Roger Lindqvist

Älgjakten är i full gång. I skogarna smyger just nu människor med skarpladdade vapen, och hoppas på att "gam-älgen" skall dyka upp i snåren. Själv så är jag inte ett dugg intresserad av jakt, även om jag en nyårsafton för 15 år sedan fällde en älgtjur, som bara la sig ner och dog. Men detta skedde med ett litet annorlunda vapen: min vinröda Volvo 740 årsmodell -86. Efter denna händelse lovade jag familjen att sluta upp med att jaga älg med bilen. Hustrun tyckte att det blev allför dyrt med alla plåtskador som följde. Min enda kontakt i dag med älg, är när mina svågrar; Roger, Kjell och Göran berättar om diverse jaktepisoder från älgskogen. För att inte tala om det kött som vi brukar få oss till del, av de redan nämnda jägarna.

Under älgjaktstider hösten 2007 gick vi på promenad jag och Elisabeth. Promenaden gick förbi en skog, och på vägen mötte vi en dam som frågade mig om det pågick älgjakt i det nämnda skogsområdet. "Inte vad jag vet", sa jag. "Det tror jag faktiskt inte", och med det svaret gick hon sin väg. När vi gått en stund föddes en alldeles galen historia i mitt huvud. För min inre syn såg jag en äldre man som satt i ett älgtorn, namnet kom också omgående: Emil. När jag kom hem skrev jag ner historien, fast på Pitemål. Den publicerades i Piteå-Tidningen 2008. Nu vill jag inte hävda att Emil i min berättelse är synonym med våra svenska män och kvinnor som jagar just nu, men galet blev det i alla fall.




Publicerad i Piteå-Tidningen den 3 januari 2008.