INNSBRUCK-OLYMPIADEN - 1964 / Sixten Jernberg
Sveriges främsta idrottsmän genom tiderna har han kallats, Eddy Sixten Jernberg född den 6 februari 1929 i Lima, Dalarna. Vid OS i Innsbruck 1964 knep Jernberg guldmedaljerna på femmilen. Redan i Cortina 1956 visade Sixten Jernberg upp sitt hela professionella register genom att plocka hem guld på 50 km. OS i Squaw Valley 1960 bärgade Jernberg återigen guldet på distansen 30 km. För att återgå till Innsbruck, så var Jernberg med i det stafettlag som tog guld på 4 X 10 km. De övriga var Karl-Åke Asph, Janne Stefansson och Assar Rönnlund. I Olympiaboken från 1964 har Sven "Plex" Pettersson fördjupat sig i vad som egentligen hände den där dagen den 5 februari 1964, när vår främsta skidlöpare Sixten Jernberg gav sig ut i skidspåret.
/Roger
TV-kommentatorn Sven "Plex" Pettersson i aktion i sin hytt vid OS i
Innsbruck 1964.
STÖRST BLAND DE STORA
5/2. Det här får nu handla om femmilen. Och om Sveriges störste skidlöpare. Klockan var 8.50 på morgonen när Sixten Jernberg stakade iväg med startnummer 41. Det snålblåste genom skidstadion, det var någon minusgrad och ett hårt fast spår, som skulle slita valla. Vi fick höra att Sixten hade swixat med en blandning av tö- och skarklister ovanpå grundvallan och det gled utmärkt när han efter den kilometerlånga rundan inne bland de morgonglesa publikleden tonades bort ur vår åsyn.
Loppet idag borde vara bortåt Sixtens sjuttiofemte femmil. Nu behövdes all till bud finnandes rutin. En minut före sig i spåret hade dalkarlen en dubbel olympisk mästare, Mäntyranta. Det måste ha känts oerhört lockande att snabbt forcera sig fram till dennes kölvatten. Men den funderingen fanns inte i den jernbergska hjärnan. Här gällde det att snabbt hitta sin egen melodi, ett tempo som kunde föra honom ända "hem" med krafter kvar.
Efter en mil kände Sixten suget från Mäntyranta. Långsamt och metodiskt segade sig jägaren fram mot sitt byte. Det blev ingen strid. Finländaren gav sig och Sixten forsade vidare i en rytm som kändes bättre och bättre. Efter halvannan mil stannade svensken och drack utan stress en bägare sockervatten. Då smet Mäntyranta förbi och satte fart. 15-20 sekunder senare tog Sixten upp jakten igen. Den varade fram till skidstadion och varvningen. Under den stora anslagstavlan i slutet av upploppet passerades finländaren för gott och Sixten stakade vidare.
Trekungamöte i OS-terrängen. Sixten Jernberg och förre boxnings-
världsmästaren Ingemar Johansson prövar krafterna med Jonny Nilsson
som domare.
Två konkurrenter hade ännu övertaget - finländaren Hämäläinen och Assar Rönnlund, som startade rätt tidigt i fältet och därför något oförtjänt kom i skuggan av man-mot-man-striden Mäntyranta-Jernberg. För Hämäläinen fanns det verklig anledning att känna oro. En seg, i inspirerade stunder särdeles svårslagen långdistansare, femmilsmästare i Squaw Valley och tremilsvärldsmästare i Lahtis 1958. Rapporterna från 35 km gav besked om att Rönnlund släppt Jernberg förbi sig i tid och att Sixten nu låg bara tjugo sekunder bak Hämäläinen. Sista akten kunde börja.
Ute i spåret blev Sixten bättre och bättre för varje kilometer. Han fick ett tacksamt svar från sin kropp när han ökade tempot, och av Martin Lundström fick han milen från mål veta att finländaren hade passerat på kroknande knän, båda var nu tämligen lika i tid. Sixten såg segerchansen sakta stiga upp, öste vidare med sjungande stavar och en våldsam vilja att komma framåt. Något ytterligare fick han inte veta om sin konkurrent förrän vid ungefär 46 km. Då nådde han plötsligt Hämäläinen - som startat tre minuter tidigare - i en uppförsbacke, finländaren snubblade fram som i en dimma, han var kollapsen nära. Sixten ropade inte ur spår, han sprang ut till vänster och förbi och tänkte väl en tanke för sig själv i den stunden. På sista milen förlorade Hämäläinen 9 minuter. Medan svensken stormade fram i segerrus i sitt livs sista olympiska femmil.
Den glädje man kände efter Sixtens seger låter sig inte beskrivas. Det var inte bara detta att vi nu fick vår första guldmedalj, det var något mera. Vi fick möjligheter att tacka Sixten för allt han gjort i spåret, hylla honom, den främste av alla under tre olympiska vinterspel, den störste någonsin. Femmilsloppet idag var hans första seger denna vinter, det enda han het siktat emot att vinna. När han drar sig tillbaka från storstriden blir det tomt, men låt oss besinna att efterträdarna är av ett virke som tål. Assar Rönnlund blev tvåa trots två skidbrott och utförde en bragd större än kanske någon fattar, Janne Stefansson blev fyra efter att ha förlorat uppmot 10 sekunder i ett fall halvkilometern från mål.
Han blev petad undan bronsplatsen med en marginal på 6,2 sekunder av finländaren Tiainen och därmed kunde man slutgiltigt notera att den sege, tystlåtne sälenpojken missat tre medaljplatser på lika många lopp med en sammanlagd tidsmarginal av 32 sekunder. Det var ett bistert öde i och för sig men vi kan ha klart för oss att nya chanser kommer för dom här pojkarna - och därmed också kanske segrar. Sixten blev kolossalt hyllad och givet var det. Mäntyranta kom med blommor och beundrande ord, ryssen Kusin med en miniatyrsputnik och glädjetårar till den idrottsman han likat mest av alla. Många tusen ord av tacksamhet och stolthet telegramvägen från Sverige till Seefeld och på natten klockan tolv drack man Sixten till för då randades 35-årsdagen för vår präktigaste idrottskille.
För övrigt innehöll onsdagen detta: rysk triumf på damernas fem kilometer, på nytt Bojaarskik, nu före det finska ässet Lehtonen, sexa Toini Gustafsson, svensk sjätteplats (Jonny Nilsson) i skridskons 5.000 meter, där norrmännen med teamet Kuppern, Moe, Maier totalinvaderade prispallen, svensk hockeyvinst över schweizarna med 12-0 i en match där Tumba-kedjan inspirerades till stordåd av Jernbergs injektioner i Seefeld.
- Sixten e i alla fall killen, sa Tumba. Nu måste vi rycka opp oss, grabbar!
Sixten Jernberg, skidkungen från Cortina 1956 och Squaw Valley 1960,
som i Innsbruck framgångsrikt försvarade sin värdighet och gick upp
som världens hittills främste vinterolympier före skridskosuveränerna
Lidia Skoblokova, Ivar Ballangrud och Clas Thunberg. Här med guld-
medaljen från femmilen.
---------------------------------------------------------------------------------------
OLYMPIABOKEN ¤ 1964
/Roger
TV-kommentatorn Sven "Plex" Pettersson i aktion i sin hytt vid OS i
Innsbruck 1964.
STÖRST BLAND DE STORA
5/2. Det här får nu handla om femmilen. Och om Sveriges störste skidlöpare. Klockan var 8.50 på morgonen när Sixten Jernberg stakade iväg med startnummer 41. Det snålblåste genom skidstadion, det var någon minusgrad och ett hårt fast spår, som skulle slita valla. Vi fick höra att Sixten hade swixat med en blandning av tö- och skarklister ovanpå grundvallan och det gled utmärkt när han efter den kilometerlånga rundan inne bland de morgonglesa publikleden tonades bort ur vår åsyn.
Loppet idag borde vara bortåt Sixtens sjuttiofemte femmil. Nu behövdes all till bud finnandes rutin. En minut före sig i spåret hade dalkarlen en dubbel olympisk mästare, Mäntyranta. Det måste ha känts oerhört lockande att snabbt forcera sig fram till dennes kölvatten. Men den funderingen fanns inte i den jernbergska hjärnan. Här gällde det att snabbt hitta sin egen melodi, ett tempo som kunde föra honom ända "hem" med krafter kvar.
Efter en mil kände Sixten suget från Mäntyranta. Långsamt och metodiskt segade sig jägaren fram mot sitt byte. Det blev ingen strid. Finländaren gav sig och Sixten forsade vidare i en rytm som kändes bättre och bättre. Efter halvannan mil stannade svensken och drack utan stress en bägare sockervatten. Då smet Mäntyranta förbi och satte fart. 15-20 sekunder senare tog Sixten upp jakten igen. Den varade fram till skidstadion och varvningen. Under den stora anslagstavlan i slutet av upploppet passerades finländaren för gott och Sixten stakade vidare.
Trekungamöte i OS-terrängen. Sixten Jernberg och förre boxnings-
världsmästaren Ingemar Johansson prövar krafterna med Jonny Nilsson
som domare.
Två konkurrenter hade ännu övertaget - finländaren Hämäläinen och Assar Rönnlund, som startade rätt tidigt i fältet och därför något oförtjänt kom i skuggan av man-mot-man-striden Mäntyranta-Jernberg. För Hämäläinen fanns det verklig anledning att känna oro. En seg, i inspirerade stunder särdeles svårslagen långdistansare, femmilsmästare i Squaw Valley och tremilsvärldsmästare i Lahtis 1958. Rapporterna från 35 km gav besked om att Rönnlund släppt Jernberg förbi sig i tid och att Sixten nu låg bara tjugo sekunder bak Hämäläinen. Sista akten kunde börja.
Ute i spåret blev Sixten bättre och bättre för varje kilometer. Han fick ett tacksamt svar från sin kropp när han ökade tempot, och av Martin Lundström fick han milen från mål veta att finländaren hade passerat på kroknande knän, båda var nu tämligen lika i tid. Sixten såg segerchansen sakta stiga upp, öste vidare med sjungande stavar och en våldsam vilja att komma framåt. Något ytterligare fick han inte veta om sin konkurrent förrän vid ungefär 46 km. Då nådde han plötsligt Hämäläinen - som startat tre minuter tidigare - i en uppförsbacke, finländaren snubblade fram som i en dimma, han var kollapsen nära. Sixten ropade inte ur spår, han sprang ut till vänster och förbi och tänkte väl en tanke för sig själv i den stunden. På sista milen förlorade Hämäläinen 9 minuter. Medan svensken stormade fram i segerrus i sitt livs sista olympiska femmil.
Den glädje man kände efter Sixtens seger låter sig inte beskrivas. Det var inte bara detta att vi nu fick vår första guldmedalj, det var något mera. Vi fick möjligheter att tacka Sixten för allt han gjort i spåret, hylla honom, den främste av alla under tre olympiska vinterspel, den störste någonsin. Femmilsloppet idag var hans första seger denna vinter, det enda han het siktat emot att vinna. När han drar sig tillbaka från storstriden blir det tomt, men låt oss besinna att efterträdarna är av ett virke som tål. Assar Rönnlund blev tvåa trots två skidbrott och utförde en bragd större än kanske någon fattar, Janne Stefansson blev fyra efter att ha förlorat uppmot 10 sekunder i ett fall halvkilometern från mål.
Han blev petad undan bronsplatsen med en marginal på 6,2 sekunder av finländaren Tiainen och därmed kunde man slutgiltigt notera att den sege, tystlåtne sälenpojken missat tre medaljplatser på lika många lopp med en sammanlagd tidsmarginal av 32 sekunder. Det var ett bistert öde i och för sig men vi kan ha klart för oss att nya chanser kommer för dom här pojkarna - och därmed också kanske segrar. Sixten blev kolossalt hyllad och givet var det. Mäntyranta kom med blommor och beundrande ord, ryssen Kusin med en miniatyrsputnik och glädjetårar till den idrottsman han likat mest av alla. Många tusen ord av tacksamhet och stolthet telegramvägen från Sverige till Seefeld och på natten klockan tolv drack man Sixten till för då randades 35-årsdagen för vår präktigaste idrottskille.
För övrigt innehöll onsdagen detta: rysk triumf på damernas fem kilometer, på nytt Bojaarskik, nu före det finska ässet Lehtonen, sexa Toini Gustafsson, svensk sjätteplats (Jonny Nilsson) i skridskons 5.000 meter, där norrmännen med teamet Kuppern, Moe, Maier totalinvaderade prispallen, svensk hockeyvinst över schweizarna med 12-0 i en match där Tumba-kedjan inspirerades till stordåd av Jernbergs injektioner i Seefeld.
- Sixten e i alla fall killen, sa Tumba. Nu måste vi rycka opp oss, grabbar!
Sixten Jernberg, skidkungen från Cortina 1956 och Squaw Valley 1960,
som i Innsbruck framgångsrikt försvarade sin värdighet och gick upp
som världens hittills främste vinterolympier före skridskosuveränerna
Lidia Skoblokova, Ivar Ballangrud och Clas Thunberg. Här med guld-
medaljen från femmilen.
---------------------------------------------------------------------------------------
OLYMPIABOKEN ¤ 1964
Kommentarer
Trackback
