GEORG RYDEBERG: - Jag ber till Gud...
- JAG BER TILL GUD ATT HAN SKA HÄMTA HEM MIG
GEORG RYDEBERG, 74
"Jag var ett fult, udda barn, dessutom fruktansvärt blyg och tafatt. Jag bröt av från alla och kanske gör jag det i dag också. Jag hade inga kamrater. Inga. Jag fortsatte min väg ensam och jag undrar om jag inte går den vägen ännu. Men varför ska vi tala om det nu? Och om mitt ansikte? Jag tycker att vi ska prata om något som jag aldrig har talat om tidigare. Om livet. Om döden. Jag läste förresten häromdagen att medelåldern för män är 73 år, eller kanske såg jag det i TV:n, i den mån jag kan se TV-program eftersom mina ögon är sjuka. De är psykiskt sjuka förstår du. Själv är jag 74 år och känner att jag i stort sett har gjort mitt.
Men jag har en dröm som jag har drömt länge och det är att få göra en film som skulle handla om den unga kvinnans känslor till en äldre man. Ty det är så viktigt att visa att en ung kvinna så oförbehållsamt och så absolut kan lämna sitt liv helt och hållet till en mycket äldre man. Det kanske kan låta fruktansvärt förmätet att säga, men jag vet av erfarenhet att åldersskillnad inte har någon betydelse. Tvärtom kan det betyda något oerhört positivt. För ett tag sedan fanns det en kontrahent, en moatjé, och hon sa till mig att hon aldrig hade fått den värmen, den tryggheten, den chevalereskheten, den uppvaktningen av män i hennes egen ålder. Hon sa att hon var van med män som bara ville en och samma sak.
Många unga män har bara den tanken. Först jag, först jag... Detta gäller inte bara orgasmer utan överhuvudtaget. Och en gång i tiden gällde detta även mig.
Nu har jag nått den åldern, exakt 74 år, och nu har jag råd att säga att jag gärna skulle vilja träffa en kvinna på hennes villkor. Möta henne utan prestige. Ofta ber jag till Gud att han ska ta mig hem, att han ska ta min hand och leda mig till hemmahamnen som jag tror är Älvsborgsfjorden i Göteborg.
Min urna ska placeras hos min älskade mor och vi ska äntligen återförenas.
Och från kyrkogården kluckar Älvsborgsfjorden, den som jag kunde se från fönstret på Timmermansgatan när jag växte upp. Det var då sjömannen inom mig tog form men en svår malaria på Guldkusten avbröt allt detta.
Men innan locket skruvas på kan jag med stor tacksamhet konstatera att livet har givit mig så mycket, så mycket som jag är oändligt tacksam för och som jag varje kväll innan jag släcker min lilla röda nattlampa tackar för. För jag har fått uppleva många framgångar, många motgångar. Jag vill inte säga att jag har skapat dessa motgångar men jag har varit delaktig till dem. Vet du vad jag var, och nu vill jag vara helt ärlig? Jag tror att jag varit rätt snorkig, rätt högdragen. I dag är Georg Rydeberg en ödmjuk, fin och snäll människa. Men det var han inte DÅ".
------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Den 2 maj 1982.
Kommentarer
Trackback
