Roger Lindqvist

Jag älskar hans vemodsfyllda ord. De där orden som så krampaktigt tar tag i hela mig när jag läser de ibland ångesttfyllda vemods-dikterna. Skrivna för hand, kanske i Loussastugan i Skattlösberg i Grangärde socken. Kanske med fiolen vid sin sida. Skrivna med svarta sorgkanter under naglarna, efter arbete och slit ute i Orsa Finnmark. Han dog så sorgligt, så onödigt, i ett hotellrum i Stockholm 1920. Men trots att han legat i jord i dryga 90 år, så lever hans ord alltjämt kvar. Orden han skrev, fängslar oss ännu, och kommer så att göra för alltid. En dikt som jag hörde  så sent som i morse, uppläst av Stig Järrel, fångade mig väldigt omedelbart.

EN GAMLING

Jag fick bröd, men jag vet icke huru,
det kom liksom ovanifrån,
och jag byggde av otäljd furu
ett pörte vid Savonaån.
Jag år bark med de mina om våren,
och till dricks jag tappade sav.
Jag timrade giller i snåren
och var nöjd med vad Herren gav.

Och min ende son han vart bonde,
och tog kvinna han liksom jag,
han regerade mest som den onde,
och drev drängar med hugg och slag.
Och åt mäj, som var gammal och styvbent,
sa han aldrig ett hugnesamt ord,
fast jag timrat de hus han fått äga,
fast jag röjt varje tum av hans jord.

Och hans kvinna var vass som en skära,
och hans kvinna var kall som is,
och hans kvinna var tröttsam att svära,
och hon var min ålders ris.
Och en dag stod en kärra på backen,
med en hösäck och bräde för två,
och för kärran stog tjugoårs Blacken,
och hans man var som aska grå.

Och jag tänkte, jag kan väl fråga,
vart färden gäller så dags,
men jag ville ändå inte våga -
att tiga är bäst till lags,
och jag teg och frågade icke,
och jag åt min välling i vrån,
och jag hörde på hela timmen,
ej ett ord av min ende son.

Det var tyst med svära och träta,
det var ovant mot andra dar,
och när pojken min slutat äta
så sa han, nu åker vi far!
Är det högtid? Ska gamlingen åka?
Är det andra tider igen?
Men en vill inte fråga och bråka -
en får veta - får veta sen.

Vi stannade här. Jag är gammal,
jag orkade ej tala mer,
jag är liknöjd hur dagarna vandra,
och hur solen går upp och ner.
Men gott är vid fattighusborden
får ha som en orubblig tröst:
här är närmare den djupa jorden,
och den fattiga skördens höst.

På min träbrits drömmer jag vaken,
på min träbrits med sparsam halm -
och tung är luften som livet,
som mara är nattens kvalm.
Och fast han var hård mot far sin,
så längtar jag härifrån,
jag längtar att gräva i jorden,
åt min hårde, min ende son.


DAN ANDERSSON




Dan Andersson (1888-1920)

------------------------------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se