Grattis Robert!
Klockan var 10.45 den 10 juni 1984 som en viss ljushårig Robert Lindqvist tittade ut, med sina klarblåa ögon. Det var den andra sonen i ordningen som kom. Jag minns händelseförloppet ganska så detaljerat. Men nog kändes det en aningen svettigt, när barnmorskan strax före nedkomsten drog fram en jättelik spegel och ställde den strategiskt riktigt så att jag inte kunde missa förloppet. Jag undrar just, om det inte var betydligt mer omtumlande för stackars mig, än min hustru som låg på sin brits i min närhet.
Robban blev alltså ett "sommarbarn". Det betydde senare att de barnkalas som anordnades kunde hållas ute i den fria naturen, ifall det inte regnade förstås. Roberts två bröder blev istället "vinterbarn", dömda att för alltid ha sina respektive födelsedagsfester inomhus. Själv blev jag någonting mittemellan, d v s "höstbarn". Vilket jag aldrig helt förlikat mig med. Strax slår klockan midnatt. Det innebär att minuten över, så kan jag äntligen säga GRATTIS ROBBAN!
I dag är Robert själv pappa, till Max. Och jag kan inte låta bli att ibland tänka på hur förunderligt våra liv är. Generationer kommer och går. Vi försvinner, men livets klocka består. Det gäller bara att försöka anpassa sig så gott som det nu går.
Robert och Max infångade av min kamera idag i Badhusparken i
Piteå.
Så till sist en liten vårdikt som Robert skrev i tredje klass. Jag har
samlat ihop diverse minnessaker till respektive son, i varsin pärm så
att de en dag förhoppningsvis ska kunna se tillbaka på de foton, minnes-
lappar, m.m. som finns bevarade för framtida bruk. Den här vårdikten
är ett exempel på vad som finns i "minnesarkivet".
--------------------------------------------------------------------------------
Robban blev alltså ett "sommarbarn". Det betydde senare att de barnkalas som anordnades kunde hållas ute i den fria naturen, ifall det inte regnade förstås. Roberts två bröder blev istället "vinterbarn", dömda att för alltid ha sina respektive födelsedagsfester inomhus. Själv blev jag någonting mittemellan, d v s "höstbarn". Vilket jag aldrig helt förlikat mig med. Strax slår klockan midnatt. Det innebär att minuten över, så kan jag äntligen säga GRATTIS ROBBAN!
I dag är Robert själv pappa, till Max. Och jag kan inte låta bli att ibland tänka på hur förunderligt våra liv är. Generationer kommer och går. Vi försvinner, men livets klocka består. Det gäller bara att försöka anpassa sig så gott som det nu går.
Robert och Max infångade av min kamera idag i Badhusparken i
Piteå.
Så till sist en liten vårdikt som Robert skrev i tredje klass. Jag har
samlat ihop diverse minnessaker till respektive son, i varsin pärm så
att de en dag förhoppningsvis ska kunna se tillbaka på de foton, minnes-
lappar, m.m. som finns bevarade för framtida bruk. Den här vårdikten
är ett exempel på vad som finns i "minnesarkivet".
--------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
