Roger Lindqvist

Hällan på Strömnäs kallas i artikeln för "Norrbottens paradis!". Nu är
huset förfallet, parken förvuxen och rivning det sannolika ödet för den
gamla herrgården, på sin tid centrum för ett rikt sällskapsliv.

¤ SKOMAKARNA VAR MÅNGA I GÅNGNA TIDERS PITEÅ ¤

I Piteå stad fanns det på sin tid ett flertal skomakare. De var alla skickliga och erkända yrkesutövare. Många av dem fick tillverka skor efter företagen måttagning och deras handgjorda arbeten var av hög klass. Det var många skomakare man besökte under årens lopp och snart kunde man konstatera att alla hade likvärdiga interiörer i sin verkstad, bl a den stora högen av trasiga och reparerade skor som låg i ett hörn av rummet. I övrigt trebent stol, disk med pligg av olika dimensioner spik, sylar och skomakarknivar, tråd, skomaskin, bunke med vatten för blötläggning av sulläder samt torra hudar etc. Fotogénlampan över disken och vid densamma skomakarmästaren i egen hög person laskande eller pliggande dagen så lång, för att få in någon "tolvskilling" för sitt arbete. Nu synes andra tider råda. "Köp och slängperioden" har väl även drabbat denna grupp av företagare och detta har i sin tur medfört att "skomakarn ej längre kan stanna vid sin läst". Av de hedervärda skomakarna som för många, många år sedan pliggat sin sista sko kan jag erinra mig namnen: Rönngren, Wikman, Marklund, Österberg, Ekberg, Holmstedt, Öhman, Fahlesson, Holmgren och Lundström, alla samtidigt verksamma härstädes.

¤ SOCIETETSPARKEN
är värd att omnämnas. Den låg vid Storgatan på den plats där Sparbankens fastighet nu finnes. Parken var omgärdad med staket med ingång från Storgatan. Där fanns lummiga häckar, bersåer, träd av bl a björk och hägg. Och vem vet, kanske ibland någon lummig person som fått för mycket dryckjom vid besök på intilliggande Stadshuset eller Socis. Parken var en liten grönskande tillflyktsort där en trött vandrare kunde slå sig ned för en stunds vila och meditation. I höstens tid då häggbären mognat satt vi pojkar uppklättrade i trädens grenverk och plockade och åt till dess munnen och svalget korkats igen. Detta medförde at vi måste klättra ned och företa en välbehövlig skrapning för att få en öppning i munverket.

¤ SLIPEN
kallades det område som var beläget i det hörn av södra hamnen som gränsar mot nuvarande järnvägsövergången. Det var en bädd för båtar som upphalades för reparation, dels ock för vinterkvarter åt dessa. Ägare till slipen var mekaniker J. E. Sandström, vilken även var innehavare av den mekaniska verkstad som då var belägen i hörnet av Hamngatan-Lillbrogatan. Sandström som var erkänd som skicklig yrkesman hade därutöver många strängar på sin lyra. Musikaliskt och politiskt intresserad var han verksam på skilda områden under en följd av år.

¤ AV MARKANTA PROFILER
inom staden - förutom redan nämnda - drar jag mig till minnes följande: stadsläkaren T. Hj. Björkbom, därför att han befriade mig från en värkande tand, lasarettssläkaren Oskar Forssell och hans manhaftiga syster Lydia Forssell, föreståndarinnan för privata flickskolan Marie-Louise Kraeft, vital och ekorrpigg, tyske v konsuln AB Selander, bankdirektör G Ringius, ägare av Hällan, då kallat för Norrbottens paradis, borgmästaren Arvid Bergdahl, kyrkoherde Gustaf Hörnström, Portugisiske v konsuln m m Ruben Sundström, grosshandlarna m m Lundeberg o Axelsson, kapten Axel Dynesius jämte hans maka, läroverkskollegorna Håkansson, Lindholm och Steckzén, den sistnämnde även tryckfrihetsombud, samt rektor Hjort. Slutligen kan nämnas stadsläkaren Ernst Schildt, fröknarna Patersson och Alstermark, alla original på sitt sätt, direktören för NA som allmänt kallades för "Blek-Lundström", stadskassör Lönnberg och ej at förglömma representanterna för ordningens upprätthållande stadsfiskal Martin Winlöf med poliserna Lundmark och Öberg samt många fler. I min egenskap av springpojke på Norrbottens Allehanda hade jag många ärenden till flertalet av berörda personer.

¤ DE PITEBOR
som hade sin väg över stadens torg för ett 60-tal år sedan kunde knappast undgå att någon gång se en del allvarliga herrar med hög hatt på skulten på väg till rådhuset. Det var herrar stadsfullmäktige som gick till viktiga överläggningar. Av deras miner att döma förstod man att de hade att besluta i viktiga frågor rörande stadens väl och ve. Staden var visserligen liten men arbetsbördan var säkerligen stor. Sägas kan att vi alla ägde en stor respekt för dessa visa män. En del av de personer som finnas omnämnda här ovan var med i den ärevördiga församlingen, vilka de var överlåter jag åt eventuella läsare att utröna.

-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Maj 1967