Roger Lindqvist

Katten Pelle har fått sin frukost - om ni nu skulle vara intresserade av att veta. Den här informationen är ett exempel på hur banalt ett inlägg kan se ut på en blogg. Hur långt är vi som bloggare beredda att gå, för att människor därute skall läsa just det vi framför? I mitt fall är jag inte alls beredd att gå så värst långt i mina inlägg. För ett bra tag sedan förde jag upp detta till diskussion. Och det var många som höll med om att i vår iver att "sticka ut" för att skaffa sig en image eller profil, har många i det här landet och den här världen trampat över gränser som kan liknas vid ren förföljelse. Visst har läsarsiffrorna rusat i höjden, visst har man skaffat sig den där "profilen" men jag frågar mig till vilket pris?

Jag vet och jag tror att det därute finns människor som så fort de vädrar blod, kastar sig över en bloggare som tycks säga "sanningen". Men sanningen då? Vem har egenrätt på den? Är det den enskilde bloggaren vars enda egentliga syfte är ute för att misstänkliggöra en enskild individ? Sanningen är aldrig en hel sanning om inte båda parter ger sin version av en speciell sorts händelse. Det finns avarter av oseriösa bloggare här i landet. En av dem är i mitt tycke en person som jag tror heter Kitty. Hon har med buller och bång nästlat sig in i den absoluta bloggtoppen pga av hennes bitchiga sätt att både kränka och utelämna enskilda personer. Jag har en gång läst hennes blogg. Jag gör aldrig mer om det.

Vi som pysslar på med det skrivna ordet, måste vara väldigt aktsamma. Genom ett par tre ord kan vi förstöra både rykte, liv, och relationer. Så som jag ser det så vilar ett tungt ansvar på varje enskild bloggare. Så även på mig. Jag skulle skämmas, jag skulle våndas om jag i en framtid skulle vara tvungen att stå till svars för extrema åsikter som jag en gång framfört på min blogg (vilket jag absolut inte har). Jag ser min blogg som ett tidsdokument som för alltid ligger kvar därute i cyberrymden. Tänk er då den fasa det skulle bli om ett av barnbarnen en dag skulle upptäcka anklagelser, hot, och obskyra lögner som jag i en period av total obalans vräkt ur mig till offentligheten. Det är mot den bakgrunden som jag inte sitter framför min dator och häver ur mig lögner, påståenden som jag senare i livet måste stå till svars för.

Jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att hamna på samma nivå som den där "framgångsrika" Kitty. Jag vet att jag aldrig eller kommer att inhåva några större slantar på mitt bloggande. Men en sak vet jag, jag kommer att sova gott om nätterna och bära mitt huvud högt för att jag inte lämnat ut människor på ett nästintill ärekränkande sätt. Jag kan se mig i spegeln, jag kan med andra ord ha ett bra samvete. Jag fortsätter med andra ord på den linje som varit min "image" sedan dagen före julaftonen 2008. OBS! Man ska förhoppningsvis må bra av att ta del av den värld som jag representerar inte tvärt om.
Ha nu en bra dag tills vi hörs på facebook, blogg eller ute i den levande verkligheten.

Så till sist: Jag älskar er min fina barnbarn, NORAH & MAX. Puss och kram!

/Roger.