekanta i branschen. Naturligtvis kan inte alla dessa som har bekantingar och kontakter i branschen vara helt talanglösa. Men ibland är kontakterna viktigare. Se på Lill-Babs. Inte ska någon komma och säga att hon sjunger särskilt bra. Men hon har lärt sig den här branschen. Jag minns en gång när jag åkte med ett Norrlandsband. Vi skulle spela dansmusiken och Lill-Babs skulle svara för showen. Deras ena förstärkare hade gått sönder och hon frågade oss om hon kunde få låna vår. - Jo, det gick väl för sig. Då gav hon mig en kram. Va? Vilken tjej! Vilken utstrålning! Jag blev helt matt bara av att se henne! Hon hade mycket väl kunnat få en förstärkare. Hon är värd allt erkännande hon kan få numera.

    - Jag gav inte upp trots att ingen av de stora producenterna ens hade tid att lyssna på mitt band ordentligt, utan jag pressade en skiva själv. Hade jag kostat på 7.000 kronor kunde jag lägga några hundra till tyckte jag. Tyvärr sålde skivan inget vidare. Men det var p.g.a. dålig marknadsföring.


Just nu finns Larry Dean i Oslo där han på restaurangen The Scotsman
bildar enmansorkester med hela sex instrument.


¤ För tre år sedan tyckte Larry Dean att det var dags att förnya enmansorkestern. Han skulle utöka med två go-goflickor.
    - Jag annonserade och fick tjugo svar. Medan jag gjorde personliga intervjuer med dem avverkade jag tio av dem. Ja, rent sexuellt alltså. Dom var tydligen så vana att man ligger till sig jobb i den här branschen att det var inget att diskutera. Till och med när de sökte jobb hos lilla okända jag. Hur ska det då inte vara när det gäller kända artister.
    - Var det alltid flickorna som bjöd ut sig?
    - Mja, kanske inte direkt. Man är väl karl. Men de två flickorna jag sedan anställde låg jag inte med.

Larry Dean klunkar på sin öl och röker oavbrutet. Tre paket om dan. Han ser mycket äldre ut än sina 30 år. Artistlivet har tärt på honom.
    - Jag ger dom inte en chans till, säger han om grammofonbranschens nyckelfigurer. Om dom inte kommer med justa kontrakt förstås. Jag har funnit min stil nu och den ger jag inte avkall på. Nu kan det vara deras tur att krusa. Något annat som Larry Dean tycker illa om är att betala skatt.

¤ Han har egen firma och B-skattsedel och ska på egen hand sköta sina skatteinbetalningar.
    - Det gör jag på sätt och vis. Ingen tackar mig om jag betalar in en massa tusen varje månad. Jag ger i stället bort pengar till folk som behöver. Många tycker att jag är förbaskat snäll. Visserligen har det gått till utmätning några gånger, men jag ser alltid till att jag inte äger något. Förresten avskrivs skatteskulder på fem år. Så det är ingen fara. Jag klarar mig alltid. Har massor av jobb. Efter Oslo ska jag till Stockholm och sen vet jag inte riktigt. Men det dyker alltid upp något. Jag är ju en prostituerad som gör allt för publiken!

------------------------------------------------------------------------------
FIB-Aktuellt ¤ 1975.


Förutom sin speljobb, hann även Staffan med att producera två stycken plattor under året 1975.





--------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST / Forts. följer...