Far och son blickar tillbaka
VIKTOR, 87, OSKAR, 67 - TVÅ ARBETARPROFILER
SOM BLICKAR TILLBAKA
Viktor, 87, och sonen Oskar, 67, två män som har en rik minneskälla
att ösa ur från den tid som flytt.
Viktor Lundman, 87, Oskar Lundman, 67, Piteå. Far och son som båda arbetat åt SCA tillsammans i närmare 100 år. Två som har en rik minneskälla at ösa ur. Om hur det var att göra långa dagsverken i tidiga pojkår. Om arbetarrörelsens första stapplande steg. Om motsättningar, glädjeämnen och kampen för bättre villkor. Och om hur de ser på den situation vi i dag befinner oss i.
Vi träffar dem över en kopp kaffe i Oskars hem på Båtsmangatan 7 i Skuthamn. Båtsmansgatan ja. Namnet slår osökt tanken in på den tid då Oskar hade tjänst till sjöss för Munksundsbolaget, som numera heter SCA. Det var på bogserbåtar som drog timmer från Haparanda i norr till Stockholm i söder. Oskar var eldare under dessa stånkande, långsamma färder. Det var också under en av dessa som han mötte Ellen, kocka ombord på "Munksund 5", som bogseraren kallades och som nu ligger sjunken vid Storfors. Ellen, som kom att bli Oskars hustru.
Efter den tillbakablicken går ordet till Oskars far, Viktor, som fyller 88 i mars. En man som trots sin höga ålder fortfarande har ett klart minne och god fysik.
- Jag har varit lyckligt lottad och fått vara frisk genom åren. Det är jag tacksam för, säger han.
¤ STABBLÄGGARE
Viktor började tjäna sitt uppehälle som 13-åring. Det var i kolgården vid Storfors såg. Året var 1904.
- Man fick vara med och jobba med spikrensning för milningen där kolet framställdes. Sen blev det också stabbläggning och det var ett slitsamt göra. Arbetsdagarna var 10 timmar och förtjänsten var inte stor. Jag minns att jag ett tag fick vara med och måla sågen. Timförtjänsten var då 15 öre, men jag låg i och fick efter någon vecka samma förtjänst som karlarna, 25 öre. Det var man stolt för.
Viktor bodde under veckan i en av de baracker som fanns för arbetarna.
- När helgen kom så var det att promenera hem till Blåsmark, 1,5 mil. Några andra färdsätt fanns inte på den tiden, men man var ju ung och stark, berättar han.
¤ BARACKLIV
Men baracklivet under veckorna var många gånger påfrestande för en ung pojke som behövde få sova den tid som gavs för det efter en lång arbetsdag.
- Det var just det som var det svåra med baracklivet, tyckte jag. Vi gick treskift och då mannarna kom in från skiften blev det larmigt och svårt att sova. För att inte tala om de gånger då spriten var i omlopp och det festades om.
¤ VÅGADE INTE
Åren gick och arbetarrörelsens första stapplande steg togs. 1910 gick Viktor in i organisationen i Storfors.
- Vi var inte många som organiserade oss. Det målades ut skräck mot socialismen. Många vågade helt enkelt inte ansluta sig och andra ansåg av religiösa skäl det var fel att gå in i fackföreningsrörelsen. Jag minns en gång då konservativa tidningen "Ledstjärnan" hade en artikel där det stod något om att Jesus var den förste socialisten - då blev det väldiga diskussioner.
¤ VÄGRADE SKRIVA PÅ
Viktor minns också storstrejken 1909 och stämningarna då.
- Efter den sa man från bolaget att vi skulle skriva på ett papper om att inte strejka mer framöver. Vi var väl ett femtontal i föreningen då. Men det blev motstånd till att skriva på det papperet och så småningom gav bolaget med sig. Vi skrev inte på, men fick ändå fortsätta jobba. Det var en framgång och gav oss mod, minns Viktor.
¤ DREVS IVÄG
Viktor har många fler minnen från den laddade stämning som fanns mellan bolagsledning och organisationen. De första agitatorer som vid seklets början färdades längs Norrbottenskusten för att föra ut budskapet om att arbetarna skulle organisera sig blev oftast svårt utsatta. Faktum är att det ibland var ett spel med livet som insats. Men, inte bara från bolagen utan också från delar av arbetarklassen hyste man direkt avsky och fördrev dessa agitatorer. Underkuvenheten var djupt rotad. Skräcken inför maktfullkomligheten som plötsligt kunde ställa dem utan jobb var stark.
¤ FOLKAN I CENTRUM
Men Viktor var alltså en av dem som vågade ta steget ut och gå in i organisationen.
- Vi arbetade hårt för att öka medlemsantalet. Mötena höll vi på Storfors Folkets Hus som var vår högborg och centrum för kamratskapen.
I mitten av 1940-talet slutade Viktor sin yrkesverksamma del. Han hade då också hunnit med att jobba under en tioårsperiod i sulfatfabriken i Munksund.
Storfors Folkets Hus. Foto: Roger Lindqvist.
¤ NIO BARN
Han är med andra ord en av pionjärerna inom arbetarrörelsen. Med nio barn att försörja fick han uppleva vintrar då inte jobb fanns att få och då det gällde att dra år svångremmen snävt, låna, ta växlar och kritsa för att hanka sig fram.
- Värst var den vintern, exakt vilket år minns jag inte, då jag gick utan jobb i fyra och en halv månad. Det glömmer jag aldrig, säger han.
¤ HAR LYCKATS
Och hur ser du då på situationen i dag?
- Som natt och dag mot den tid jag var yrkesverksam. Mest glädjande är ändå att arbetarna nu lyckats slå sig fram till ett inflytande och medbestämmande. Det måste man vara rädd om. Och därför är det också viktigt att vi i höst får en arbetarregering att styra landet, anser Viktor.
¤ FADERNS FOTSPÅR
Sonen Oskar, 67, nickar instämmande. Oskar har så att säga gått i faderns fotspår. Började också han som ung pojke i kolgårdsjobb vid Storfors sågen.
- Jag fick i uppgift att pricka av komängderna. Vid sidan av jobbet fick jag möjlighet att gå s k fortsättningsskola som var en påbyggnad för sexåriga folkskolan. Två vintrar gick jag den utbildningen. Det var jobbigt att klara av dessa fortsättningsstudier. Man fick lite vidgade vyer som lockade till mer läsning på frivillig basis, berättar han.
¤ ELDARE
Till dess kolgården lades ner 1927 jobbade Oskar där. Åren 1927-1930 var han i sågen och vidare tjänstgjorde han, som vi sa inledningsvis, på bogserbåtar.
- Det var under åtta år som jag jobbade som eldare på dessa båtar. Vi gick med virke från Hanhinkari utanför Haparanda och söderöver.
Och det var, som sagt, under en av dessa turer med "Munksund 5" som han träffade sin nuvarande hustru, Ellen.
¤ RISK FÖR MINOR
- Livet på dessa bogserare hade ett fast mönster, och det hände väl inte särskilt mycket som man minns. Jo, förresten, under krigsåren - då minns jag att vi fick ett särskilt så kallat mintillägg. Det var på fem kronor. Vi såg också ibland att det verkligen fanns minor i farvatten då de ibland plockades upp. Men några intermezzon var jag ändå aldrig med om, berättar han.
¤ UNGKLUBBISTERNA
1945 började Oskar på fabriken i Munksund, nuvarande SCA. Där kom han att jobba fram till för några år sedan då han sjukskrevs och senare pensionerades. Oskar, som varit ordförande i Fackliga centralorganisationen i Piteåbygden under 15 år och suttit i kommunalfullmäktige i 27 år, startade sitt politiska engagemang inom dåvarande Ungklubbisterna.
¤ STREJKEN 1923
- Vi var en pådrivande grupp, ansedda som långt ut till vänster. Då hade man ju inte rösträtt förrän vid 24 år och var inte valbar förrän vid 27. Vad vi bland annat stred för var att facket också skulle arbeta mer rent politiskt. En konflikt som Oskar gärna vill berätta om är den strejk som utbröt julen 1923 och som sträckte sig ända fram till påsken nästa år. En strejk som också hans far Viktor tydligt minns.
¤ BÖNDERNA STÄLLDE UPP
- Strejkkassorna tog slut. Facket vände sig då till bönderna ute i byarna. Man gick helt enkelt ut och bad om hjälp med mat, kläder o s v för att klara uppehället. I Storfors var det Folkets Hus som var samlingsplatsen och dit kom snart bönder från flera håll med mjöl, potatis och mycket annat. Det var ett bevis på att de ställde sig solidariska till de strejkande. Det var ju också så att de levererade bl a mjöl till sågverkets manskap och då strejken kom upphörde leveranserna. Folkets Hus fick så småningom betydande lager av matvaror och annat och den hjälpinsatsen var avgörande för at man klarade sig och lyckades hålla ut, berättar Oskar.
- Kravet från arbetarna var då att man skulle få påökt från då 65 till 67 öre, men ändå blev det bittra slutet att man till slut fick gå tillbaka mot 65 öre i timpenning, tillägger han.
¤ REVYMAKARE
Oskar var också en flitig revymakare en gång i tiden i Storfors. Tillsammans med Martin Lundberg, Älvsbyn, skrev han en rad revyer och även längre teaterstycken. "Storforsamatörerna" kallades gruppen som stod på scen och där var också Oskar och Martin med. Musik och scenväxlingar hade man också.
- Revytiden var rolig och givande. Vi skrev
revyer som ofta var starkt politiskt laddade
och med spetsen riktad mot det mål vi
kämpade för, säger eldaren, sågverksarbetaren,
politikern Oskar Lundman, 67, Skuthamn.
¤ BRA VAPEN
- Det var till stor del politiskt laddade framföranden. Byggda med en ironisk spets. Det var spännande och roligt då Folkan, som tog 350 personer, var sprängsfylld. Jag tror våra revyer förutom underhållning också blev till ett bra vapen för den sak vi kämpade för, säger Oskar.
Ungklubbisterna läste också mycket. IOGT i Storfors och Folkets Hus hade biblotek som senare sammanslogs och det var flitigt lånade böcker, proletärförfattare och reseskildringar mest.
¤ PROFILERING BEHÖVS
- Jag vet inte, men nog tycker jag mycket inom teater och litteratur i dag mer fått formen av att söka såra och skada i stället för att driva en ren linje mot ett bestämt mål. I politiken tycker jag också att det gått nog så mycket taktik och spel. Det behövs en starkare profilering, inte minst inom socialdemokratin. Frågor som produktionsskatt, löntagarfonder, etc. är bra initiativ som starkt måste föra fram, anser Oskar.
----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 21 februari 1979.
Kommentarer
Postat av: Anders Larsson
En intressant artikel att läsa, Roger!
Svar:
Roger Lindqvist
Trackback
