Roger Lindqvist

Johan Karlsson i Sjulnäs, "Karl-Jank" kallad, var en ofta anlitad "blod-
ställare" och en man som de flesta var rädd för.

HAN FÖDDES i Karl-Larsagården i Sjulnäs, mannen som jag nu berättar om och som hade förmågan att "städde blånn" som man allmänt uttryckte det i staden och på landsbygden.

Fadern hette Karl Larsson och var storbonde i Sjulnäs. Hans tre söner hette Johan, Olof och Karl och så var det döttrarna Gustava och Hilma. Johan övertog med tiden hemmanet efter sina föräldrar. Alla tre bröderna hade då tagit sig efternamnet Karlsson. Olof Karlsson blev storbonde i Roknäs och var mera känd som "Bäckmans-Oll". Karl Karlsson blev storbonde i Svensbyn och han benämndes allmänt för "än Karl-Karlssa oppe Leida ine Svensbojn". En dotter till Karl Larsson gifte sig i Sjulnäs och hette sedan Wikström och blev "å klåok-Gustava" i daglig benämning. Hilma gifte sig med rådman Jonsson i Piteå.

Johan Karlsson, som var gift två gånger, drev Karl-Larsahemmanet på Ryggskatan i Sjulnäs en avsevärd tid innan han överlämnade det i andra händer och byggde sig en gård på annat håll i byn. Hans andra hustru hette Emilia Lund och var från Lillpite. Då hon gifte sig med Johan Karlsson, gifte hon sig också för andra gången, för hon var änka efter Johan Johansson i Sjulnäs. På så sätt blev fru Ida Berggren, Roknäs och sågverksarbetaren Sigvard Karlsson i Ängesviken halvsyskon.

SVARTKONSTER
Jag har vänt mig till dem båda för att få mina egna minnen om mannen i Sjulnäs som kunde "städde blånn" kollationerade med deras minnen, och det är fru Berggren som välvilligt ställt bilden till förfogande. Ryktet om "Karl-Jank" i Sjulnäs, som kunde "städde blånn", spreds ut över stad och land med verklig ilfart i början av 1900-talet. Annars var livet stillastående den tiden och det var ingenting som gick fort - mer än ryktet om "Karl-Jank" i Sjulnäs och hans svartkonster som en del uttryckte det.

SATANS VERK
Andra påstod att han trollade, men ganska allmänt hade man det för sig att han hade "försvurit sig åt satan, och sålt sig åt djävulen" och att det var självaste Horneper som utförde sitt verk genom mannen i Sjulnäs. Med förkärlek omtalade föräldrarna för sina barn att Karl-Janken dyrkade satan och det gick så långt att inte endast barnen som hade hunnit till myndig ålder var smått rädda för denna man, som hade kolsvart helskägg som sina bröder Olof Karlsson i Roknäs och Karl Karlsson i Svensbyn.

RÄDSLA
Jag skäms inte för att tala om att också jag var en av dem som gick en omväg när jag någon gång stötte ihop med Karl-Janken. Rädslan och avskyn för honom berodde på felaktiga informationer, människornas benägenhet att sätta tilltro till allehanda ockulta saker och ting som det var så mycket tal om vid aftonlampans sken i kolsvarta höstkvällar. Men den hårda och hemska dom som riktades mot Karl-Janken och som svävade över hans huvud så länge han levde, får väl helt och hållet tillskrivas den oupplysta tid som vi då levde i.

DOG PÅ 40-TALET
Mannen kunde stämma blod och det gjorde han i 60 år och så långt in i sin levnads höst som när han hade fyllt 80 år. Han dog i början av 1940-talet, 87 år gammal. Ingen visste hur han bar sig åt, han talade aldrig om det för någon och ingen brydde sig heller om att forska i saken. Alla var rädda för mannen som "hade sålt sig åt djävulen", men alla anlitade honom, i nödsituationer och det var bara en på tio som kom tillbaka för att tacka för hjälpen. Hur bar han sig åt när han så perfekt kunde stoppa ett blodflöde på en människa och en häst på så långt avstånd och utan att behöva se föremålet?




HANS SON BERÄTTAR
Den frågan riktade jag till hans son Sigvard Karlsson, Ängesviken, som är försågare p åLövholmen med 28 års anställning och som själv är 50 år. Han svarade:
    - Det vet jag intem för han talade aldrig om det. Om än jag var inne i samma rum hemma i Sjulnäs när han stämde blod, så såg jag inte hur han gjorde och ingenting hördes heller. Han kunde vandra på golvet eller ligga på soffan och utöva sin blodstämning och så sa han alltid: ja, no have slute blö nu, far häjm du för hä jär ingen fara.

Sigvard omtalar också att han ville lära sig knepet, men fick alltid samma svar: nej, du tål inte med det! och så var det aldrig mer tal därom.

FINNAR LÄRDE
En person har omtalat för mej att Karl-Janken skulle ha fått lära sig stämma blod av en man i Öjebyn vid namn Öhlund och att det skulle ha skett någon gång i slutet av 1800-talet. Men sonen Sigvard i Ängesviken visste omtala, att det kom ett par finnar till Sjulnäs som hade rott över Kvarken, att de stannade en tid i byn och kom i kontakt med Sigvards far och att det var en av dessa gamla finnar som lärde honom stämma blod. Vilket som är vilket i sammanhanget har mindre betydelse, kvar står det faktum att Karl-Janken stämde blod på folk och fä i 60 år.

I början av och långt in på 1900-talet talades det mycket om att Karl-Janken räddae personers liv. Och hur gick det då till?

MÅNGA HJÄLPTES
Jo, till Karl-Jank i Sjulnäs kom det folk från stad och landsbygd, från nära och fjärran med bön om hjälp för någon som "höll på att blö ihjäl". Karlsson var alltid mycket trög och ovillig att gripa in, men man bönade enträget och påstod att faran var överhängande och att vederbörande säkert skulle dö av blodförlust om inte Karlsson ville gripa in och "städde blånn" och då föll han till föga och grep in. Det enda han då frågade om var hur gammal den skadade personen var. Någonting mer syn- eller hörbart förekom aldrig. Karlsson kunde vandra omkring i rummet, sitta på en stol i köket eller ligga och vila sig på kökssoffan och bäst som det var yttrade han: Nu har blödningen avstannat så nu kan du fara hem.

EXEMPEL
Här kan det vara lämpligt att jag ger läsaren eempel på folk och fä som han "botade", som det sades.
En man i Långnäs hade råkat skära sig så att blodet forsade fram från det djupa såret och man vände sig då till Karlsson. Men han ville inte villfara önskemålet om att gripa in. Då blev Karlsson lovad en stor och hederlig ersättning bara han stödde blodet på denna man i Långnäs. Då gjorde han det och sedan var det tyst om saken i många år. En kyrkhelg råkades de båda männen i Öjebyn och Karlsson frågade då hur det blev med betalningen och då svarade den som blivit hjälpt: Ja visst, det har jag glömt av och så tog han upp 25 öre och gav Karlsson den för besväret.

Framlidne bonden och fjärdingsmannen Viktor Eriksson i Sjulnäs hade alla sina kreatur på sommarbete i ett utskifte däribland ett litet föl. Fölet föll under sina ystra vilda lekar till marken och fick till följd att det lilla djuret rev sönder sig så att kraftigt att blodflöde uppstod. Eriksson ville då att Karlsson genast skulle komma och stoppa blodflödet. Karlsson svarade: Int behöv I fara dejt fö hä och förresten så have slute blö nu - och det hade det också.

En fru i Roknäs råkade ut för en kraftig näsblödning som inte alls gick att stoppa. Då cyklade maken till Karlsson i Sjulnäs och bad om hjälp. När han kom dit låg Karlsson och vilade middag på soffan i köket. Karlsson frågade med detsamma hur gammal hustrun var och så låg han kvar på soffan och yttrade inte ett ord. Mannen från Roknäs satt bara och var orolig på att Karlsson skulle göra någonting. Till sist gick han fram till middagsvilaren på soffan och sa: Nå, hur blir det, vill du inte göra någonting åt det här? Då svarade Karlsson: Far häjm du, no have slute blö nu. Så var det också verkligen när maken kom hem, och hustrun talade om att det hade slutat på en gång.

Ögonblickligen åkte maken tillbaka till Karlsson med fem kronor, vilket var mycket pengar den tiden. Både Karlsson och hans hustru i Sjulnäs satte stort värde på denna femma och visste inte hur det skulle kunna tacka givaren nog mycket för den storatrade betalningen, för det var så ovanligt att någon kom åter för att tacka för hjälpen.

JAG SJÄLV HAR LYCKATS
Det fanns nog andra också här och var i bygderna som kunde stämma blod i gamla tider, men Karl-Jank i Sjulnäs var dem alla mycket överlägsen i det fallet. Jag har för min egen del fullt bärande skäl för min tro att på det hela har med tankeöverföring att göra, för jag har själv provat samma sak vid tre olika tillfällen och har lyckats hundraprocentigt. Dom som trodde och som ännu i vår tid går omkring med påståendet att Karlsson i Sjulnäs hade försvurit sig åt satan, tror så och säger så bara av den enkla anledningen att de inte förstår "det fina i kråksången".

Många s k bodellister fanns med bland de som höll före att Karl-Jank stod i förbindelse med onda andar. Min mor var också bodellist och många frågade henne om hon trodde att det förehöll sig på det sättet med Karl-Jank och då svarade hon alltid så här: Nej, det är det inte. Satan blir aldrig så tillmötesgående, att han förhindrar en ogudaktig att dö av blodförlust och en kristen människa kan han aldrig komma åt.

Karl-Jank i Sjulnäs är född för länge sedan och väl också alla som i gamla tider anlitade honom med att stämma blod. Karl-Larsagården på Ryggskatan där han föddes är också borta, den tjänar nu som elevhem vid folkhögskolan i Älvsbyn. Den gamla folktron i Piteåbygden dör också bort med det gamla och det finns numera ingen marknad eller uppgift för de som kan stämma blod. Den uppgiften sopades undan sedan Röda Korset, Civilförsvaret och Hemvärnet m fl organisationer började hålla sjukvårdskurser i städerna och överallt på landsbygden. Vi har höjdläge, tryckförband och åtsnörande förband för större blödningar och först och sist har vi en världsberömd kår av välutbildade läkare i vårt land som sliter ut sig i förtid för våra krankheters skull.
Kloka gubbar och gummor står vi förbi, vi går till läkaren!

MALCOLM BOSTRÖM

-------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 9 december 1966