Roger Lindqvist

Året var 1964. Min mor propsade på att jag och min syster skulle gå hos fotografen. Fotomannen ifråga, hette Rune Höglund och hade sin ateljé på Prästgårdsgatan i Piteå. I god tid före fotodatumet, satt min mor igång med att tillverka en cardigan/kofta till mig. Den blev ju hur fin som helst, men det fanns ett problem: den stacks. Är det nåt jag inte gillar, är det ett plagg som får mig att känna obehag. Men vad skulle min stackars snälla mamma säga? Vid första provningen, kunde hon inte undgå att se att jag liksom rynkade på min lilla näsa. Nja, den var inte riktigt i min smak. Men vi gjorde en överenskommelse. Jag skulle ha den på hos fotografen, sedan så...? Jag tror att jag hade den vid juletid samma år också. Men sedan så förpassades den in i glömskans garderob. Till råga på allt tog min mamma fram en rosett som hon satte runt min 7-åriga smala hals. I hela världen - som jag såg det - var det bara jag och tipsexperten Putte Kock som hade en rosett till allmän beskådan. Men jag tänkte att fotostunden skulle vara rätt så snabbt avklarad. Sedan så kunde ju rosetten åka samma väg, in i samma glömskans garderob som den där stickande koftan. Men detta med att glömma, så blev det ju inte. I och med det där fotot, så förevigades ju både min kofta och rosett. Det såg fotografen Rune Höglund till. Och det med besked. Och varje gång jag ser en gammal bild på Putte Kock, så tänker jag på våra respektive gemensamma rosetter. Men det är något som jag lärt mig leva med.


I mina ögon så var det bara jag
och Putte Kock som hade rosett.
Medan Putte hade kavaj, så hade
jag en stickande kofta, som min
mor hade gjort.

-----------------------------------------------
Foto: RUNE HÖGLUND