Hemma hos Samuel & Selma i Blåsmark
- Hejdå! sa jag till hustrun, och drog ner min blå toppluva, så långt ner det bara gick. Det kändes smått kylslaget ute, när jag begav mig iväg med kameran i min hand. Färden gick till Svensbyn och Blåsmark. Jag har sedan barnsben haft båda byarna, speciellt då Blåsmark, som något av mitt andra hem. Just därför att det var där som min mor såg dagens ljus, en majmorgon hemma i köket 1929. Genom åren har jag översköljts av allehanda historier, om hur det kunde vara i dessa så mycket hårdare tider, än det vi är vana idag. Jag har tänkt många gånger på det, så mycket att det så småningom fastnat fast i hjärnbarken.
Men det är inget jag mått illa av. Snarare tvärtom. Följden har blivit att jag söker mig dit ofta, kanske i hopp om att förnimma något av barndomens upplevelser, när jag brukade hälsa på i min mormor och morfars hur i Blåsmark. När jag vistas där, så händer både något barnsligt rart och positivt. Naturen och de bördiga ängarnas skönhet, får mig att bli ett med alltet. Ibland när solen är på sitt allra bästa humör, och ger mig sin behövliga värme och doften av skog och varm kåda framträder, så känner jag mig som världens mest privilegierade person.
Det första jag ser, är ena gaveln på Samuel och Selmas hus uppe på höjden.
Idag åkte jag vägen upp till det hus, där min mors farföräldrar en gång framlevde sina liv. Detta i en tid väldigt olik vår egen, där Samuel och Selma många gånger fick kämpa för sin tillvaro. Mor har berättat att hon tyckte väldigt mycket om att vistas däruppe, tillsammans med sina farföräldar. Samuel var min morfars styvfar, men hela livet igenom kallades han för pappa, av min morfar. Detsamma gällde barnbarnen, som kallade honom farfar. Eller som min mamma en gång uttryckte det: - Samuel var min farfar, kort och gott. Han var en snäll och ansvarsfull äkta man och fader. Född 1869 i Blåsmark och som slutade sina dagar i samma by, den 12 december 1946.
När jag gått några ytterligare meter, så träder det gamla huset fram bakom
några skyddande granar.
Selma, min morfars mor, föddes i Blåsmark den 17 juli 1878. Hennes pappa hette Nils Oskar Nilsson (1849-1920) och som den 30 juni 1872 äktade Magdalena Abrahamsdotter (1848-1910) från Gagsmark, Byske församling. Magdalena avled i "lungsot", medan hennes man Oskar avled i "kräfta". Oskars föräldrar var Nils Gustaf Förpost och Anna Margareta Eriksdotter.1904 gifte sig Samuel och Selma och fick därefter tvillingarna Astrid Lovisa (1905-1982), Patrik Johannes (1905-1957), Därefter följde: Olof Bernhard (1909-1988), Nils Erik (1911-1935), Greta Magdalena (1913-2001), Alf (1915-2009), Per-Axel (1919-1989), Bengt Samuel (1922-1991).
Före äktenskapet med Samuel födde Selma: Hanna Margareta (1897-1986) och Karl Oskar Sanfrid (1899-1989). I min morfars fall, så hette hans far Carl Hällström och var bosatt i Öjebyn. Om det har jag tidigare berättat. Men än i dag, och till evighetens morgon, så kommer ordet "oäkta" att vara synonymt med morfar. Det står så antecknat i Piteå Landsförsamlings dopbok, och om jag bara kunde så skulle jag genast åka dit och sudda ut det. Detta skulle även gälla hans syster Hanna också. Dåtidens moralsyn var icke nådig när det gällde utomäktenskapligt födda barn. I detta fall var det två, men jag misstänker att Hanna och Sanfrid eventuellt hade samma far.
Huset står idag öde. Men man kan genom fantasin förnimma, hur det en gång
kunde se ut medan det Lundgrenska hemmet fortfarande sjöd av liv.
Äkta makarna Lundgren. Selma och Samuel.
Den 18 januari 1957 gick Selma in i den eviga vilan. Maken Samuel
avled 1946.
En stor sorg var när sonen Nils Erik drabbades av den fruktade lung-
tuberkulosen. Han vistades i Sandträsk sanatorium, men avled endast
24 år gammal. Han ligger liksom sina föräldrar begravd på kyrkogården
i Hortlax.
Ätteläggen Roger, vid Samuel och Selma Lundgrens hus i Blåsmark. Alltmedan
historiens vingslag hörs runt omkring.
På platsen finns också den här ladugården.
Även den här sommarstugan, eller vad man skall kalla den.
Resterna av en mur syns ännu tydligt.
En vagn, eller resterna av den, eller är det en kvarleva från en bil?
En hjulaxel är det i alla fall. Här i det fördolda, har den hittat sitt sista vilorum.
Vägen från bostadshuset ner till genomfartsvägen var lång och mödosam. Frågan
man ställer sig, hur gick det när vintern kom?
De mossbelagda stenarna kantar min väg när jag går därifrån.
Och djupt därinne i den djupa Blåsmarksskogens dunkel, hörs ljudet av
kraxande kråkor och tjattrande skator. Tänk en sådan obeskrivbar ödmjukhet
som jag känner inför detta.
----------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Kommentarer
Postat av: Agneta
Jag cyklar/går ofta Byapromenaden (och där ikring Pitsund/Högsböle). Mormor o morfar bodde i Högsböle.
Jag fantiserar och tänker på förr, hur det var för dem och för mina föräldrar. Så bra vi har det, det är inte klokt.Visst känner jag också ödmjukhet.....
Ha det!
Postat av: Ewa
Jag tänker så ofta när jag ser de här husen att det är så himla synd att de står öde. Är det helt obrukbart? Tänk om man kunde använda det i lokalhistoriskt syfte på något sätt i allafall. Tack för din blogg, jag läser ofta.
Trackback
