En tidig lördagsmorgon ringer telefonen...
I dag har vi städat bort en hel del saker, som samlats på hög under årens lopp. Det brukar ju lätt bli så, när ens filosofi lyder; det där kan vara bra att ha kvar. Det kan säkert komma till användning en dag. Åtta gamla telefoner fann jag i en kartong på vinden. Det var gamla kvarlevor från mina föräldrar, samt från min morfar, som vid det här laget varit avliden sedan 1989. Då förstår ni själva. Men vad som fick mina tankar i rullning, var att i varje telefon har det en gång ringts, och där det framförts både trevliga som otrevliga meddelanden.
En tidig lördagsmorgon, den 15 mars 1980, ringer det på våran telefon. I telefontrådens andra ände, meddelas att Elisabeths mor har avlidit. Två år därpå, ringer det i samma telefon. Det var våren 1982. Ännu en gång nås vi av en allvarlig röst som under stor vånda, berättar det förfärliga att Elisabeths far hastigt gått bort. Två saker som vi nog aldrig kommer att glömma. En lång tid efteråt, knöt det sig i magen varje gång vi hörde en telefonsignal.
Nu har telefonerna inte endast meddelat tråkiga nyheter. Den har också förmedlat trevliga saker, som när vänner och bekanta ringt och pratat bort ett antal minuter då och då. I en av de telefoner, som låg i kartongen fanns min morfar gamla avlagda. Det var i den man ibland kunde höra hans välbekanta röst, som inte finns längre. Mina föräldrars telefon har också förpassats i samma kartong. I den kunde man vid flera tillfällen höra min mor som sa ungefär så här: - Kan ni komma över på en bit mat. Jag och pappa längtar så mycket efter barnen (barnbarnen). Svaret blev för det mesta: - Tack snälla du, vi kommer på en stund! Nu den 4 juni, har min far varit död i 7 år. Ni ser hur obarmhärtigt tiden rusar sin väg. Det är så knappt man kan förstå.
Telefonerna i kartongen är för många kanske gammal skräp. Jovars, det är det väl antagligen också. Men när jag såg dem ligga där, så såg jag någonting annat också. Det var som om en bioduk med en gammal super 8 film plötsligt började sitt eget liv inför mina ögon. Och inte bara det. Jag tycktes höra mina anhörigas bekanta röster, hörde dem precis som de en gång lät. Mina svärföräldrar, min mor och far, min morfar, samt alla de andra som brukade höra av sig emellanåt, via telefonen och raka spåret hem till oss. Och som sagt, många finns inte längre. De är för alltid borta. Omöjliga att nå. Fastän man så gärna skulle vilja sätta sitt finger i nummerskivan, för att återigen ringa de telefonnummer som fanns så klart inskrivna inne i ens inre. Och visst vore det härligt att höra ett; HALLÅ, är det du Roger. Men så roligt att du ringer. Hur mår barnen?
Avslutningsvis, så vill jag berätta en sak som hände strax efter att Elisabeths mor hade lämnat oss. Några veckor efter dödsfallet, sitter jag en kväll i vardagsrummet framför TV:n. Plötsligt så ser jag att Bettan stegar fram mot telefonen. Men just precis som hon skall lyfta och slå numret, ser jag att hon blir ledsen. När jag frågar vad som står på, så svarar hon: - Oj, jag som hade tänkt ringa hem till mamma!
Vanans makt är stor. Elisabeth hade av gammal vana tänkt ringa sin mor, men i sista stund kom det fruktansvärda över henne, mamma är ju död. Telefonen som hon försökte ringa på, ligger i den nämnda kartongen. En kartong vars innehåll skall kastas så småningom. Med alla minnen. Livet i ett nötskal.
/Roger
I en kartong på vinden, låg dessa åtta telefoner. Telefoner som en
gång hjälpte till att hålla kontakt, men också att meddela vissa saker
av både angenäm som oangenäm natur.
En tidig lördagsmorgon, den 15 mars 1980, ringer denna telefon.
En sorgsen röst, berättar att min hustrus mor Ruth avlidit. Den 25
mars 1982, ringer telefonen på nytt, för att denna gång förtälja, att
Bettans pappa, Felix, hastigt gått bort. En lång tid därefter, kändes
ett obehag varje gång telefonsignalen ljöd.
På ett bord hemma på Hortlaxvägen i Hortlax, hos min morfar, fanns
den här apparaten. Det hände ibland, inte ofta, att morfar slog mig
en signal. Och jag kan än i dag dra mig till minnes hur hans röst lät.
Morfar avled den 29 mars 1989, 89 år gammal.
Hemma på mina föräldrar vardagsrumsbord, stod den här guld-
beklädda telefonen. Det var mest min mor som ringde. Detta p.g.a.
att min pappa skydde att tala i telefon. Men det hände väl ändå
någongång att fars röst uppenbarade sig i densamma. Pappa avled
klockan 20.45 lördagen den 4 juni 2005.
--------------------------------------------------------------------------------
En tidig lördagsmorgon, den 15 mars 1980, ringer det på våran telefon. I telefontrådens andra ände, meddelas att Elisabeths mor har avlidit. Två år därpå, ringer det i samma telefon. Det var våren 1982. Ännu en gång nås vi av en allvarlig röst som under stor vånda, berättar det förfärliga att Elisabeths far hastigt gått bort. Två saker som vi nog aldrig kommer att glömma. En lång tid efteråt, knöt det sig i magen varje gång vi hörde en telefonsignal.
Nu har telefonerna inte endast meddelat tråkiga nyheter. Den har också förmedlat trevliga saker, som när vänner och bekanta ringt och pratat bort ett antal minuter då och då. I en av de telefoner, som låg i kartongen fanns min morfar gamla avlagda. Det var i den man ibland kunde höra hans välbekanta röst, som inte finns längre. Mina föräldrars telefon har också förpassats i samma kartong. I den kunde man vid flera tillfällen höra min mor som sa ungefär så här: - Kan ni komma över på en bit mat. Jag och pappa längtar så mycket efter barnen (barnbarnen). Svaret blev för det mesta: - Tack snälla du, vi kommer på en stund! Nu den 4 juni, har min far varit död i 7 år. Ni ser hur obarmhärtigt tiden rusar sin väg. Det är så knappt man kan förstå.
Telefonerna i kartongen är för många kanske gammal skräp. Jovars, det är det väl antagligen också. Men när jag såg dem ligga där, så såg jag någonting annat också. Det var som om en bioduk med en gammal super 8 film plötsligt började sitt eget liv inför mina ögon. Och inte bara det. Jag tycktes höra mina anhörigas bekanta röster, hörde dem precis som de en gång lät. Mina svärföräldrar, min mor och far, min morfar, samt alla de andra som brukade höra av sig emellanåt, via telefonen och raka spåret hem till oss. Och som sagt, många finns inte längre. De är för alltid borta. Omöjliga att nå. Fastän man så gärna skulle vilja sätta sitt finger i nummerskivan, för att återigen ringa de telefonnummer som fanns så klart inskrivna inne i ens inre. Och visst vore det härligt att höra ett; HALLÅ, är det du Roger. Men så roligt att du ringer. Hur mår barnen?
Avslutningsvis, så vill jag berätta en sak som hände strax efter att Elisabeths mor hade lämnat oss. Några veckor efter dödsfallet, sitter jag en kväll i vardagsrummet framför TV:n. Plötsligt så ser jag att Bettan stegar fram mot telefonen. Men just precis som hon skall lyfta och slå numret, ser jag att hon blir ledsen. När jag frågar vad som står på, så svarar hon: - Oj, jag som hade tänkt ringa hem till mamma!
Vanans makt är stor. Elisabeth hade av gammal vana tänkt ringa sin mor, men i sista stund kom det fruktansvärda över henne, mamma är ju död. Telefonen som hon försökte ringa på, ligger i den nämnda kartongen. En kartong vars innehåll skall kastas så småningom. Med alla minnen. Livet i ett nötskal.
/Roger
I en kartong på vinden, låg dessa åtta telefoner. Telefoner som en
gång hjälpte till att hålla kontakt, men också att meddela vissa saker
av både angenäm som oangenäm natur.
En tidig lördagsmorgon, den 15 mars 1980, ringer denna telefon.
En sorgsen röst, berättar att min hustrus mor Ruth avlidit. Den 25
mars 1982, ringer telefonen på nytt, för att denna gång förtälja, att
Bettans pappa, Felix, hastigt gått bort. En lång tid därefter, kändes
ett obehag varje gång telefonsignalen ljöd.
På ett bord hemma på Hortlaxvägen i Hortlax, hos min morfar, fanns
den här apparaten. Det hände ibland, inte ofta, att morfar slog mig
en signal. Och jag kan än i dag dra mig till minnes hur hans röst lät.
Morfar avled den 29 mars 1989, 89 år gammal.
Hemma på mina föräldrar vardagsrumsbord, stod den här guld-
beklädda telefonen. Det var mest min mor som ringde. Detta p.g.a.
att min pappa skydde att tala i telefon. Men det hände väl ändå
någongång att fars röst uppenbarade sig i densamma. Pappa avled
klockan 20.45 lördagen den 4 juni 2005.
--------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Postat av: Kristina
Jag har inte riktigt orden för vad jag vill säga om detta ditt inlägg. Det knyter sig i magen och jag känner hur sant du har om det du skriver! Så är det, med våra gamla telefoner, är det något du ska spara så är dessa telefoner, "super8filmer" Jag skulle vilja, om jag kunde Roger, dela med mig av detta ditt helt igenom gripande och sanna inlägg., om jag bara kunde! Många skulle läsa det och känna igen sig, men det är nog kanske bara du, som har kvar alla telefonerna.
Trackback
