Roger Lindqvist

Gnesta-Kalle eller Rune Gnestadius
som han heter i verkliga livet.

VI HAR VARIT PÅ TURNÉ

¤ Vi är ju ganska mycket ute och åker vilket gör att man får viss hotellvana. Inför årets värsta kraftmätning - deklarationen - såg jag at jag tillbringat 108 nätter på olika hotell under 1957. Och man får se många och högst olika sådana. Vår senaste turné låg vi i Östersund i 12 dagar och där har vi haft turen att finna ett idealställe för resande. På det hotellet finns nog en av vårt lands mest förstående ägare. - Ni skall inte känna Er som gäster utan som hemma, är hans lilla råd. Och det är något som känns härligt. Dessutom kan man beställa in morgonkaffet vid 3-tiden på eftermiddagen och ändå bli glatt bemött.

Tänk dom som vart uppkörda före 7 på morgonen på et pensionat för att tanten skulle duka fram frukost till några jobbare. Och dels låg orkestern i hotellets största rum som också var matsal och dels ville tanten ha snyggt på bordet och behövde dukarna som gänget låg på! Ni kanske tror att jag bluffar men si då bedrog ni er allt!

En i mitt tycke mer solskensbetonad upplevelse var när jag med ägaren som guide blev insatt i hans hotell och vad som där fanns. Först så visade han mig hur man knäppte på lyset. "Bara trycka på knappen så här så blir det ljust. När ni sen släcker så tryck en gång till, så här, det är inte så svårt". Så visade han mig rullgardinens mysterium och uppehöll sig en bra stund vid den i hans tycke ganska komplicerade apparat som kallas vattenkran. När han till slut också lärt mig hur man låser en dörr så hoppades han att vi skulle trivas. Och det gjorde vi!

Mer rörande var tanten i Härjedalen som hade bröllop på hotellet sitt och var mitt uppe i lagandet av mat och iordningställandet av alla läckerheter som skulle bjudas. Hon tyckte vi skulle lite med av det goda innan vi for iväg och spelade på annat håll och smög upp med fyra jätteportioner av festens efterätt. Jordgubbar med vispgrädde och myckenhet av socker. Att vi uppskattade denna helt igenom verkligt snälla tant är helt naturligt. Mitt i all brådskan tänka på oss! Så satte vi oss och tog varsin tugga. Ingen sa´något utan alla kämpade förtvivlat med denna första tugga och så uppstod ett ljud som inte finns upptaget på min skrivmaskin. Ni kanske tror att grädden var sur? Nejdå, den var fin. Men har ni någon gång försökt att äta färska jordgubbar med massor av salt på? Om inte så gör ett litet försök! Nu var goda råd dyra och vi planlade hur man lämpligast borde göra. Ta eländet i en påse och kasta bort det och låtsas, som det var uppätet? Nej! Kasta ut det genom fönstret? Då gick  en snilleblixt upp för trumslagaren som kvickt ilade ner till tanten och talade om som det var. Och si vad han befarade stämde. Tanten hade i alla sina bestyr och sysslor blandat bort påsarna och slagit upp salt i sockerburken hon hade på bordet. Tack å lov hade hon inte hunnit slå över gästernas jordgubbar så efterrätten blev räddad. Tänk er själv 60 bröllopsgäster som blir bjudna på jordgubbar med salt!
Var så salt tills vi hörs igen...
Gnesta-Kalle

--------------------------------------------------------------------
LEVANDE LIVET ¤ Den 29 april 1958