Roger Lindqvist

"Det var ett väldigt tjat om vädret", var det nån som sa för ett tag sedan. Men man får väl än så länge lov att tycka vad man vill. Så då gör jag det! Alltså nu kommer ett nytt inlägg om...Väder! Ja, inte bara väder, men nästan. Idag har temperaturen blivit alltmer mänsklig i mina ögon sett. Endast 13 minus visade våran mätare på förmiddagen. Så jag blev glad som ett litet spädbarn som precis skall få sin första nappflaska. Jag tog på mig eskimådräkten, min kära toppluva, vinterhandskarna samt ett glatt humör. Så gick jag en liten runda runt vårt kvarter. Rundan resulterade i ett par vinterbilder:


Jag förstår om ni blivit less på mina bilder av Hortlaxvägen. Men ty-
värr, här kommer ännu en.


Så vände jag kameran in mot Inimarksvägen, det har ni också sett
förut. Men jag tycker om de snödraperade tallarna som kantar vägen.


Som en massiv vägg står de här unga tallarna, raka i ryggen för att
skydda de hus som finns bakom.


Vårt hus rejält inbäddat i höga snödrivor. Kameran ljuger en aning,
ser man det ur en annan vinkel så ter det sig inte lika mycket.


En vedstapel som ingen vill ha.


Tallar och åter tallar...


En solstrimma som jag hittade...


Grannens skorsten är rena konstverket med sin snöhatt högst upp
på "huvudet".


Mammas trygga gata.


När jag kom hem, satt den här rödhårige mannen på bron och tog
sin eftermiddagslur.


Inne i köket satt Norah och ritade fantasigubbar- och gummor.


Sen så gjorde Norah och farmor palt. Norah gjorde en alldeles egen.


Sedan så hände något som gjorde mig glad. Jag såg min kära sol,
lysa som ett eldklot på himlen. Jag öppnade dörren för att bjuda
den in. Men den svarade att: "Jag kommer på ett mer personligt besök
lite längre fram. Så Rogge, håll ut!"

---------------------------------------------------------------------------------