Roger Lindqvist

¤ Inbäddad i snön ligger den lilla stugan. De grå timrade väggarna har aldrig sett en målarpensel. På gårdsplanen reser sig mäktiga vitstammiga björkar. Smala uppskottade vägar grenar ut sig från farstubron - en till slaskhögen, en till vedboden, och en till ladugården. Stugan innehåller bara två rum, kök och kammare. Bilden är hämtad från Nord, cirka en halv mil från Vistträsk. I den här miljön bor en verklig krutgumma av den gamla sorten, Maria Sandström, helt ensam. Maria, som i dagligt tal kallad "Nils-Mari", är 77 år gammal på god väg mot 78.


Maria Sandström, i dagligt tal kallad "Nils-Mari", 77 år, bor helt ensam
i sin lilla stuga sedan nio år tillbaka. Stugan är inte renoverad sedan
den byggdes för snart 100 år sedan, men Maria saknar inte dagens
moderniteter.

Besökaren studsar formligen 100 år tillbaka i tiden vid en första anblick i stugan. Men telefonen och lysröret i taket förråder. I övrigt saknas alla moderniteter. Centralvärme, vatten och avlopp, saknas helt. Den lilla grå stugan ser idag ut precis som den gjorde för snart 100 år sedan. Järnspisen fungerar som värmekälla, vatten får hämtas i ladugården, ved skall dagligen bäras in. De timrade väggarna är bristfälligt tätade med klädtrasor stora springor mellan de breda golvtiljorna, ger en föraning om att rumstemperaturen inte alltid är så behaglig. Allrahelst om man som Maria hunnit bli 77 år.

VATTNET FRYSER
    - Blir det 35 grader kallt kan det bli lite besvärligt. Vattnet i hinken som står vid dörren vill på frysa, och i skafferiet blir det också väl kylslaget, förklarar Maria. Men flytta till en mera ombonad miljö som t. ex. till ett pensionärshem har den pigga 77-åringen inte en tanke på. Här har hon bott i hela sitt liv - gården lämnar hon inte i första taget.
    - Om jag så blir 1000 år i söndagar vägrar jag att flytta. Här trivs jag, förresten vad skulle jag ta mig till på ett pensionärshem, frågar hon.

För en krutgumma av "Nils-Maris" kaliber passar det inte att slå sig till ro på ålderns höst. Hennes kynne är bara inte sådant. Fortfarande har hon kvar kreatur i ladugården. Två mjölkkor och dessutom en häst, innebär en stor arbetsbörda för en ensam kvinna, men Maria har ingen tanke på att göra sig av med dem.
    - Djuren håller mig sällskap. Visst är det slitsamt, men arbete är enbart av godo.


Sysslorna är tunga för en ensam kvinna, allrahelst om man fyllt 77 år.
Hämta ved hör till den dagliga rutinen.

HANDMJÖLKNING
För tillfället har hon speciellt jobbiga dagar. Bägge korna har nykalvat, det blir åtskilliga liter att handmjölka varje morgon och kväll.
    - Jag skickar 50 liter till mejeriet varannan dag, berättar hon.
Dagligen tvingas hon värma vatten till den nykalvade kvigan som inte mått bra efter sitt moderskap. Kvigan dessutom inte särskilt trakterad av att bli mjölkad, varför Maria nu går och funderar hur hon skall göra.
    - Måste nog byta bort henne till sommaren, säger hon. Men två kor skall jag ha, en lönar sig inte.
Tanken att lägga av med jordbruket är helt främmande för denna krutgumma, som ensam har bott på gården alltsedan brodern Robert dog för nio år sedan. Det är inte för att hon är tvungen, inte för försörjningens skull - hon är tät, gumman, säger grannarna - det är bara för att det skall vara så. Hon är något av ett original, "Nils-Mari" i Nord.


När kylan biter utomhus är det bäst att hålla järnspisen vid liv.

INTE P-HEMMET
Hon fortsätter och bär ved och vatten till sin gamla omoderna gård. Mjölkar sina kor och pratar med sin häst. Struntar i att hon måste ge sig iväg tre kilometer för att handla på Konsumbussen. Bara hon inte behöver höra talas om P-hemmet i Vistträsk.
    - Aldrig rädd för ensamheten?
    - Nej, det tänker jag aldrig på. Förresten tittar grannarna över titt som tätt. Det är roligt med besök bara det inte blir för ofta, säger den pigga enslingen som alltid har ett rappt svar till hands.

Sjukdom var ett okänt begrepp för Maria fram till 1966. Då lades hon in på sjukhus för operation av gallan och cancertumör i magsäcken. Nu har hon mjölkat sin sista ko trodde vänner och bekanta, men det dröjde inte länge förrän hon var i farten igen. I hela sitt liv har Maria aldrig haft en semesterdag. En sak som inte grämer henne det minsta, men visst kunde det vara roligt att komma ut någon dag, erkänner hon.
    - Vittjokk skulle jag gärna vilja besöka, avslöjar hon.
Borde inte denna önskan gå att realisera?

-------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 12 februari 1970.