Roger Lindqvist

"Nu går vi och tittar på korna i hagen", sa Pelle. "På sommaren får de vara ute och beta gräs, men om vintern står de i lagårn. Då får de hö och halm och rotfrukter och kraftfoder".
Det var inte långt till hagen, och snart hängde hela barnskaran på gärdsgården och kikade på kossorna därinnanför.
"Så skojigt korna äter", menade Magnus. "De slänger ju ut tungan och drar in en grästapp i munnen".
"Ja, det gör de", svarade Pelle. "De har inga framtänder i överkäken, så de kan inte bita av gräset som hästar eller får eller getter, utan de rycker av det".

"Den där kossan ligger ju och äter", ropade Kalle. "Men hon har ju inget att äta, hon bara ligger och tuggar".
"Hon idisslar", förklarade Pelle. "Korna tuggar maten två gånger. Första gången gör de det inte så väl. De sväljer den ändå, och sen stöter de upp den i munnen och tuggar om den. Det är att idissla. Därför kan också korna smälta den torraste halm och annat foder, som inte duger åt hästar".



"Korna har ju två hovar på var fot", utbrast plötsligt Lisa. "De kallas inte hovar utan klövar", sa Pelle. "Klövarna är till och med fyra, fast hon bara trampar på två. De andra sitter högre upp. De kallas lättklövar".
"Uj, så långa öron korna har", utbrast lilla Margit.
"Ja, de är längre än hästens", sa Magnus. "Och svansen är också längre, och så har den tagel bara ute i spetsen".
"Korna kör bort flugorna med svansen", sa Lisa.
"Det kan minsann behövas", menade Kalle, "för flugor kryper det överallt på korna".
Och det hade han rätt i.

------------------------------------------------------------------------------------------------
Småskolans Djurbok ¤ 1942