Roger Lindqvist

SEDAN AXEL blivit gammal och ensam, så tänkte han ofta på döden. Aldrig någonsin tidigare hade dessa tankar om livets förgänglighet varit speciellt viktiga, men så en dag hände det oundvikliga, det som någon gång måste hända. Axel satt vid sitt fönster. I dag är just den dagen när saknaden känns som mest, tänkte han, samtidigt som han tittade ner på sin ännu inte uppätna frukost. De senaste dagarna hade oron slagit rot i hans åldrade, sörjande kropp. Oron kändes som ett hungrigt rovdjur, som rått och urskillningslöst höll på att äta upp honom inifrån. Ja, det var en sådan obeskrivbar kraft, att vissa dagar var han helt oförmögen till sunt tänkande. Allt sedan hustruns frånfälle var hans värld ett långt utdraget kaos, ett kaos som då och då gjorde honom smått förvirrad.

UNDER DE lyckliga åren när barnen ännu var små, när han och hustrun flyttade in i huset, var den period som han i minnet ofta återvände till. Huset som en gång varit deras gemensamma stolthet, var numera endast ett plågsamt monument över ett liv som inte längre fanns. Och de tomma, tysta rummen gjorde hans saknad ännu värre. Barnen var sedan länge utflugna, sonen Bengt, bodde med sin familj i Västerås medan dottern Karin nyligen flytta med sin nya man till en tvåa i Sundbyberg.

Barnen med familjer brukade hälsa på vid olika högtider, såsom jul, midsommar och vissa bemärkelsedagar. En dag åkte Axel i sin bil till kyrkogården. Det var alltid lika tungt och ofattbart att titta på den sten där hustruns namn fanns ingraverat. Han böjde sig försiktigt ner, och med sin medhavda spade gjorde han ett hål för de blommor som skulle planteras, eldröda rosor. Precis det som han en gång gav, när deras kärlek var ny och outforskad. Eldröda rosor, det som en gång fanns i den brudbukett när de unga tu lovade varandra evig trohet. Men vad fanns kvar? En outhärdlig, tärande saknad som varje dag gjorde världen mörkare.


En dag åkte Axel till kyrkogården. Det var alltid lika tungt och ofatt-
bart att titta på den sten där hustruns namn fanns ingraverat.

NÄR AXEL några dagar före besöket vid graven, var på sitt obligatoriska läkarbesök, tittade doktor Asp honom djupt i ögonen.
    - Nå, Axel, blodtrycket är inte det allra bästa och dina övriga värden är inte eller direkt tillfredsställande. Sover du på nätterna?
    - Nä, det har jag inte gjort sedan tryggheten försvann.
    - Axel menar hustruns bortgång?
    - Jo, och nu har det liksom slagit sig som en stor knut därinne, om doktorn förstår. Sa Axel och pekade mot hjärttrakten.
    - Jag skriver ut lite lugnande till dig, Axel, som du ska ta två gånger per dag.
    - Vad för slags diagnos ställer doktorn? Vad kan man kalla sådant här, när hjärtat värker och alla minnen gör ont?
    - Kära Axel, diagnosen heter saknad. Du förstår, riktigt svår saknad förvandlar ens sinnen, den gör att allting som tidigare varit en självklarhet försätts ur sina normala banor. Jag hoppas att du tar din medicin, så ska nog allt bli till det bättre så småningom.


 - Blodtrycket är inte det allra bästa,
sa doktorn. Sover du på nätterna?
 - Nä, det har jag inte gjort sedan
tryggheten försvann, sa Axel bekymrat.

HANS DOTTER ringde när Axel kommit hem den kvällen.
    - Doktorn har skickat med en massa piller mot en sjukdom som inte går att kurera på medicinsk väg.
    - Men snälla pappa, är det någonting allvarligt? Hur lyder diagnosen?
    - Min kära dotter, diagnosen heter saknad, saknad och åter saknad och inga piller i världen kan någonsin ersätta den tomhet och förlust som din mor lämnade efter sig.
Och ännu en gång hörde hans dotter hur fadern upprepade vad som nyss sagts:
    - Diagnosen heter saknad, ingenting annat än bitter och tom hopplös saknad.

--------------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST ¤ Publicerad i PITEÅ-TIDNINGEN torsdagen den 2 juli 2009

Bilder: www.odla.nu / www.lio.se