Roger Lindqvist

Trots det miserabla väderleksförhållanden som råder, så ville hustrun absolut ta sig en tur till Luleå. Varför nu det då frågade jag mej. Svaret blev: mortel! Men vad i jösse namn måste vi till Luleå för att köpa en mortel, just idag? frågade jag mig ännu en gång. Hon blev icke svaret skyldig: "Jag måste ha mej en mortel, den gamla har ju gått sönder!" Hastigt klädde jag på mig min "Anatarktisk-dräkt" skottade fram den blå faran under en meter av snö, medan jag pustade och stånkade. "Ja, se dessa fruntimmer", tänkte jag, om man nu tillåts att tänka så i vårt numera "lika-lagom-man-och-kvinna-land". Den blå faran var däremot på ett väldigt bra humör. Han blev lite ompysslad igår, därav tacksamheten. Kollade hans oljesticka, vilket han tyckte var bra, det gäller ju att hålla sig underrättad angående hans oljedrickande, det får ju inte bli för mycket av det goda, tycker jag, hans husse.

Sedan så begav vi oss mot residensstaden. Mycket bilar på vägen, mycket snörök som kan ställa till mängder av trassel. Men den blå faran plöjde sig fram som en gammal stabil traktor av Bolinder Munktell-modell. Fattades bara den där skopan därframme, annars hade det varit helt komplett. Väl hemma så var både hustrun med morteln, den blå faran och blå farans chaufför tillsynes nöjda och belåtna. Morteln har nu hittat sin plats i hemmet, blå faran likaså och även undertecknad, som vanligt sittande vid sin datorskärm och med fingrarna hamrande på tangenterna i sann rytmisk takt, som den trumslagare jag i grunden är. Hustrun då? Jo, hon och den där morteln umgås därinne i köksregionen, vad jag kan förstå så skall de två åstadkomma en härlig middag så småningom. Vad det blir? Ja, det är dagens överraskning.


Idag var vi på mortel-jakt. På Storheden i Luleå finns Cervera. Där
inne hittade hustrun den mortel som hon ville ha. Alla var nöjda och
ganska så belåtna. Jag, hustrun, blå faran och morteln.