Roger Lindqvist

IBLAND i mina mest dystra stunder så har jag svårt att förstå all denna ondska och mänskligt lidande, som finns oss alla så nära. Ondskan är ingen ny företeelse, den har ju vandrat vid vår sida så länge som mänskligheten funnits. Jag minns från min barndom, en obehaglig händelse. En kväll satt jag framför vår TV därhemma, min far följde nyhetsrapporteringen från "den stora världen" med stort intresse. Så plötsligt, utan förvarning, på bästa sändningstid, uppenbarar sig Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan, bredvid honom står en tillfångatagen FNL-officer. Han lyfter sitt mordvapen, avrättar honom kallblodigt framför TV-kameran men också inför för all världens TV-publik. Jag minns än i dag hur illa berörd jag blev. Med blodet pumpande ur sitt trasiga huvud, ligger han på den smutsiga gatan och dör. Ett bevis på hur vanvettigt ett krig kan vara. Bilden har sedan dess funnits kvar någonstans i ett inre rum, och varje gång jag har konfronterats med någon form av ondska, så tänker jag tillbaka på den där februarikvällen i ondskans år 1968.


Ett bevis på krigets ohyggligheter. Saigons polischef Nguyen Ngoc
Loan avrättar en FNL-officer framför en hel värld. Däribland en liten
kille som snart skulle fylla 11 år. Jag kände mig illa berörd, och har
alltsedan dess "plockat fram" händelsen så fort jag har konfronterats
med någon form av våld. Händelsen på Uöya i Norge väckte mina
minnen igen.

I DEN lilla byn där jag bodde kände alla varandra. Att en farbror i grannskapet skulle mörda en oskyldig flicka, var i det närmaste otänkbart. Våldet hade ännu inte kommit oss så nära. Visst fanns det problem även då, visst fanns det kriminalitet, svek, otrohet, ja, till och med mord, men det var alltid på någon annan plats. Inte i min värld, inte i Övremarken i lilla oskyldiga Hortlax. Okej, det låter som en Sörgårdsidyll, men det är just så jag minns den här tiden i mitt egna barndomrike, fyllt av grönskande blad och blommor, och med kompisarna på nära nog en armlängds avstånd. Det fanns en tid när både skola och föräldrar betonade vikten av etik och moral. Man gick i lära för att beredas att möta världen. Skulle man åka buss till stan så fanns de här orden inympat i hjärnbarken: "Om du ser någon tant eller farbror och det är fullt i bussen, res dig då upp och ge plats". I farmor och farfars hus invid Hortlaxvägen, bodde även min mormor och morfar.

FARFÖRÄLDRAR DÄR nere, morföräldrar där uppe, ganska praktiskt med andra ord. Men det fanns en djupare dimension i det hela, det där att umgås med de äldre. Det fanns en kärleksfull relation generationer emellan, och på köpet fick jag goda förebilder. Som föräldrar och släktingar gjorde, så gjorde även jag. Att värna om de svaga i samhället, var något som fanns i den tidanda som rådde. Min far var självklart socialdemokrat och han hade goda skäl för sin åskådning. Under trettiotalets slut så tillhörde han den stora skara som med mössa i hand, tiggde och bad om att får jobb, i hans fall vid Storforssågen som märkpojke.


Min far vid Lövholmssågen i början av 50-talet.

Ränderna gick aldrig ur och när han senare i livet berättade om den här tiden, så var det med ett slags tungt vemod i rösten. Sådana erfarenheter formade honom i hans sätt att se på världen, på gott och ont. Livets huvudregel var att om än det är enkelt och fattigt, glöm inte bort dina medmänniskor. Tyvärr har det mesta gått förlorat i dag, i "de snabba klippens tidevarv".


Min far, John Lindqvist, vid tiden för sitt körkort 1963.

Människor mår inte bra i vår kontaktlösa värld. De goda förebilderna har blivit förpassade till glömskans mörker. Idag gäller andra förutsättningar. Eller hur var det nu, det där som jag en gång, tillsammans med mina kompisar i söndagsskolan i Hortlax församlingshem fick lära mig? "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det måste ni också göra för dem".


I familjens trygga famn, sommaren 1968.

-------------------------------------------------------------------------------

ROGER LINDQVIST