The Mascots / 1965
¤ JAG ÄR UNG - POPEN ÄR MIN MUSIK ¤
Trummorna har puls som går rakt in i blodet, gitarrerna har klanger som sätter färg, rösterna låter fantasin spela... Man måste få hänga med i takten, man måste få röra sig och ha kul, för ute är det mest cement, asfalt och oförstående vuxna. - Så säger en av medlemmarna i The Mascots, popbandet från Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm, som lyckats förena skivinspelningar och engagemang med hårt skolarbete utan att någon av de vitt skilda verksamheterna misslyckats.
En inte helt vanlig situation: de fyra i The Mascots, Anders Forsslund,
Gunnar Idering, Boffe Adolfsson och Stefan Ringbom gör ett uppehåll
i repetitionskvällens finslipning av egna kompositioner och ägnar en
stund åt andra kompositörer och anna musik.
SVERIGES enda musikgymnasium har just avslutat en högtidlig konsert i Adolf Fredriks kyrka och eleverna är på väg ut ur vapenhuset. Två små pigga fans får ögonen på något - titta, där går The Mascots!. En av flickorna, en tioåring som fått följa med för att höra storasysters klass sjunga, slinker ur mammas stadiga grepp och närmar sig idolerna bakifrån. Hon sträcker fram handen och rör vid den rock som är närmast, hoppar förtjust skräckslagen tillbaka när idolen vänder sig om. Hennes ögon glittrar... hon lyckades. Hon har RÖRT vid en Mascot!
För att begripa den triumfen måste man känna till två stockholmska och svenska aktualiteter: Mascots storhet. Och att popmusik är toppen. Mascots vann Nalens twistbandstävling för knappt et år sedan, fick engagemang på kvällar och veckoslut, fick göra skivor, hamnade på radions Tio i topp-lista med egenhändigt skrivna och komponerade Baby-Baby och har så småningom blivit ett av de populäraste popbanden i landet. Från början spelade de ihop bara för att de råkade vara skolkamrater som trivdes tillsammans och som diggade pop. När de anmälde sig till Nalentävlingen hade de visserligen spelat en tid och vunnit några förfinaler. Men efter segern blev de populära. De började komma brev och presenter (mest mascots, förstås), telefonsamtal och massor av flickor när de uppträdde.
Sent ska elevrådet glömma den skoldans dit man bett Mascots komma och spela utan tanke på att kamraterna på fritid blivit Stora. Den trånga danslokalen fylldes blixtsnabbt. Och hela kvällen steg gråtande böner i klagokörer från småflickorna på gatan utanför, där de förgäves bankade på dörren:
- Vi som har kommit ända från Sundbyberg...
Mascots bär upp all denna popularitet med god fattning. De tar vant och väluppfostrat emot för intervju i den Brommavilla där de inrett sin repetitionslokal. Fyra vänliga, välklädda Mods: Stefan Ringbom, Gunnar Idering, Anders Forsslund (det är han som bor i villan) och Rolf "Boffe" Adolfsson. De är 18 respektive 16 år. Boffe är yngst.
Gunnar och Stefan går i ring RIII4, Anders i LIII4, Boffe i RI3. Stefan är den som för ordet och som tillsammans med Gunnar skrivit de flesta av Mascots låtar. Gunnar bär grå glasögon. Anders är den som opponerar sig och Boffe den som skojar. För en utomstående kan förvirringen ibland verka total, för Mascots säger ofta ja när de menar nej och tvärtom. Det ingår i jargongen, som en Mascot Spécial och finns med i reklamen men som samtidigt är en sorts opposition mot allt som är vuxet och konventionellt i den märkliga situation de befinner sig. De vill också gärna få folk att tro att de spenderar alla sina inkomster på kläder.
- Jo tack, det går utmärkt i skolan. Vi är nästan bäst, i varje fall klarar vi oss.
- Nej, inga föräldrar har opponerat sig. De är så vana vid sånt här. Gunnar har en bror som spelar i ett annat popband och Boffe har en syster som sjungit i flickkören The Kays.
- Vi diggar Beatles.
Alla fyra tänker ta studenten och några läsa medicin eller bli tandläkare och alla är eniga om att musiken inte är någon ekonomiskt givande framtid. Ännu har ingen en tanke på att sluta skolan för att ägna sig helt åt popkarriären. I själva verket ger det dem en väldig trygghet att ha skolan bakom ryggen. Mascots kärlek till sin skola är fast rotad och de vet att de har en del av sin framgång att tacka den för. Visserligen är de alla musikaliskt begåvade, men det är i skolan de fått en grundlig och gedigen musikutbildning och en allsidig musikträning.
De började i musikklasserna efter två års vanlig småskola och fick då i klass 3, 4 och 5 hela sju timmars musikundervisning i veckan. Klass sex har 5 timmar och klass 7-8 har 4. Först i 9:e klass sjunker musiktimmarna till tre. Tre timmars musik har också gymnasiet. Men i de två högsta ringarna kan man välja musik som tillvalsämne och så har alla klasser en timmes körsång i veckan. Den som vill öva ensemblespel kan delta i frivillig orkesterträning under måndagens förlängda frukostrast, som är avsedd speciellt för symfoniorkestern. Av Mascots fyra medlemmar är dock Boffe den ende som spelar i skolorkestern.
En vanlig situation: The Mascots på scenen, det gungar i salen, oro,
protester, ensamhet sköljs bort - åtminstone för några timmar.
Men att samtidigt tala om Mascots och musikgymnasiet är som att diskutera Sverige med utgångspunkt från Anita Ekberg eller Ingo. Rektor Stig Gunnarskog medger att han ibland, inför allt som skrivs om Mascots popularitet kan inverka som svensk generalkonsul utomlands, när Sverige får publicitet genom Anita. Men han gläds med sina pojkar åt deras framgångar och tror nog att Mascots popularitet kan inverka förmånligt på rekryteringen till skolan, särskilt om det gäller att locka pojkar som elever. Att det någon gång är skolungdomar som visar sig i offentliga sammanhang verkar spännande. Rektorn har också själv bett Mascots medverka vid den unika musikfest för elever, lärare och föräldrar som musikklasserna anordnar i Blå hallen den 7 maj. Han betonar dessutom att skolan inte lägger sig i sina elevers fritidssysselsättningar, så länge inga trötta ögon i skolan varslar om att fritiden tar för mycket på krafterna.
Men naturligtvis vill inte skolan ställa sig bakom utbildningen av popartister. Pop är ett ord som givetvis aldrig nämns i undervisningen. I denna musikaliskt avancerade skola finns inget behov att gå genvägen över populärmusik som ofta sker i andra skolor. Däremot har jazzen givetvis den naturliga plats den förtjänar i modern musikundervisning. Musikgymnasiet vill mycket hellre låta sig representeras av seriös musik, vilket också sker i stor omfattning, fastän de förnämliga körgrupperna och kammarkvartetterna tyvärr inte blir lika omskrivna som popbanden.
Stefan Ringbom och Anders Forsslund.
Mascots ber att få förklara:
- Vi tycker fortfarande om allvarlig musik. Pop är ju en glad musikform. Pop är för oss som är unga. Man måste få dansa och det kan man ju inte till Beethovens symfoni i C-moll. Åtskilliga i musikplugget tycker som Mascots. Men det finns också stora grupper som aldrig lyssnar på pop. Elevrådet ordnade en diskussion kring ämnet Beatles contra Bach och resultatet blev en mycket klar seger för Bach. Det betyder inte, tackolov, att de olika musikalsika fronterna splittrar skolan. Möjligen kan man säga att de som sysslar med seriös musik ser med faderligt överseende på de popbitna.
Och vad är då pop? Den seriösaste moderna svenska musikform vi har, som ibland tar form av en happening, ibland blir en musikalsik explosion av Karl-Erik Welin, vinglar ibland på gränsen till popkonst. Mascots för sin del visar sitt musikaliska kunnande genom att skilja på pop och pop. Schlagers är falsk pop. Elvis Presley-popen är gammal vorden. Sen åtestår Liverpoolpopen och rythm´n blues. Beatles kommer från Liverpool. Och Mascots egen musik?
- Vi vill skapa en syntes av alltihop och utveckla den till något personligt.
Men popen är också en modefluga lika stark som någonsin ett klädmode kan vara. Man ska digga pop om man ska vara inne. Vem är självständig och mogen nog att vara annorlunda och trivas med det? Popen har en väldig makt just nu. Det skapar en märklig sammanhållning att man får stå bland jämnåriga och skrika sig hes. Med gitarrer och trummor spelar man av sig oro, protester, ensamhet.
Eller som Stefan säger:
- Trummorna har puls som går rakt in i blodet. Gitarrerna har klanger som sätter färg och rösterna låter fantasin spela. Man måste få hänga med i takten, måste få röra sig, ha kul, för ute är det mest cement, asfalt och oförstående vuxna. Pop är bra.
The Mascots bugar och tackar.
---------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Lördagen den 27 mars 1965
Trummorna har puls som går rakt in i blodet, gitarrerna har klanger som sätter färg, rösterna låter fantasin spela... Man måste få hänga med i takten, man måste få röra sig och ha kul, för ute är det mest cement, asfalt och oförstående vuxna. - Så säger en av medlemmarna i The Mascots, popbandet från Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm, som lyckats förena skivinspelningar och engagemang med hårt skolarbete utan att någon av de vitt skilda verksamheterna misslyckats.
En inte helt vanlig situation: de fyra i The Mascots, Anders Forsslund,
Gunnar Idering, Boffe Adolfsson och Stefan Ringbom gör ett uppehåll
i repetitionskvällens finslipning av egna kompositioner och ägnar en
stund åt andra kompositörer och anna musik.
SVERIGES enda musikgymnasium har just avslutat en högtidlig konsert i Adolf Fredriks kyrka och eleverna är på väg ut ur vapenhuset. Två små pigga fans får ögonen på något - titta, där går The Mascots!. En av flickorna, en tioåring som fått följa med för att höra storasysters klass sjunga, slinker ur mammas stadiga grepp och närmar sig idolerna bakifrån. Hon sträcker fram handen och rör vid den rock som är närmast, hoppar förtjust skräckslagen tillbaka när idolen vänder sig om. Hennes ögon glittrar... hon lyckades. Hon har RÖRT vid en Mascot!
För att begripa den triumfen måste man känna till två stockholmska och svenska aktualiteter: Mascots storhet. Och att popmusik är toppen. Mascots vann Nalens twistbandstävling för knappt et år sedan, fick engagemang på kvällar och veckoslut, fick göra skivor, hamnade på radions Tio i topp-lista med egenhändigt skrivna och komponerade Baby-Baby och har så småningom blivit ett av de populäraste popbanden i landet. Från början spelade de ihop bara för att de råkade vara skolkamrater som trivdes tillsammans och som diggade pop. När de anmälde sig till Nalentävlingen hade de visserligen spelat en tid och vunnit några förfinaler. Men efter segern blev de populära. De började komma brev och presenter (mest mascots, förstås), telefonsamtal och massor av flickor när de uppträdde.
Sent ska elevrådet glömma den skoldans dit man bett Mascots komma och spela utan tanke på att kamraterna på fritid blivit Stora. Den trånga danslokalen fylldes blixtsnabbt. Och hela kvällen steg gråtande böner i klagokörer från småflickorna på gatan utanför, där de förgäves bankade på dörren:
- Vi som har kommit ända från Sundbyberg...
Mascots bär upp all denna popularitet med god fattning. De tar vant och väluppfostrat emot för intervju i den Brommavilla där de inrett sin repetitionslokal. Fyra vänliga, välklädda Mods: Stefan Ringbom, Gunnar Idering, Anders Forsslund (det är han som bor i villan) och Rolf "Boffe" Adolfsson. De är 18 respektive 16 år. Boffe är yngst.
Gunnar och Stefan går i ring RIII4, Anders i LIII4, Boffe i RI3. Stefan är den som för ordet och som tillsammans med Gunnar skrivit de flesta av Mascots låtar. Gunnar bär grå glasögon. Anders är den som opponerar sig och Boffe den som skojar. För en utomstående kan förvirringen ibland verka total, för Mascots säger ofta ja när de menar nej och tvärtom. Det ingår i jargongen, som en Mascot Spécial och finns med i reklamen men som samtidigt är en sorts opposition mot allt som är vuxet och konventionellt i den märkliga situation de befinner sig. De vill också gärna få folk att tro att de spenderar alla sina inkomster på kläder.
- Jo tack, det går utmärkt i skolan. Vi är nästan bäst, i varje fall klarar vi oss.
- Nej, inga föräldrar har opponerat sig. De är så vana vid sånt här. Gunnar har en bror som spelar i ett annat popband och Boffe har en syster som sjungit i flickkören The Kays.
- Vi diggar Beatles.
Alla fyra tänker ta studenten och några läsa medicin eller bli tandläkare och alla är eniga om att musiken inte är någon ekonomiskt givande framtid. Ännu har ingen en tanke på att sluta skolan för att ägna sig helt åt popkarriären. I själva verket ger det dem en väldig trygghet att ha skolan bakom ryggen. Mascots kärlek till sin skola är fast rotad och de vet att de har en del av sin framgång att tacka den för. Visserligen är de alla musikaliskt begåvade, men det är i skolan de fått en grundlig och gedigen musikutbildning och en allsidig musikträning.
De började i musikklasserna efter två års vanlig småskola och fick då i klass 3, 4 och 5 hela sju timmars musikundervisning i veckan. Klass sex har 5 timmar och klass 7-8 har 4. Först i 9:e klass sjunker musiktimmarna till tre. Tre timmars musik har också gymnasiet. Men i de två högsta ringarna kan man välja musik som tillvalsämne och så har alla klasser en timmes körsång i veckan. Den som vill öva ensemblespel kan delta i frivillig orkesterträning under måndagens förlängda frukostrast, som är avsedd speciellt för symfoniorkestern. Av Mascots fyra medlemmar är dock Boffe den ende som spelar i skolorkestern.
En vanlig situation: The Mascots på scenen, det gungar i salen, oro,
protester, ensamhet sköljs bort - åtminstone för några timmar.
Men att samtidigt tala om Mascots och musikgymnasiet är som att diskutera Sverige med utgångspunkt från Anita Ekberg eller Ingo. Rektor Stig Gunnarskog medger att han ibland, inför allt som skrivs om Mascots popularitet kan inverka som svensk generalkonsul utomlands, när Sverige får publicitet genom Anita. Men han gläds med sina pojkar åt deras framgångar och tror nog att Mascots popularitet kan inverka förmånligt på rekryteringen till skolan, särskilt om det gäller att locka pojkar som elever. Att det någon gång är skolungdomar som visar sig i offentliga sammanhang verkar spännande. Rektorn har också själv bett Mascots medverka vid den unika musikfest för elever, lärare och föräldrar som musikklasserna anordnar i Blå hallen den 7 maj. Han betonar dessutom att skolan inte lägger sig i sina elevers fritidssysselsättningar, så länge inga trötta ögon i skolan varslar om att fritiden tar för mycket på krafterna.
Men naturligtvis vill inte skolan ställa sig bakom utbildningen av popartister. Pop är ett ord som givetvis aldrig nämns i undervisningen. I denna musikaliskt avancerade skola finns inget behov att gå genvägen över populärmusik som ofta sker i andra skolor. Däremot har jazzen givetvis den naturliga plats den förtjänar i modern musikundervisning. Musikgymnasiet vill mycket hellre låta sig representeras av seriös musik, vilket också sker i stor omfattning, fastän de förnämliga körgrupperna och kammarkvartetterna tyvärr inte blir lika omskrivna som popbanden.
Stefan Ringbom och Anders Forsslund.
Mascots ber att få förklara:
- Vi tycker fortfarande om allvarlig musik. Pop är ju en glad musikform. Pop är för oss som är unga. Man måste få dansa och det kan man ju inte till Beethovens symfoni i C-moll. Åtskilliga i musikplugget tycker som Mascots. Men det finns också stora grupper som aldrig lyssnar på pop. Elevrådet ordnade en diskussion kring ämnet Beatles contra Bach och resultatet blev en mycket klar seger för Bach. Det betyder inte, tackolov, att de olika musikalsika fronterna splittrar skolan. Möjligen kan man säga att de som sysslar med seriös musik ser med faderligt överseende på de popbitna.
Och vad är då pop? Den seriösaste moderna svenska musikform vi har, som ibland tar form av en happening, ibland blir en musikalsik explosion av Karl-Erik Welin, vinglar ibland på gränsen till popkonst. Mascots för sin del visar sitt musikaliska kunnande genom att skilja på pop och pop. Schlagers är falsk pop. Elvis Presley-popen är gammal vorden. Sen åtestår Liverpoolpopen och rythm´n blues. Beatles kommer från Liverpool. Och Mascots egen musik?
- Vi vill skapa en syntes av alltihop och utveckla den till något personligt.
Men popen är också en modefluga lika stark som någonsin ett klädmode kan vara. Man ska digga pop om man ska vara inne. Vem är självständig och mogen nog att vara annorlunda och trivas med det? Popen har en väldig makt just nu. Det skapar en märklig sammanhållning att man får stå bland jämnåriga och skrika sig hes. Med gitarrer och trummor spelar man av sig oro, protester, ensamhet.
Eller som Stefan säger:
- Trummorna har puls som går rakt in i blodet. Gitarrerna har klanger som sätter färg och rösterna låter fantasin spela. Man måste få hänga med i takten, måste få röra sig, ha kul, för ute är det mest cement, asfalt och oförstående vuxna. Pop är bra.
The Mascots bugar och tackar.
---------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Lördagen den 27 mars 1965
Kommentarer
Trackback
