Promenadbilder...
Den här trevlige pållen bor på ett område inte så långt från oss. Som
ni ser så är hon klädd i moderiktiga kläder. För det är väl en hon?
I storskogen på Inimarksvägen bor jätten Hortvar. På bilden ses in-
gången till boningen.
De stora furorna på väg in till Hortvars hem, stod där vajande och
tittade på mig där jag kom gående...
Och då jag stod där med näsan i vädret, och med min fina gå-bort-
mössa på huvudet. - Hortvar är inte hemma, kraxade kråkan Hubert.
- Han åkte till IKEA tidigt i morse. Han skulle köpa sig en ny säng. Men
först skulle han åka förbi OK och hyra sig ett släp. Kan jag hälsa honom
från dej?
- Jo, han lovade mej kaffe nån gång då jag hade vägarna förbi. Och nu
hade jag vägarna förbi. Men hälsa att jag kommer en annan dag istället.
Krax-krax sa Hubert och flaxade vidare.
Jag fortsatte färden i det sköna väder som var. Jag måste nog ringa
Hortvar och inte komma oanmäld, tänkte jag, och gick raskt vidare.
Långt i fjärran hördes det välbekanta (o)ljudet av snöskotrar...
...det dröjde inte värst länge innan jag såg dem komma på rad.
Vid kyrkan fick jag en idé! Tänk om man skulle klättra hela vägen
upp till tornet, vilka fina bilder jag skulle få. Hela Hortlax skulle jag
fånga i min kamera. Då kom det ytterligare en idé. (Idéerna stod i kö
just vid det här tillfället). Man kanske skulle kunna extraknäcka som
kyrktupp? Tänk er vilken PR det skulle bli. TV-team från hela världen
skulle slåss för att dokumentera Hortlaxaren Lindqvist däruppe på
kyrkspiran. Men när jag tänkt lite längre, så gav jag upp tanken...
Det råder en förskräcklig nivåskillnad mellan kyrkan och mig. 42 meter
mot mina futtiga 1.67. Nää, det är nog tryggast på marken i alla fall.
På hemvägen passeras detta hus. Suckarnas och ångestens boning.
En gång inrymdes byns Folktandvård i dess lokaler. Här satt jag, i
väntrummet för det mesta på 1.789 sylvassa nålar. Åtminstone så
var det den känslan jag hade. Ljudet inifrån mottagningen fick mig att
rysa. Den surrande borren, de skräckfyllda ljuden, fick mina armar att
knottras. Ute stod min cykel, den hette förresten "Everton". När det
kändes som allra mest ångestfyllt, kände jag frestelsen att rusa ut, gren-
sla min Everton (ungefär som Clint Eastwood gjorde i sina filmer) och
cykla min väg mot solnedgången. Istället satt jag halvt avsvimmad, när
jag hörde hur dörren sakta öppnades och den vitklädda tandsköterskan
sa: Roger, det är din tur nu, varsågod!. Då skallrade knäskålarna i samba-
takt, inför det fruktansvärda mötet med mannen med de hornbågsförsedda
svarta glasögonen: dr Bergman. Usch jag blir kallsvettig bara jag hör namnet.
---------------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Postat av: Agneta
När jag var barn och så nu, bor jag i Pitsund. Nog minns jag Gerson Bergman,det var hemska stunder. Nyligen var han upp i en diskussion jag och nån' fler hade. Nån' tandläkare jag gått hos har frågat vem som varit i min mun, det syns än idag hans lagningar. Ska Du gå byapromenaden i Pitsund till sommarn? Jag tycker det, där är fint. Det är skyltat och karta finns
Postat av: Anonym
Hej
Kommer i håg när dotter var liten o skulle gå till tandläkaren.Sa att hon skulle få en docka om hon var duktig och öppnade munnen hos tändläkaren. Ja då skulle hon göra det. Men munnen förblev stängd när vi kom till tandläkaren. Så det kan gå!
I dag är hon tandhygenist. Ha det så bra! / Åsa
Trackback
