Historien om LARRY DEAN - del 13
¤ Som alla vet så består livet inte endast av ljusa bekymmersfria ljusa dagar. Livet kan även vara fyllt av mörka stråk, djupa dalar och dunkla passager. Bland det första Staffan anförtrodde mig, när vi förde diskussion om en slags biografi över hans liv, var att han sedan några år var nykter alkoholist. Ett förtroende som faktiskt gjorde mig glad på så sätt att han var en öppen person med ett rakt språk. När man som jag i det här fallet får ett uppdrag att nedteckna en berättelse över en medmänniskas liv och leverne, är det tacksamt om personen ifråga inte väjer för det mest privata. Är man rak och ärlig, så blir berättelsen desto mer naturlig. Som i detta fall.
Tom Alandh heter en utmärkt dokumentärfilmare. 1989 påbörjade han en film om Monica Zetterlund. Innan inspelningens början ville han att Monica Z. skulle vara så ärlig om sitt liv som möjligt. Vilket hon hade väldigt svårt med. - Om du inte litar på mig, Monica, blir det inget bra resultat, sa han. Vilket så småningom gjorde att hon öppnade dörrarna på vid gavel.
Jag gör inget anspråk på att likna Tom Alandh på något sätt, men jag tänker i samma banor. Staffan Sundin är en färgstark personlighet, han gömmer sig inte, han syns, han hörs, och tänk han gillar det också. Han hymlar inte, han säger precis som det är. En annan sak som han också klargjorde i vårt första samtal var detta: "Roger, en ska ska du veta, jag är en mediakåt person!". Sån är han, Staffan Sundin, Larry Dean, Pop-farfar, Staffan von Ego ja, allt som han kallat sig under sina drygt 40 år inom underhållningsbranschen. Kärt barn har ju som vi vet, många namn.
I historien om Larry Dean är det återigen dags att vända ett nytt blad. Den här gången är vi framme vid årtalet 1980. Staffan Sundin figurerar det här året åter i veckotidningar, kvällspress när han berättar mycket öppenhjärtligt och osminkat om sitt missbruk. Vi börjar med ett urklipp hämtat ur Allers veckotidning den 27 april 1980:
Staffan Sundin, 35, har sagt adjö till alkoholen. I dag är han nykter
efter 20 års hårt supande.
¤ Efter 20 år av hårt supande har Staffan Sundin äntligen fått fotfäste i livet. Han har börjat läsa och hoppas på att bli fritidsledare i ett område med många problemungdomar.
- Jag vet vad jag talar om och mina erfarenheter kan kanske hjälpa andra, hoppas han.
Det finns en grammofonskiva som heter "Jävla sprit". Den är alldeles nyutkommen. Ni får säkert aldrig höra den på Svensktoppen. Den blir troligen inte spelad ens en enda gång på radio. Det borde den bli, i det här landet där vi snart måste börja slåss riktigt desperat mot det tilltagande och förödande ungdomsfylleriet. I den kampen kunde den här plattan göra en icke oväsentlig nytta. Den har en gungande och sugande discorytm, men det är nu inte där låtens förtjänst ligger. Den har också en enkel och rakt berättad historia, där sensmoralen är uttryckt i just orden "jävla sprit".
Den handlar om killen som på lördagskvällen klär upp sig och drar ut på krogen med några "järn" innanför västen. Han super på sig, han klättrar upp på bordet och börjar strippa. Han är tuffingen, han äger all världens charm - tills utkastaren slänger ut honom. Han vaknar nästa morgon med tom plånbok men huvudet fullt av ånger och självförakt.
Protesten
Alltsammans är den jävla spritens fel. Som alltid. Den som förnedrar och förråar, förvandlar och fördärvar. Jävla sprit. Han som sjunger heter Staffan. Inte bara sjunger, förresten. Han har skrivit text och musik, och han har svarat för inspelning, distribution och försäljning av låten. Och han har betalt vartenda öre själv, av sparade pengar. Han säger att om så krävdes av honom, skulle han gärna äta gröt i tio år för att få ut den här skivan. För detta är det viktigaste och riktigaste han gjort i sitt 35-åriga liv.
Han har åstadkommit en protest mot spriten. Han har höjt inte bara ett varnande finger utan två utspärrade händer mot supandet. Det som börjar så tufft men vansinnigt tanklöst i de tidiga ungdomsåren och sedan blir till en last som blir till en tragedi. Staffan vet. Han har supit som ett svin - det är hans egna ord, inte mina moraliserande - i tjugo år av sina 35 år. Han har krökat bort halva sin tillvaro. Han vet sannerligen vad den jävla spriten kan ställa till med.
Tretton år
Staffan Sundin var 13 år då han första gången smakade sprit.
- Men det dröjde inte länge förrän det där blev en vana, säger han. Och jag var nog inte mer än 14-15 då det var alldeles naturligt för en kompis och mig att vi på lördagskvällen skulle dela på en 75:a. Vanligt Renat, här var det inte fråga om några krusiduller eller några "schangdåbla" sorter. Det var råa kröken, från flaskan direkt ner i halsen. Och sen ut och spela tuffing på gatorna!
Vem köpte ut? Vem satte en helpanna Renat i händerna på två snorvalpar som Staffan och kompisen?
- Det var aldrig några problem. Det fanns gott om killar som kunde förse oss. Vi tyckte de var bussiga, fina kompisar. Så där höll det på tills han var 18. Då kom han med i ett band, ett gäng grabbar som spelade halvdålig rock-and-roll på ett heldåligt sätt. De kallade sig "Balubas", och de drog runt till olika dansställen i Norrland och spelte till dans. Tro nu inte att musiken och sången - den som ädla känslor föder - åstadkom en förändring till det bättre med Staffan.
- I helsike, säger han. Det var då jag började kröka på allvar!
Det var då han trodde att han skulle bli stor stjärna. Norrlandsljuset, de nordliga viddernas egen Elvis Presley. Han kallade sig "proffs", heltidsmusiker. Mötte han någon på stan som frågade vad han sysslade med, så sa han stolt att han var proffs. Killen som skulle klättra upp och sätta sig på den stegpinne, dit det sen bara var ett tuppfjät till stjärnehimlen.
- I själva verket, säger Staffan, var vi så usla att vi knappt fick engagemang så det räckte till mat och hyra. Men proffs, det var man. Och såna killar krökade, det visste ju alla.
När alkoholdimmorna lättat, skrev Staffan låten "Jävla sprit" som han
också spelade in på platta. En protest mot den spritkultur som vi är
omringade av i det här landet.
1980 bildade Staffan sitt nya band "STAFFAN & HETA TIPS". Bandet
kompade Staffan på skivan.
Frontalkrocken
Innan han var tjugo, var han far och äkta man.
- Jodå, far var jag. Men varken äkta eller man. Jag var bara en drummel som söp och bar mig åt och gav mig i lag med andra tjejer vid minsta tillfälle. Flickan som jag gjorde med barn kom ur en s k fin familj. Hennes föräldrar avskydde mig. Då tyckte jag de var botten. I dag förstår jag mer än väl hur de kände det.
Hans studentska till flickhustru måste ha varit en fantastisk tjej. De flyttade ner till Mellansverige, där Staffan skulle göra militärtjänst. Hon tog jobb som lärarinnevikarie; hjälp hemifrån ville hon inte ha. Sedan fick de ett barn till. Det var ett desperat räddningsförsök: kanske kunde det göra Staffan nykter och få honom att ta sitt ansvar. En kväll, alldeles efter omläggningen till högertrafik, körde signalsoldat Sundin från Uppsala och hemåt. Det var hastighetsbegränsning till 40, men det struntade ju han rakt i. Han brakade med sin sportbil rakt in i ett mötande fordon i en fasansfull frontalkrock. Nej, han var inte berusad. Han var nykter, för en gång skull.
Självmord
Han låg medvetslös en vecka, och fortfarande har han minneslucka om allt som hände i samband med krocken och den närmaste månaden därefter. Vad han vet och kan berätta, det har andra berättat för honom. Han var ordentligt tilltygad. Värst var en blodutgjutning i höger hjässhalva som läkarna först trodde kunde åstadkomma obotliga hjärnskador. Han fick starka tabletter som gjorde att han bara kunde ta några steg innan han föll ihop av matthet. Läkarna sa att han fick bereda sig på att äta de där tabletterna livet ut - så länge det nu kunde vara.
- Det blev en kris, förstås, säger Staffan. Jag skrevs ut från Akademiska men stoppades in på Ulleråker, sluten avdelning efter ett självmordsförsök kort därpå: jag hade smällt i mig ett hundratal sömntabletter för att komma ifrån allt.
Också den gången klarade läkarna honom. När han sen överfördes till öppen avdelning, kunde han till sin häpna lycka finna att ingen hindrade honom från att promenera in till Uppsala och närmaste systembutik och inhandla vad han ville i spritväg.
- Det fanns ingen kontroll, säger han. Bara man passade tiderna för ronden varje dag, så kunde man göra vad man ville resten av tiden.
Svensktoppen
Staffan gick på folkhögskola ett år. Men det kunde inte hindra honom från en lika intim bekantskap med flaskan som tidigare. Han träffade en flicka som skulle läsa på universitetet i Stockholm. Henne följde han med dit och blev snabbt en känd men inte särskilt välkommen gäst på Stockholms-krogarna. Staffan fick jobb som sångare med ett band från Karlskrona och kom till och med på Svensktoppen med en låt. Det var ju en framgång. Men i stället för att styra honom mot fortsatt arbete skickade svensktoppsberömmelsen honom vidare ut i ett alltmer sanslöst supande.
- Det blev en enda fantastisk långdans av sponken och brudar, säger Staffan. Jag var ihop med en fotomodell, jag hamnade för en tid tillsammans med en tjej som var strippa. Det var inget fel på de tjejerna. Det var mig det var fel på.
Så här efteråt förstår jag att vad jag den gången höll på med, det var ett omedvetet men envist försök att supa ihjäl mig, säger Staffan med den klarsyn som ett snart tvåårigt spritfritt perspektiv skänker honom.
- Jag har vaga minnen av att jag låg till sängs en hel vecka, så söndersupen att jag inte kunde resa mig. Jag hade oerhörda ångestanfall och jag tror - allting utspelade sig ju i en dimma av bakfylla och mardrömmar - att jag den gången sa mig, att kommer jag bara på benen så ska jag kröka till så ordentligt att jag ligger där för gott nästa gång.
Antabus
Den gången fanns ju inget annat alternativ. Ändå kom den dag då han insåg att det måste finnas en anna utväg. Mariapolikliniken på Söder i Stockholm tar hand om sprit- och knarkmissbrukare. Fyllona får ibland bokstavligen spolas av för att befrias från smuts och spyor och blodvite efter fall eller slagsmål. De läggs in på fyra-fem dar och släpps sen ut igen - till nya vändor med bröder och systrar i eländet.
Staffan sökte sig till Mariapol. Naturligtvis var han full när han kom dit upp.
- Gå hem och nyktra till, kom sen tillbaka, sa man.
- Jag klarar det inte, sa Staffan. Jag får en helvetes natt.
- Då får du ha en helvetes natt, för här är fullt, blev svaret. Gå hem och lid dig igenom den, sen är du välkommen!
Han träffade en förstående läkare, doktor Märta Alsén. För hans räkning sökte och fick hon dispens av socialstyrelsen att i hans ena skinka operera in en kapsel antabus. Den kom på plats, men det tog tre månader innan tillståndet för ingreppet letade sig fram från socialstyrelsen. Under de tre månaderna drack Staffan inte en droppe; det var kravet för att operationen skulle göras. Han har heller inte druckit en droppe sedan dess. Inte en enda droppe alkohol sen en höstdag 1978. Efter att ha bälgat i sig starksprit och vin och öl i nästan tjugo år.
Ett liv utan sprit
Det är väldigt bra gjort, det är beundransvärt.
- Nja, det är det kanske, säger Staffan. Men det är egentligen ganska enkelt: det är rena rama självbevarelsedriften!
- Du ska inte inbilla dig att jag tror jag är räddad för gott. Jag vet, att om jag bara rör så mycket som en enda droppe öl, är jag där igen. Därför är jag livrädd för skiten.
- Om det är antabus-kapseln som hjälpt? Nej, det tror jag inte, för jag har ju inte smakar något sedan den kom på plats. Därför har jah heller inte någonsin överfallits av det oerhörda illamående och den ångest som antabus utlöser om man smakar sprit med det motgiftet i kroppen. Jag har så att säga hoppat över den erfarenheten. Men å andra sidan: att jag under lång tid haft en kapsel med antabus under skinnet och vetat vilket helvete jag skulle få om jag börjat dricka, det har säkert haft sin stora psykologiska betydelse.
- Det är väl så, säger Staffan att jag ändå, och tackochlov inte försent, kom till insikt om att jag måste vända på hela kuttingen. Kunde jag inte supa ihjäl mig och det kunde jag inte trots tappra och mångåriga försök kunde jag kanske slå mig fri från spritbegäret. Och det tror och hoppas jag att jag gjort. Jag har i alla fall inte den ringaste lust att smaka smörjan igen. Jag har upptäckt hur fantastiskt fint det är att vara nykter. Jag går fortfarande på krog, men jag dricker inget starkare än äppelmust och därmed jämförliga drycker.
Fritidsledare
Staffan har läst in grundskolans slutkurs, han går nu på andra året på tvååriga sociala linjen i gymnasiet. Han har precis sökt in till vidareutbildning som fritidspedagog. Han vill bli ungdomsledare, gärna på en ungdomsgård i ett tufft område, där det kan vara si och så med nykterheten bland tonåringarna.
- Jag tror jag kan bli en bra fritidsledare, sääger han. Jag vet i varje fall vad jag talar om när jag ska försöka få killarna och tjejerna att inse hur vansinnigt det är att börja hårdkröka redan i tonåren.
- Jag är ju ett levande varningsmärke hela jag!
Grammofonskivan kostade honom 6000 kronor att producera. Det är ju en försvarlig slant, men Staffan säger att det är ändå ingenting mot vad han kunde supa upp på ett år när han var som värst i farten.
- Jag pressade den i 300 ex. De är sålda nu, jag har redan en ny pressning på gång. När den upplagan är såld kanske det rent av går ihop, säger Staffan. Den borde finnas på varje ungdomsgård, på varje discotek, överallt där ungdomar brukar samlas.
De borde lyssna på den inte bara dansa till den, trots dess medryckande rytm. Radion borde spela den. Inte för att Staffan Sundin ska få Stim-pengar. Utan för att den har sitt klara, raka budskap: Jävla sprit!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Ångest - 2004.
En musikers inre - 2004.
Sista dansen - 2004.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Ett par bilder hämtade ur Staffan fotoalbum, där han antecknat:
"Dom hjälpte mig med 1:a versionen av JÄVLA SPRIT samt DU ÄR DIN
EGEN LYCKAS SMED". Inspelad i HZ-studio.
Klas piano, Lelle trummor, Peje gitarr, Bosse bas, Hasse tekniker.
STAFFAN & HETA TIPS - i replokalen hösten 1980.
Fr. v. Pekka, Harry, Staffan, Rickard, Göran och Tobbe.
Rickard Engberg och Staffan Sundin hösten 1980.
Staffans anteckning: "Replokalen är klar - Go on - make it".
¤ Den inspelade plattan kunde man beställa via en broschyr som socialdepartementet i Stockholm skickade ut.
I Aftonbladet söndagen den 27 juli 1980 fanns en stor artikel där Staffan
Sundin berättade om sina år som alkoholmissbrukare.
1960. Larry Dean, 15, som en blek kopia av sin store idol
Elvis Presley.
1980. Larry Dean är död. Ur dimmorna steg Staffan Sundin
fram. Nu är han spritfri och nu är asfalten hans scen.
-----------------------------------------------------------------------------------
En liten rättelse; Älvsbyn ligger i Norrbotten - inte i Västerbotten.
Ytterligare en platta signerad STAFFAN & HETA TIPS.
----Text: ROGER LINDQVIST-----Forts. följer......
Tom Alandh heter en utmärkt dokumentärfilmare. 1989 påbörjade han en film om Monica Zetterlund. Innan inspelningens början ville han att Monica Z. skulle vara så ärlig om sitt liv som möjligt. Vilket hon hade väldigt svårt med. - Om du inte litar på mig, Monica, blir det inget bra resultat, sa han. Vilket så småningom gjorde att hon öppnade dörrarna på vid gavel.
Jag gör inget anspråk på att likna Tom Alandh på något sätt, men jag tänker i samma banor. Staffan Sundin är en färgstark personlighet, han gömmer sig inte, han syns, han hörs, och tänk han gillar det också. Han hymlar inte, han säger precis som det är. En annan sak som han också klargjorde i vårt första samtal var detta: "Roger, en ska ska du veta, jag är en mediakåt person!". Sån är han, Staffan Sundin, Larry Dean, Pop-farfar, Staffan von Ego ja, allt som han kallat sig under sina drygt 40 år inom underhållningsbranschen. Kärt barn har ju som vi vet, många namn.
I historien om Larry Dean är det återigen dags att vända ett nytt blad. Den här gången är vi framme vid årtalet 1980. Staffan Sundin figurerar det här året åter i veckotidningar, kvällspress när han berättar mycket öppenhjärtligt och osminkat om sitt missbruk. Vi börjar med ett urklipp hämtat ur Allers veckotidning den 27 april 1980:
Staffan Sundin, 35, har sagt adjö till alkoholen. I dag är han nykter
efter 20 års hårt supande.
¤ Efter 20 år av hårt supande har Staffan Sundin äntligen fått fotfäste i livet. Han har börjat läsa och hoppas på att bli fritidsledare i ett område med många problemungdomar.
- Jag vet vad jag talar om och mina erfarenheter kan kanske hjälpa andra, hoppas han.
Det finns en grammofonskiva som heter "Jävla sprit". Den är alldeles nyutkommen. Ni får säkert aldrig höra den på Svensktoppen. Den blir troligen inte spelad ens en enda gång på radio. Det borde den bli, i det här landet där vi snart måste börja slåss riktigt desperat mot det tilltagande och förödande ungdomsfylleriet. I den kampen kunde den här plattan göra en icke oväsentlig nytta. Den har en gungande och sugande discorytm, men det är nu inte där låtens förtjänst ligger. Den har också en enkel och rakt berättad historia, där sensmoralen är uttryckt i just orden "jävla sprit".
Den handlar om killen som på lördagskvällen klär upp sig och drar ut på krogen med några "järn" innanför västen. Han super på sig, han klättrar upp på bordet och börjar strippa. Han är tuffingen, han äger all världens charm - tills utkastaren slänger ut honom. Han vaknar nästa morgon med tom plånbok men huvudet fullt av ånger och självförakt.
Protesten
Alltsammans är den jävla spritens fel. Som alltid. Den som förnedrar och förråar, förvandlar och fördärvar. Jävla sprit. Han som sjunger heter Staffan. Inte bara sjunger, förresten. Han har skrivit text och musik, och han har svarat för inspelning, distribution och försäljning av låten. Och han har betalt vartenda öre själv, av sparade pengar. Han säger att om så krävdes av honom, skulle han gärna äta gröt i tio år för att få ut den här skivan. För detta är det viktigaste och riktigaste han gjort i sitt 35-åriga liv.
Han har åstadkommit en protest mot spriten. Han har höjt inte bara ett varnande finger utan två utspärrade händer mot supandet. Det som börjar så tufft men vansinnigt tanklöst i de tidiga ungdomsåren och sedan blir till en last som blir till en tragedi. Staffan vet. Han har supit som ett svin - det är hans egna ord, inte mina moraliserande - i tjugo år av sina 35 år. Han har krökat bort halva sin tillvaro. Han vet sannerligen vad den jävla spriten kan ställa till med.
Tretton år
Staffan Sundin var 13 år då han första gången smakade sprit.
- Men det dröjde inte länge förrän det där blev en vana, säger han. Och jag var nog inte mer än 14-15 då det var alldeles naturligt för en kompis och mig att vi på lördagskvällen skulle dela på en 75:a. Vanligt Renat, här var det inte fråga om några krusiduller eller några "schangdåbla" sorter. Det var råa kröken, från flaskan direkt ner i halsen. Och sen ut och spela tuffing på gatorna!
Vem köpte ut? Vem satte en helpanna Renat i händerna på två snorvalpar som Staffan och kompisen?
- Det var aldrig några problem. Det fanns gott om killar som kunde förse oss. Vi tyckte de var bussiga, fina kompisar. Så där höll det på tills han var 18. Då kom han med i ett band, ett gäng grabbar som spelade halvdålig rock-and-roll på ett heldåligt sätt. De kallade sig "Balubas", och de drog runt till olika dansställen i Norrland och spelte till dans. Tro nu inte att musiken och sången - den som ädla känslor föder - åstadkom en förändring till det bättre med Staffan.
- I helsike, säger han. Det var då jag började kröka på allvar!
Det var då han trodde att han skulle bli stor stjärna. Norrlandsljuset, de nordliga viddernas egen Elvis Presley. Han kallade sig "proffs", heltidsmusiker. Mötte han någon på stan som frågade vad han sysslade med, så sa han stolt att han var proffs. Killen som skulle klättra upp och sätta sig på den stegpinne, dit det sen bara var ett tuppfjät till stjärnehimlen.
- I själva verket, säger Staffan, var vi så usla att vi knappt fick engagemang så det räckte till mat och hyra. Men proffs, det var man. Och såna killar krökade, det visste ju alla.
När alkoholdimmorna lättat, skrev Staffan låten "Jävla sprit" som han
också spelade in på platta. En protest mot den spritkultur som vi är
omringade av i det här landet.
1980 bildade Staffan sitt nya band "STAFFAN & HETA TIPS". Bandet
kompade Staffan på skivan.
Frontalkrocken
Innan han var tjugo, var han far och äkta man.
- Jodå, far var jag. Men varken äkta eller man. Jag var bara en drummel som söp och bar mig åt och gav mig i lag med andra tjejer vid minsta tillfälle. Flickan som jag gjorde med barn kom ur en s k fin familj. Hennes föräldrar avskydde mig. Då tyckte jag de var botten. I dag förstår jag mer än väl hur de kände det.
Hans studentska till flickhustru måste ha varit en fantastisk tjej. De flyttade ner till Mellansverige, där Staffan skulle göra militärtjänst. Hon tog jobb som lärarinnevikarie; hjälp hemifrån ville hon inte ha. Sedan fick de ett barn till. Det var ett desperat räddningsförsök: kanske kunde det göra Staffan nykter och få honom att ta sitt ansvar. En kväll, alldeles efter omläggningen till högertrafik, körde signalsoldat Sundin från Uppsala och hemåt. Det var hastighetsbegränsning till 40, men det struntade ju han rakt i. Han brakade med sin sportbil rakt in i ett mötande fordon i en fasansfull frontalkrock. Nej, han var inte berusad. Han var nykter, för en gång skull.
Självmord
Han låg medvetslös en vecka, och fortfarande har han minneslucka om allt som hände i samband med krocken och den närmaste månaden därefter. Vad han vet och kan berätta, det har andra berättat för honom. Han var ordentligt tilltygad. Värst var en blodutgjutning i höger hjässhalva som läkarna först trodde kunde åstadkomma obotliga hjärnskador. Han fick starka tabletter som gjorde att han bara kunde ta några steg innan han föll ihop av matthet. Läkarna sa att han fick bereda sig på att äta de där tabletterna livet ut - så länge det nu kunde vara.
- Det blev en kris, förstås, säger Staffan. Jag skrevs ut från Akademiska men stoppades in på Ulleråker, sluten avdelning efter ett självmordsförsök kort därpå: jag hade smällt i mig ett hundratal sömntabletter för att komma ifrån allt.
Också den gången klarade läkarna honom. När han sen överfördes till öppen avdelning, kunde han till sin häpna lycka finna att ingen hindrade honom från att promenera in till Uppsala och närmaste systembutik och inhandla vad han ville i spritväg.
- Det fanns ingen kontroll, säger han. Bara man passade tiderna för ronden varje dag, så kunde man göra vad man ville resten av tiden.
Svensktoppen
Staffan gick på folkhögskola ett år. Men det kunde inte hindra honom från en lika intim bekantskap med flaskan som tidigare. Han träffade en flicka som skulle läsa på universitetet i Stockholm. Henne följde han med dit och blev snabbt en känd men inte särskilt välkommen gäst på Stockholms-krogarna. Staffan fick jobb som sångare med ett band från Karlskrona och kom till och med på Svensktoppen med en låt. Det var ju en framgång. Men i stället för att styra honom mot fortsatt arbete skickade svensktoppsberömmelsen honom vidare ut i ett alltmer sanslöst supande.
- Det blev en enda fantastisk långdans av sponken och brudar, säger Staffan. Jag var ihop med en fotomodell, jag hamnade för en tid tillsammans med en tjej som var strippa. Det var inget fel på de tjejerna. Det var mig det var fel på.
Så här efteråt förstår jag att vad jag den gången höll på med, det var ett omedvetet men envist försök att supa ihjäl mig, säger Staffan med den klarsyn som ett snart tvåårigt spritfritt perspektiv skänker honom.
- Jag har vaga minnen av att jag låg till sängs en hel vecka, så söndersupen att jag inte kunde resa mig. Jag hade oerhörda ångestanfall och jag tror - allting utspelade sig ju i en dimma av bakfylla och mardrömmar - att jag den gången sa mig, att kommer jag bara på benen så ska jag kröka till så ordentligt att jag ligger där för gott nästa gång.
Antabus
Den gången fanns ju inget annat alternativ. Ändå kom den dag då han insåg att det måste finnas en anna utväg. Mariapolikliniken på Söder i Stockholm tar hand om sprit- och knarkmissbrukare. Fyllona får ibland bokstavligen spolas av för att befrias från smuts och spyor och blodvite efter fall eller slagsmål. De läggs in på fyra-fem dar och släpps sen ut igen - till nya vändor med bröder och systrar i eländet.
Staffan sökte sig till Mariapol. Naturligtvis var han full när han kom dit upp.
- Gå hem och nyktra till, kom sen tillbaka, sa man.
- Jag klarar det inte, sa Staffan. Jag får en helvetes natt.
- Då får du ha en helvetes natt, för här är fullt, blev svaret. Gå hem och lid dig igenom den, sen är du välkommen!
Han träffade en förstående läkare, doktor Märta Alsén. För hans räkning sökte och fick hon dispens av socialstyrelsen att i hans ena skinka operera in en kapsel antabus. Den kom på plats, men det tog tre månader innan tillståndet för ingreppet letade sig fram från socialstyrelsen. Under de tre månaderna drack Staffan inte en droppe; det var kravet för att operationen skulle göras. Han har heller inte druckit en droppe sedan dess. Inte en enda droppe alkohol sen en höstdag 1978. Efter att ha bälgat i sig starksprit och vin och öl i nästan tjugo år.
Ett liv utan sprit
Det är väldigt bra gjort, det är beundransvärt.
- Nja, det är det kanske, säger Staffan. Men det är egentligen ganska enkelt: det är rena rama självbevarelsedriften!
- Du ska inte inbilla dig att jag tror jag är räddad för gott. Jag vet, att om jag bara rör så mycket som en enda droppe öl, är jag där igen. Därför är jag livrädd för skiten.
- Om det är antabus-kapseln som hjälpt? Nej, det tror jag inte, för jag har ju inte smakar något sedan den kom på plats. Därför har jah heller inte någonsin överfallits av det oerhörda illamående och den ångest som antabus utlöser om man smakar sprit med det motgiftet i kroppen. Jag har så att säga hoppat över den erfarenheten. Men å andra sidan: att jag under lång tid haft en kapsel med antabus under skinnet och vetat vilket helvete jag skulle få om jag börjat dricka, det har säkert haft sin stora psykologiska betydelse.
- Det är väl så, säger Staffan att jag ändå, och tackochlov inte försent, kom till insikt om att jag måste vända på hela kuttingen. Kunde jag inte supa ihjäl mig och det kunde jag inte trots tappra och mångåriga försök kunde jag kanske slå mig fri från spritbegäret. Och det tror och hoppas jag att jag gjort. Jag har i alla fall inte den ringaste lust att smaka smörjan igen. Jag har upptäckt hur fantastiskt fint det är att vara nykter. Jag går fortfarande på krog, men jag dricker inget starkare än äppelmust och därmed jämförliga drycker.
Fritidsledare
Staffan har läst in grundskolans slutkurs, han går nu på andra året på tvååriga sociala linjen i gymnasiet. Han har precis sökt in till vidareutbildning som fritidspedagog. Han vill bli ungdomsledare, gärna på en ungdomsgård i ett tufft område, där det kan vara si och så med nykterheten bland tonåringarna.
- Jag tror jag kan bli en bra fritidsledare, sääger han. Jag vet i varje fall vad jag talar om när jag ska försöka få killarna och tjejerna att inse hur vansinnigt det är att börja hårdkröka redan i tonåren.
- Jag är ju ett levande varningsmärke hela jag!
Grammofonskivan kostade honom 6000 kronor att producera. Det är ju en försvarlig slant, men Staffan säger att det är ändå ingenting mot vad han kunde supa upp på ett år när han var som värst i farten.
- Jag pressade den i 300 ex. De är sålda nu, jag har redan en ny pressning på gång. När den upplagan är såld kanske det rent av går ihop, säger Staffan. Den borde finnas på varje ungdomsgård, på varje discotek, överallt där ungdomar brukar samlas.
De borde lyssna på den inte bara dansa till den, trots dess medryckande rytm. Radion borde spela den. Inte för att Staffan Sundin ska få Stim-pengar. Utan för att den har sitt klara, raka budskap: Jävla sprit!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Ångest - 2004.
En musikers inre - 2004.
Sista dansen - 2004.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Ett par bilder hämtade ur Staffan fotoalbum, där han antecknat:
"Dom hjälpte mig med 1:a versionen av JÄVLA SPRIT samt DU ÄR DIN
EGEN LYCKAS SMED". Inspelad i HZ-studio.
Klas piano, Lelle trummor, Peje gitarr, Bosse bas, Hasse tekniker.
STAFFAN & HETA TIPS - i replokalen hösten 1980.
Fr. v. Pekka, Harry, Staffan, Rickard, Göran och Tobbe.
Rickard Engberg och Staffan Sundin hösten 1980.
Staffans anteckning: "Replokalen är klar - Go on - make it".
¤ Den inspelade plattan kunde man beställa via en broschyr som socialdepartementet i Stockholm skickade ut.
I Aftonbladet söndagen den 27 juli 1980 fanns en stor artikel där Staffan
Sundin berättade om sina år som alkoholmissbrukare.
1960. Larry Dean, 15, som en blek kopia av sin store idol
Elvis Presley.
1980. Larry Dean är död. Ur dimmorna steg Staffan Sundin
fram. Nu är han spritfri och nu är asfalten hans scen.
-----------------------------------------------------------------------------------
En liten rättelse; Älvsbyn ligger i Norrbotten - inte i Västerbotten.
Ytterligare en platta signerad STAFFAN & HETA TIPS.
----Text: ROGER LINDQVIST-----Forts. följer......
Kommentarer
Trackback
