Roger Lindqvist

Lillemor Lindfors eller Lill som vi alla känner henne som.

Lill Lindfors - en flicka av armar, ben och ögon. Med elegant slängighet i rörelserna, både på scen och privat. Hon har varit kvinnan i kabaréunderhållningen Påsen och hunnit med att samtidigt hoppa in i Povel Ramel-revyn På avigan under en jobbig senvinter. Nu är hon ledig. Tre hela veckor och för första gången på sex år.

Tidningen VI har träffat henne och frågat om publik, kollegor, roller, framtidsplaner.

Av Marianne Höök och Beata Bergström (foto)

Hela flickan är armar, ben och ögon. Hon har en elegant slängighet i sina rörelser både på scen och privat. Hon tillhör en alldeles ny ras. Mary Quant, den engelska modeskaparen, som satt igång hela det kort-korta modet, har en filosofi bakom det hon gör. Och hon säger någonstans i sin självbiografi (hon har visst lyckats bli 28) apropå sexighet i vår tid: - Det är dödsförlegat och ur-camp att understryka sexighet. Sånt tar man som självklarheter.

Det visdomsordet av tidens och sedernas orakel påmindes vi om av Lill Lindfors. Det är något oerhört befriande med en generation där en snygg flicka kan bära detta att vara en snygg flicka med fullkomligt jämnmod. Det är kul som grej, men hennes tillvaro cirklar inte enbart kring kring detta sakernas tillstånd. Så som det blev för vackra flickor förr i världen. Kanske har det något att göra med all skönhet, olika former inklusive fulsnygghet, nu faktiskt delas av nästan alla. Det är i dagsläget inte en fråga om rosenmun och gyllene lockar utan om ett tillstånd, en mentalitet, en medvetenhet.

Nå. Denna inställning att sex är något som man tar till hälften på skoj, måste ju betyda något. En större avspändhet. En bättre förmåga till kommunikation mellan könen. Betyda något i alla fall. Lill äter två hälsosamma löskokta ägg med citronsaft ur ett glas, klockan är tolv en söndagsmorgon och alla huven känns tunga. Hon släntrar omkring i en stor och avundsvärd nybyggd trea i Sibirien i Stockholm, har utsikt över plåttak, en och annan möbel, mässingsäng, boendelycka och inte en enda grammofonskiva i huset. Hon har den första ledigheten på sex år. Den skall vara i nästan tre veckor. En tidsmängd så enorm att hon knappt vet vad hon skall göra med den. Utom flytta omkring möblerna.

Karriären har varit sådan som karriärer i underhållningsbranschen är. Hetsig. Det finns inget lagom, ettdera hoppar man på karusellen eller också hoppar man av. Lill Lindfors har, säger hon över söndagsmorgontéet, kommit till en punkt, där hon för första gången drar djupt efter andan och undrar vad hon sysslar med och i så fall varför skall det vara så här och hur länge och vad gör man sen.
Vi: Den genre av visor du sysslar med mest, den sort som är Lill Lindfors egenart, bygger ju på ironi, en vass och rätt intellektuellt krävande humor. Får en brud vara rolig?
Lill: Humor, den humor vi gillar, är helt och hållet en anglosaxisk uppfinning. I latinska länder fungerar den inte. Man behöver förresten inte komma längre än till Tyskland. (Där presenteras jag som "sexig jazzsångerska". Va!) För att inte tala om Italien. En kvinna med självironi som löjlar sig...! Otänkbart. Det skulle nedvärdera kvinnan och därmed MANNENS ÄRA. Det hänger ihop med hela deras dubbelsidiga moral och inställning till kvinnan: varvtals över- och underskattning. (Sjunger) Diiiiioooo, com´te aaaamooo.

Vi: Men du måste hålla med om att det finns betydligt fler manliga skämtare i världen än kvinnliga.
Lill: Det finns betydligt fler manliga av allting i världen än kvinnliga. Gulietta Massina. Det fanns en: Kätie Rolfsen. (Tänk att jag fick vara med och uppleva den sista Karl-Gerhardrevyn. Fick stå på scen med dom stora...) Hon hade väl sex! Och Kay Kendall, den lång-långa tjejen som blåste trumpet i "På vift med Genéviev". (Där tar vi en lång paus och finner varann i utläggningar över Kay Kendall.) Hon var som det mångsidigt andvändbara ordet heter: SKÖÖÖÖN.) Birgitta Anderson. Cilla Ingvar.



Vi: Typisk underrepresentation. Ingen har påstått - åtminstone inte på de sista trettiåren - at kvinnor skulle vara mindre intelligenta än män. Vi blev märkbart intelligentare efter första världskriget. De tyska vetenskapliga verk som är ute för att bevisa kvinnors intellektuella underlägsenhet (tre band, gotisk skrift) är sällan utgivna efter 1912. Den för kvinnokönet så typiska hysterin försvann med snörlivet och den ökade sysselsättningen. Kvinnors centrering kring kärlek och känsloliv blev också mindre påfallande med full sysselsättning. Men humor...
Lill: Humor är väl en biprodukt av en allmänt rörlig intelligens och vida associationsbanor. Owe Thörnqvist som gör de texter som passar mig precis - som om jag skrivit dem själv om jag kunde! - har associationer som sneddar över fältet liksom och kommer fram till en alldeles oväntat logisk slutpunkt. Dom är SKÖÖÖNA, alldeles svarta och jättebittra på botten och med en ironi som verkligen inte är oförargligt skämt, inte.

Eftersom det inte finns nån anledning att kvinnor skulle ha mindre anlag än män för sånt, skulle kunna ha samma slags associationshalka som Hasse Alfredsson till exempel - när korvgubbens korvar gör uppror... man följer ju med i den inbyggda logiken där - så det är väl något i systemet som är fel. Kvinnors sinne för humor försvinner av socialt tryck. En kille kan vara lustig och väcka uppmärksamhet på andra, konventionellt accepterade sätt. Genom att vara snygg till exempel. Men det hela det där mönstret är på väg att brytas upp. Det är gammalt, urgammalt, camp.

Vi: Begriper publiken dina visor?
Lill: Publiken är ett mångtydigt begrepp. Det finns en publik för den här sorten. Men den är begränsad och Sverige är ett litet land. Varje minoritet blir en väldigt liten minoritet. Det bästa jag vet är universitetspublik. Dom fattar varje tankestreck. Dom är med hela tiden, i varje understatement. Den näst bästa publiken finns på Hamburger Börs på vardagskvällarna. Lördagspubliken är av helt annat slag. Då slinter de klart bästa greppen. Men Börsen är en instutition, folk går dit därför att de väntar sig en viss sorts underhållning. Publiken är tränad. I Göteborg finns också en sådan publik och i Malmö. Men ute i bygderna är folk inte vana att lyssna på texten. De har andra associationer. De är ovana. Det var en ganska kuslig upplevelse: vi hade haft jätteframgång med visan "En titt i din spegel", Owes text, flickan som med resignation, distans och galghumor konstaterar att fy fan vad hon ser ut. Publiken älskade den i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi var rätt nöjda med oss själva. Så for vi ut i bygderna. "En titt i din spegel" låg sist på programmet, som klimax. Vi byggde upp mot denna bergsäkra avslutning, prövad i månader. Dödstystnad. Inte ett skratt. Den föll som en gråsten. Vi var tvungna att ta bort den. Då blir man förtvivlad, alltså.



Vi: Vad beror det på?
Lill: Hör på skvalradion så förstår du vad folk fostras i för genrer.
Vi: Berätta hur alltihop började.
Lill: Jo, jag gick på Viggan - Viggbyholmsskolan alltså. Där spelade vi en massa teater och jag läste dikter och skrev dikter och var lång och så. Jag var skolkamrat med Anders Linder, som brukar uppträda med mig numera och med Kätie Rolfsens son Sven Richter och några till av samma sort. Vi gjorde en skolrevy som var rätt bra. Efter den fick vi lite TV-jobb och var på Hamburger Börs på sommaren. En skoltjej som sjöng så mycket hon orkade för 40 spänn kvällen. Det var toppen. Sen gjorde vi ett slags jazzopera på Lysistratetemat, som hette "Nobborna". Den tilldrog sig i raggarmiljö, raggare var aktuellt då. Det var innan West Side Story kommit hit. Det retar mig forfarande att ingen satte upp den på nån liten professionell teater. Den var också rätt bra. Hans Abramson gjorde den för TV och det skrevs en del om den. Sen var jag på Hamburger Börs igen. Och sen gick det av bara farten. Pappa tyckte inte om det. Han sa att jag fick fortsätta om jag utbildade mig. Jag skrev in mig på universitet och började läsa Antiken i teaterhistoria.

Tänkte ta engelska parallellt. Men sen hann jag inte mer. Prövade till Dramaten och sprack i tredje provet. Pappa har lugnat sig lite nu, när det gick ekonomiskt bra. Pappor har ju såna värderingar. Han säger att förr hette det: Disponent Lindfors dotter. Nu heter det: Lill Lindfors far. Jag bryr mig mycket om vad min pappa säger. Vi har en segelbåt ihop. En folkbåt. Jag har massor av borgerliga värderingar, är egentligen inte alls ette teaterbarn.
Vi: Vad är det roligaste du gjort i ditt jobb?
Lill: Anita i West Side Story. Det var ju en roll, en hel människa. Och så var det sång och dans och allting på en gång.
Vi: Skulle du vilja flytta över tyngdpunkten till dramatisk teater? Estraden är nog kul, men det är ju ingenting för livet.
Lill: Nej, och det känner jag hemskt starkt just nu. Jag måste bestämma mig för något alternativ. Jag skulle nog gärna vilja filma. Det rör sig med mindre medel än teater. Jag har varit med i två ytterst berömda filmer, "Ante, drömpojken" och "Kalle P." med Carl-Gustaf. Alltid lär man sig något, sade jag till mig själv.
Vi: Vilken artist tycker du är bra?
Lill: Margareta Krook är SKÖÖN alltså. Vilket fantastiskt register. Från grekiskt drama till slapstcik och tillbaka igen. Hon är toppen.
Vi: Vad skall du göra när du blir stor?
Lill: Det är det jag sitter och tänker på och då susar det i magen. Jag funderar på att jobba ruskigt hårt ett slag nu, så jag får en ekonomisk buffert och pluggar in mitt namn ordentligt, så det kan övervintra. Sen kunde jag kanske ta två och plugga. Språk kanske: engelska och spanska. Lärare kan man ju alltid bli, fast det är inte drömmen precis.


1967 kom LP:n Du är den ende. Texten till plattans titelmelodi, är
skriven av Bo Setterlind. Marcus Österdahl har komponerat musiken.

Sjukgymnast tycker jag också verkar intressant - mina knän hoppar alltid ur led och jag bröt armen i en bilolycka så jag har viss insyn. Men jag är nog för gammal att börja med den utbildningen. 26 år.
Vi: Finns det någon återvändo när man stått på en scen. Fungerar inte det som ett tillvänjande knark?
Lill: Jo. Helt kan man väl aldrig anpassa sig till en förortsvilla och tre barn, om så vore. Eller liknande. Jag inbillar mig att man skulle kunna jobba lagom. En del TV. Lite grammofon. Kanske film. Men frågan är om det finns något lagom i det här yrket. Ska man lägga av skall det vara i ett slags iver: att nu, nu jäklar!

Vi: Har du karaktären till det?
Lill: Jag tror det.
Vi: Vad är det egentligen du vill säga med din sort, dina visor.
Lill: Jag lipar åt en massa saker. Åt dumhet. Åt en massa stereotyper om sex och kärlek. Sticker nålar i en massa färdiggjorda uppfattningar om hur människor är. Lite avslöjanden, kan man kanske säga. Att människan inte ser ut som på en veckopressillustration. Det är väl därför en viss publik inte kan ta emot genren. Den vill ha, den kanske behöver, sin veckopressillustration.

Vi: Du har rest en del. Vad har varit kul?
Lill: Ååååå Brasiiiiilien! Inte schlagerfestivalen, den kunde ha ägt rum var som helst i världen. Det var bara pressmottagningar och cocktails och oorganiserade repetitioner och väsen. Men den brasilianska musiken, allting bara skälver av sambarytm. Tänk att ha en egen nationell musik av det slaget. Man hör aldrig en amerikansk låt där, aldrig någor eftergjort. Bara originalmusik dygnet runt. Vi var på sambaskolor och hörde dom fattigaste, negrerna, amatörer alltså, i fantastiska prestationer. Så fort en karneval var över börjar dom öva för nästa. Göra kostymer. Dansa. Spela. I Brasilien blir det aldrig någon revolution. De som har det sämst är fullt sysselsatta med karnevalen.
Vi: Hur ser du på framtiden?
Lill: Med aavvaktan. Lite skrajset. Det har gått så bra och jag tror att livet eftersträvar en balans. Går det för bra så väntar jag på smällen. När jag bröt armen var jag riktigt nöjd. Då tyckte jag att jag hade betalat i förskott för en lång tid framåt.
Vi: Vad är det bästa som sagts om dig?
Lill: Äää...! Jo, det var nån som skrev att jag sjunger med insidan.

----------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 1 april 1967


Marianne Höök (1918-1970)
legendarisk journalist och författare,
skrev artikeln om Lill Lindfors.

------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se