I vårsolen med hockeyhjälm, kaffe och skidpjäxor
Jag tänkte inte på det då, men jag tänker desto mer på det idag. Vissa saker som var vanligt förr, det där som gick in genom ett öra och ut genom det andra, har fastnat alltmer i mna tankar. Det där vardagshändelserna som nästan ingen brydde sig om, har på något sätt blivit både viktigt och intressant. Min pappa sjöng ofta och rimmade ihop ord när han exempelvis gick omkring därhemma. Det var nästan en aningen irriterande tyckte jag då. Men åren har gjort att jag idag när jag framkallar de där händelserna så ser jag med väldigt förmildrande ögon på det. Ja, jag t.o.m. ler åt det när jag kommer ihåg hur det var. Så hittade jag en bild från våren 1971. Mamma och pappa satt (som dom brukade) och lapade vårsol med varsin kaffekopp vid garaget. Inget märkvärdigt med det, om inte min far hade iklätt sig en väldans konstig huvudbonad: en hockeyhjälm från anno dazumal. På fötterna ser jag de där tidstypiska skidpjäxorna som var mode då. Tillsammans med den något udda hockeyhjälmen ser farsan nästintill smått skrattretande ut. Det var just detta som han också ville.
På många av de bilder som finns i vårt album, kan man se pappa i olika förklädnader. Är det inte en konstig hatt, så är det nån annan utstyrsel som tilldrar sig ens intresse. Bilden som ses är alltså ett bevis på att min far hade en inbyggd teaterapa inom sig. När min syster skulle fylla 50, och vi just skulle till att börja äta, hörs en röst som för mig lät väldigt bekant. Det var pappa! Han hade fått syn på en högtalaranläggning med en mikrofon och kunde naturligtvis inte hålla händerna i styr. Det blev sång a capella. Det var en låt som han försökte sjunga på engelska, men eftersom han inte alls hade någon som helst kunnighet gällande det anglosaxiska språket, så blev det ett hopkok på "Hortlax-engelska". Dvs ingen levande själ förstod vad han sjöng. Men applåder fick han. Sån var min farsa!
Tanken var att ta ett vanligt seriöst foto av mina föräldrar där de satt
i vårsolen vid garaget. Men icke det! Pappa spökade ut sig i en hockey-
hjälm som troligen var populär då Tumba Johansson tog sina första
skridskoskär nångång i början av 40-talet. Han älskade att klä ut sig
han tyckte om att spela teater när vi fick främmande. Sjöng det gjorde
han också. Han rimmade på ord så det kunde bli en riktig "ordgröt"
av det hela. T h min mor i lite mer seriös utstyrsel än min far.
---------------------------------------------------------------------------
På många av de bilder som finns i vårt album, kan man se pappa i olika förklädnader. Är det inte en konstig hatt, så är det nån annan utstyrsel som tilldrar sig ens intresse. Bilden som ses är alltså ett bevis på att min far hade en inbyggd teaterapa inom sig. När min syster skulle fylla 50, och vi just skulle till att börja äta, hörs en röst som för mig lät väldigt bekant. Det var pappa! Han hade fått syn på en högtalaranläggning med en mikrofon och kunde naturligtvis inte hålla händerna i styr. Det blev sång a capella. Det var en låt som han försökte sjunga på engelska, men eftersom han inte alls hade någon som helst kunnighet gällande det anglosaxiska språket, så blev det ett hopkok på "Hortlax-engelska". Dvs ingen levande själ förstod vad han sjöng. Men applåder fick han. Sån var min farsa!
Tanken var att ta ett vanligt seriöst foto av mina föräldrar där de satt
i vårsolen vid garaget. Men icke det! Pappa spökade ut sig i en hockey-
hjälm som troligen var populär då Tumba Johansson tog sina första
skridskoskär nångång i början av 40-talet. Han älskade att klä ut sig
han tyckte om att spela teater när vi fick främmande. Sjöng det gjorde
han också. Han rimmade på ord så det kunde bli en riktig "ordgröt"
av det hela. T h min mor i lite mer seriös utstyrsel än min far.
---------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
