En Folkpark berättar
JAG ÄR en gammal Folkets Park vars existens de flesta nu sedan länge glömt bort. Numera finns jag belägen i en rätt så oåtkomlig miljö av vildvuxen terräng, vid ett vatten, långt från storstadens buller och brus. I dag finns endast en liten snårig stig som vittnar om min blygsamma tillvaro.
Men det fanns en tid när jag verkligen levde, i en annan slags värld där människorna tog sig tid att besöka parker som mig. När jag nu sitter här och minns mig tillbaka, kan jag återigen se de ringlande köerna vid biljettluckorna. Det var idel förväntansfulla män, kvinnor och barn som hade en brinnande längtansfull av att ta del av det utbud som jag så rikligt bjöd på. Det var en fin tid, kanske den bästa sedan den där dagen jag uppfördes av valkiga arbetarhänder, för att vara allmänheten till tjänst.
- Jag är en gammal Folkets Park...
DEN FÖRSTA sommaren i trettiotalets början, präglades min omgivning i sviterna efter finansmannen Kreugers självmord i Paris, och den förlamande depression som följde därefter. Trots det svåra, log jag med min nymålade fasad och nyfernissade golv mot de besökare som gästade mitt gröna område. Det var lek och skratt och mycket Kalle Jularbo, i en omgivning av rosenkondade barn med glss och kortbyxor, och slätkammade ynglingar i kön vid skjutbanan. Glada festligheter i midsommartider på lövade dansbanor, hästar och kor på bete i gröna somriga hagar vid soldränkta vatten.
Här syntes även kostymklädda herrar i Humphrey Bogart-hatt och breda byxben i glatt samspråk, drickande sin obligatoriska styrketår ur en fickljummen plunta. Pojke och flicka i dans på knarrande brädor till toner av "Livet i Finnskogarna". Ömt omslingrande i trolsk svensk midsommarnatt.
Det skulle komma andra slags tider, bistrare, råare, kallare, som sänkte sig över vår värld där brödrafolken tvangs i träldom, och förintelse där den brinnande helveteselden spred död från land till land. Men mitt i ofredsårens tunga tid, stod sångerskan Ulla Billquist på min scen i hjärtat av min Park och framförde: "Min soldat" så inget öga var torrt.
Ulla Billquist uppträdde i min Park.
Hon sjöng: "Min soldat" så inget öga
var torrt.
MIN PLIKT var att sprida glädje, att sprida hoppets ljus i en krigshärjad grå värld, däri fanns min hela själ. Folkparkens själ. I brylcremens tidevarv femtiotalet, blåste förändringens vindar. Borta i USA blev en mörkhårig lastbilschaufför populär när hans höfter vickade i takt när han sjöng "Jailhouse Rock". I min egen park stod en varm julikväll Sveriges svar på Elvis: Little Gerhard. Hans rockande toner togs väl emot i "Buona Sera" till den kvinnliga publikens förtjusning.
En varm sommarkväll sjöng Little
Gerhard "Buona Sera" i min park.
Den kvinnliga publiken stod där med
en lätt rodnad på kinderna, och
klappade i takt.
I mina idag skamfilade artistloger sat en gång, tro det eller ej, Helan och Halvan. Det var under sin Europaturné 1947 som de två legenderna uppträdde på mina golvtiljor. Frank Sinatra äntrade min scen några år senare. Men hade kärleksproblem med sin vackra Ava Garnder så han ledsnade och stack hem till staterna. Sven-Ingvars turnéfordon rullade vid flera tillfällen in genom mina ståtliga grindar. Förresten vill jag så här i efterhand avslöja att deras "Fröken Fräken" tillhörde en av min många favoriter, om det nu är någon som är intresserad av att höra mig säga det? Den brukar jag fortfarande nynna på ibland, det sitter liksom fast i mina scenväggar allat detta som en gång passerat mig förbi. Vissa dagar tycks jag mig höra Anita Lindbloms "Sånt är livet" tränga ut ur samma väggar.
DET VAR ett fartfyllt och ibland hektiskt tempo, men oj vad jag njöt. Men titta på mig nu! Den en gång så fina glansen är borta. Målan har flagnat och allt bara förfaller. Min en gång så stolta scenbyggnad har stora svarta hål i sitt golv. Tänk annat var det för femtio år sedan. Om nu en gammal bortglömd Folkpark som jag kan gråta, så är det just vad jag gör i den här bittra stunden. Men i gråten finns ändå vetskapen om att jag faktiskt sett de stora elefanterna dansa.
Häromdagen hände en sak som fick mitt folkparkshjärta att värmas alldeles extra. En mormor och morfar kom kom i sällskap med sitt barnbarn, och med sin välfyllda picknick korg satte de sig alldeles tätt intill den gamla dansbanan. Mormodern såg på sitt barnbarn med något drömskt i blicken:
- Kan du tänka dig, att det var på den här platsen som jag och morfar möttes för första gången. Vi dansade tätt intill varandra hela kvällen, och när Leif Kronlunds orkester spelade "Med dej i mina armar" pussade din morfar mig på kinden.
- Får jag lov min sköna! sa morfadern och reste sig hastigt upp.
Så dansade de åldrande paret runt på dansbanans knarrande bräder, alltmedan de båda sjöng sin minnenas melodi. På en filt i det gröna gräset, med en smörgås i sin ena hand, blev barnbarnet vittne till morföräldrarnas ytsra upptåg.
Trots min skröplighet och min nära förestående död, kunde jag inte annat än känna en glädje och stolthet över deras besök. Tänk att det var här, på min dansbana i min park som dessa två en gång möttes och däefter lovade varandra evig trohet. Den natten somnade jag med stor frid i mitt sinne, omfamnad av den skog som omramat mig sedan begynnelsen. Jag väcktes i gryningen ur min slummer, av vindens susande i trädkronorna, och en melodi föddes. Men kära nån, var det inte Kalle Jularbo som satt på en stubbe i skogsgläntan med sitt dragspel.
På en stubbe i skogsgläntan satt Kalle Jularbo med sitt dragspel.
Medan solstrålarna dansade i takt med musiken, växte ljudet till ett mäktigt crescendo. Jularbo var inte längre ensam. Ut ur snårskogen uppenbarade sig andra välkända musikanter på en enda lång rad: Olle Johnny, Erik Frank, Nisse Lind, Sone Banger, Roland Cedermark, Gnesta-Kalle, Nils Fläcke, Karl och Erling Grönstedt, Andrew Walter, Art von Damme och sist men inte minst Ebbe Jularbo, Kalles son. Alla hade de vid något tillfälle uppträtt i min park, låtit sina instrument glädja och beröra människomassorna. Det var nästan så att jag blev ung på nytt, över denna storartade hyllning till en äkta genuin svensk folkpark.
-------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Bilder: www.jpop.com / www.wikipedia.com / www.lastfm.se
Men det fanns en tid när jag verkligen levde, i en annan slags värld där människorna tog sig tid att besöka parker som mig. När jag nu sitter här och minns mig tillbaka, kan jag återigen se de ringlande köerna vid biljettluckorna. Det var idel förväntansfulla män, kvinnor och barn som hade en brinnande längtansfull av att ta del av det utbud som jag så rikligt bjöd på. Det var en fin tid, kanske den bästa sedan den där dagen jag uppfördes av valkiga arbetarhänder, för att vara allmänheten till tjänst.
- Jag är en gammal Folkets Park...
DEN FÖRSTA sommaren i trettiotalets början, präglades min omgivning i sviterna efter finansmannen Kreugers självmord i Paris, och den förlamande depression som följde därefter. Trots det svåra, log jag med min nymålade fasad och nyfernissade golv mot de besökare som gästade mitt gröna område. Det var lek och skratt och mycket Kalle Jularbo, i en omgivning av rosenkondade barn med glss och kortbyxor, och slätkammade ynglingar i kön vid skjutbanan. Glada festligheter i midsommartider på lövade dansbanor, hästar och kor på bete i gröna somriga hagar vid soldränkta vatten.
Här syntes även kostymklädda herrar i Humphrey Bogart-hatt och breda byxben i glatt samspråk, drickande sin obligatoriska styrketår ur en fickljummen plunta. Pojke och flicka i dans på knarrande brädor till toner av "Livet i Finnskogarna". Ömt omslingrande i trolsk svensk midsommarnatt.
Det skulle komma andra slags tider, bistrare, råare, kallare, som sänkte sig över vår värld där brödrafolken tvangs i träldom, och förintelse där den brinnande helveteselden spred död från land till land. Men mitt i ofredsårens tunga tid, stod sångerskan Ulla Billquist på min scen i hjärtat av min Park och framförde: "Min soldat" så inget öga var torrt.
Ulla Billquist uppträdde i min Park.
Hon sjöng: "Min soldat" så inget öga
var torrt.
MIN PLIKT var att sprida glädje, att sprida hoppets ljus i en krigshärjad grå värld, däri fanns min hela själ. Folkparkens själ. I brylcremens tidevarv femtiotalet, blåste förändringens vindar. Borta i USA blev en mörkhårig lastbilschaufför populär när hans höfter vickade i takt när han sjöng "Jailhouse Rock". I min egen park stod en varm julikväll Sveriges svar på Elvis: Little Gerhard. Hans rockande toner togs väl emot i "Buona Sera" till den kvinnliga publikens förtjusning.
En varm sommarkväll sjöng Little
Gerhard "Buona Sera" i min park.
Den kvinnliga publiken stod där med
en lätt rodnad på kinderna, och
klappade i takt.
I mina idag skamfilade artistloger sat en gång, tro det eller ej, Helan och Halvan. Det var under sin Europaturné 1947 som de två legenderna uppträdde på mina golvtiljor. Frank Sinatra äntrade min scen några år senare. Men hade kärleksproblem med sin vackra Ava Garnder så han ledsnade och stack hem till staterna. Sven-Ingvars turnéfordon rullade vid flera tillfällen in genom mina ståtliga grindar. Förresten vill jag så här i efterhand avslöja att deras "Fröken Fräken" tillhörde en av min många favoriter, om det nu är någon som är intresserad av att höra mig säga det? Den brukar jag fortfarande nynna på ibland, det sitter liksom fast i mina scenväggar allat detta som en gång passerat mig förbi. Vissa dagar tycks jag mig höra Anita Lindbloms "Sånt är livet" tränga ut ur samma väggar.
DET VAR ett fartfyllt och ibland hektiskt tempo, men oj vad jag njöt. Men titta på mig nu! Den en gång så fina glansen är borta. Målan har flagnat och allt bara förfaller. Min en gång så stolta scenbyggnad har stora svarta hål i sitt golv. Tänk annat var det för femtio år sedan. Om nu en gammal bortglömd Folkpark som jag kan gråta, så är det just vad jag gör i den här bittra stunden. Men i gråten finns ändå vetskapen om att jag faktiskt sett de stora elefanterna dansa.
Häromdagen hände en sak som fick mitt folkparkshjärta att värmas alldeles extra. En mormor och morfar kom kom i sällskap med sitt barnbarn, och med sin välfyllda picknick korg satte de sig alldeles tätt intill den gamla dansbanan. Mormodern såg på sitt barnbarn med något drömskt i blicken:
- Kan du tänka dig, att det var på den här platsen som jag och morfar möttes för första gången. Vi dansade tätt intill varandra hela kvällen, och när Leif Kronlunds orkester spelade "Med dej i mina armar" pussade din morfar mig på kinden.
- Får jag lov min sköna! sa morfadern och reste sig hastigt upp.
Så dansade de åldrande paret runt på dansbanans knarrande bräder, alltmedan de båda sjöng sin minnenas melodi. På en filt i det gröna gräset, med en smörgås i sin ena hand, blev barnbarnet vittne till morföräldrarnas ytsra upptåg.
Trots min skröplighet och min nära förestående död, kunde jag inte annat än känna en glädje och stolthet över deras besök. Tänk att det var här, på min dansbana i min park som dessa två en gång möttes och däefter lovade varandra evig trohet. Den natten somnade jag med stor frid i mitt sinne, omfamnad av den skog som omramat mig sedan begynnelsen. Jag väcktes i gryningen ur min slummer, av vindens susande i trädkronorna, och en melodi föddes. Men kära nån, var det inte Kalle Jularbo som satt på en stubbe i skogsgläntan med sitt dragspel.
På en stubbe i skogsgläntan satt Kalle Jularbo med sitt dragspel.
Medan solstrålarna dansade i takt med musiken, växte ljudet till ett mäktigt crescendo. Jularbo var inte längre ensam. Ut ur snårskogen uppenbarade sig andra välkända musikanter på en enda lång rad: Olle Johnny, Erik Frank, Nisse Lind, Sone Banger, Roland Cedermark, Gnesta-Kalle, Nils Fläcke, Karl och Erling Grönstedt, Andrew Walter, Art von Damme och sist men inte minst Ebbe Jularbo, Kalles son. Alla hade de vid något tillfälle uppträtt i min park, låtit sina instrument glädja och beröra människomassorna. Det var nästan så att jag blev ung på nytt, över denna storartade hyllning till en äkta genuin svensk folkpark.
-------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Bilder: www.jpop.com / www.wikipedia.com / www.lastfm.se
Kommentarer
Trackback
