Att våga stå för sina åsikter
Alla har vi väl någon gång öppet ventilerat våra åsikter, kanske på jobbet eller genom att skriva en insändare i tidningen. Insändare ja, många har "heta" åsikter, på debattsidorna. Man redogör klart och tydligt hur man vill saker och ting skall åtgärdas. Men när man kommer till underskriften, då är detta i regel endast en anonym signatur. Då i ett huj tar jag inte längre insändarskribenten på fullt allvar längre. Såvida man inte törs stå för det man säger och tycker, då bleknar som sagt hela debatten. Att våga säga det där som ligger på hjärtat, det kan kosta på - ordentligt. Så länge vi var och en följer med strömmen så är ju allt frid och fröjd. Men när man öppet deklarerar sitt innersta så är man kanske inte längre en i gruppen. Därför väljer många människor att bara "flyta" omkring. Det känns lugnast så.
Vi är alla olika till vårt sätt att ta för oss. Vissa har talets gåva, medan andra är mera blygsamma. Men jag är övertygad om att alla skulle må bra av att någon gång i livet få säga sitt hjärtas mening. Om man väljer att inte göra det kan det faktiskt få andra sorts följder. Instängda känslor kan ibland orsaka fysiska problem, s.k. psykosomatiska åkommor. Var och en bestämmer själv hur man vill bemöta problem av olika slag. I vissa situationer kan det vara bäst att inte gå "överstyr". Man behöver inte jämt käbbla skrika och gapa. Man kan lösa diverse saker väldigt smidigt och säkert.
Efter fullgjord värnplikt med skjutövningar med K-pist i högsta högg, så muckade jag 1979. Några år därefter var det dags för repövning. P.g.a. sjukdom i familjen behövde jag inte delta. Men samtidigt hade jag börjat fundera över hur vår världen egentligen såg ut. Jag följde intresserat med i samhällsdebatten, med krig och elände på tidningarnas löpsedlar. Då växte det sakta men säkert fram en slags övertygelse inom mig. Jag skulle aldrig mer bära vapen. Det var därför jag en dag i mars 1986 fick en kallelse om en längre intervju hos en utredare. Intervjun tog cirka tre timmar. Jag blev grillad och stekt om och om igen. Det ställdes både rimliga och orimliga frågor som jag absolut var tvungen att besvara. Den ena mer besynnerlig än den andra. Följden blev att han underkände mig.
Det var då jag blev ordentligt uppeldad! Jag fattade pennan och skrev ett långt inlägg till Vapemfrinämnden i Stockholm. Och jag sparade inte på krutet. Några dagar därpå fick jag ett brev där man helt gick på min linje. Jag fick alltså rätt. Det kostade på - men jag var ihärdig i att förklara mina åsikter. Och det allra viktigaste: jag vågade stå för dem.
Efter långa intervjuer och många orimligt hypotetiska frågor, dröjde
det ett bra tag innan jag fick besked. Utredaren gav mig kalla handen.
Det var då jag skrev ett långt brev till ledamöterna i Vapenfrinämnden.
Och se - efter några dagar fick jag bifall.
----------------------------------------------------------------------------
Vi är alla olika till vårt sätt att ta för oss. Vissa har talets gåva, medan andra är mera blygsamma. Men jag är övertygad om att alla skulle må bra av att någon gång i livet få säga sitt hjärtas mening. Om man väljer att inte göra det kan det faktiskt få andra sorts följder. Instängda känslor kan ibland orsaka fysiska problem, s.k. psykosomatiska åkommor. Var och en bestämmer själv hur man vill bemöta problem av olika slag. I vissa situationer kan det vara bäst att inte gå "överstyr". Man behöver inte jämt käbbla skrika och gapa. Man kan lösa diverse saker väldigt smidigt och säkert.
Efter fullgjord värnplikt med skjutövningar med K-pist i högsta högg, så muckade jag 1979. Några år därefter var det dags för repövning. P.g.a. sjukdom i familjen behövde jag inte delta. Men samtidigt hade jag börjat fundera över hur vår världen egentligen såg ut. Jag följde intresserat med i samhällsdebatten, med krig och elände på tidningarnas löpsedlar. Då växte det sakta men säkert fram en slags övertygelse inom mig. Jag skulle aldrig mer bära vapen. Det var därför jag en dag i mars 1986 fick en kallelse om en längre intervju hos en utredare. Intervjun tog cirka tre timmar. Jag blev grillad och stekt om och om igen. Det ställdes både rimliga och orimliga frågor som jag absolut var tvungen att besvara. Den ena mer besynnerlig än den andra. Följden blev att han underkände mig.
Det var då jag blev ordentligt uppeldad! Jag fattade pennan och skrev ett långt inlägg till Vapemfrinämnden i Stockholm. Och jag sparade inte på krutet. Några dagar därpå fick jag ett brev där man helt gick på min linje. Jag fick alltså rätt. Det kostade på - men jag var ihärdig i att förklara mina åsikter. Och det allra viktigaste: jag vågade stå för dem.
Efter långa intervjuer och många orimligt hypotetiska frågor, dröjde
det ett bra tag innan jag fick besked. Utredaren gav mig kalla handen.
Det var då jag skrev ett långt brev till ledamöterna i Vapenfrinämnden.
Och se - efter några dagar fick jag bifall.
----------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
