Hugo Björk åter på svensk jord
För första gången på femtio år firar Hugo Björk julen hemma i Sverige. Hugo är 74 år och reste till Amerika i mars 1923. Två tredjedelar av sitt liv har han arbetat och bott i Oregon på västkusten, tills han på våren 1972 beslöt sig för att återvända till det gamla hemlandet. Nu bor han på pensionärshemmet i Lillpite, och tycker själv att han har det ganska bra. Han sade aldrig upp sitt svenska medborgarskap under åren därborta, och när han återvände var det bara en formell historia att få ålderspension. Men därtill kommer varje månad Social Sequrity - den amerikanska ålderspensionen. Hugo Björk klarar sig gott och börjar åter tala svenska flytande. Det var litet si och så med den saken från början, efter att så lång tid mest pratat engelska.
Under en stor del av de femtio åren var Hugo Björks förbindelser med hembygden ganska sporadiska. I Portland i staten Oregon bodde han i många år, och arbetade i skogar, på sågverk och vägbyggen i omgivningen. Tänkte många gånger på hemlandet, som han lämnade under arbetslöshetens år på 1920-talet. Men först våren 1972 tog han det avgörande steget. Nu bor han på pensionärshemmet i Lillpite, där han trivs bra och klarar sig gott. Men han ångrar inte tiden i Amerika.
Hugo Björk föddes och växte upp i Yttersta i närheten av Lillpite. Modern dog medan barnen var små och Hugo fick tidigt börja arbeta för uppehället. Han försökte sig som dräng och så skogen, förstås. Det blev krig och dåliga tider och i början av 20-talet började han fundera på att lämna arbetslöshetens Sverige och pröva lyckan i Amerika. Det var många som gjorde likadant, och strömmen över Atlanten var strid. Och i mars 1923 var dagen kommen men. Hugo tog farväl av sina syskon och kamrater och gav sig iväg. Han var ogift och har så förblivit.
MÅNGA MINNEN
Det är många minnesbilder Hugo tecknar när vi sitter och pratar med honom i pensionärshemmet i Lillpite, den bästa bostad han haft på många år. Han minns den första tiden i Amerika, när han arbetade tillsammans med sina kamrater Axel Svedberg, också han från Yttersta, samt Jonas Sandström från Lillpite. Det var ett vägbygge, dels dagpenning och dels ackord, och förtjänsten var skaplig, upp till fem dollars. I förhållande till förtjänsterna i Sverige var det mycket. Sen blev det järnvägsbyggen, och så skogen. Hugo har mest arbetat med "lumber".
Efter krisen på 30-talet arbetade han i tio år åt ett bolag i Oregon, inte så långt från staden Portland, som varit så att säga den fasta punkten under amerikaåren. 1945 och fem år framåt hete arbetsplatsen Roseburg, en liten farmarstad sydost om Portland.
JÄTTEFURA
Svenskarna har alltid varit eftersökta som skogsarbetare i Staterna. Och storskogarna fordrade att man var van med jobbet. En gång fick Hugo erbjudande om arbete på ett ställe utanför Aberdeen i staten Washington, och det första gällde att "bocka" - d v s att aptera - en jättefura som mätte tolv fot över stubben, och som därtill låg mycket illa till i terrängen. Tidigare hade elva försökt men gett upp.
- Jag tänkte också gå, men då sa basen at jag skulle få fem dollars för dagen, och ackord per fot på stockarna. Jag försöker väl, svarade jag och efter sju dar hade jag bockar furan som var långt över 200 fot lång. Där tjänade jag över tio dollars om dagen, berättar Hugo med berättigahd stolthet. Men det var arbetssamt.
DÅLIGT HÄR HEMMA
- Vad tycker du om tiden där borta, frågar vi.
- Egentligen ganska bra. Det var eländigt här hemma när jag for och många gånger förtjänade jag bra. Men det var svårt också. Under depressionen på 30-talet var det mest frågan om att överleva. Arbetslösheten var stor och en del gick utan arbete så länge att de blev helt utan pengar. Ingen arbetslöshetsersättning fanns och inget socialunderstöd.
- Hur klarade ni er?
- Vi lånade av varandra, det var gott kamratskap och den som hade över hjälpte oftast till. Jag kommer ihåg en bagare som en gång gav mig en stor påse med bröd. En annan hade affär och gav bort hela skinkor. Det var bättre än att de förstördes, då ingen hade något att köpa för.
HADE TUR
- Fast personligen hade jag det inte så svårt, säger Hugo eftersinnande. Jag hade turen att inte behöva gå så långa tider utan arbete, och så hade jag en del pengar sparade. Men dagpenningen var låg under denna tid. Två dollars om dagen, varav en gick till mat och husrum när man var i skogen eller på sågverk.
- Men sen blev det bättre, berättar Hugo. När Roosevalt blev president 1933 höjdes alla löner med en dollar, och det startades arbeten för ungdom som annars gått och drivit på gatorna och gjort ofog.
Hugo Björk fortsatte i skogen. Under några år i Roseburg tjänade han 700-800 dollars i månaden, vilket var bra. Han var organiserad i både AFofL och CIO, som var fristående på den tiden. Numera har en sammanslagning skett. Han hade privata försäkringar för att klara eventuella sjukdomar, vilket var välbetänkt när han 1959 blev sjuk. Det kostade ingenting, trots nio månader på "hospital".
MÅNGA NÖJEN
- Du har aldrig gift dej?
- Nej, säger Hugo och skrattar. Men nog har jag haft roligt. När vi arbetade i skogarna for vi ner till närmaste stad och roade oss på helgerna. Det blev både sprit och flickor. Och de åren jag bodde i Portland var det många tillfällen. Ibland hade man fast sällskap men jag klarade mig utan att det blev giftermål. En hälsingeflicka som jag gick med gifte sig sen med en kompis, men det blev skilsmässa. Så det var nog bäst som skedde.
RUFFIGT STÄLLE
De sista nio åren i Amerika, bodde Hugo i ett gammalt hotell på tredje gatan i Portland, och det var där vi träffades under min resa i Amerika 1971. Jag sökte upp honom och blev ganska beklämd då jag såg vilket ruffigt ställe det var. En säng en dålig fåtölj, en låg byrå och en pall, var hela inredningen.
- Ja, det var ett dåligt ställe, och jag tänkte många gånger flytta därifrån men det blev inte. Dyrt var det också, fyrtio dollars i månaden sista tiden. Men till sist blev husägaren tvungen att reparera. Han hade flera liknande hotell, förresten.
Värst var det att det var så ensamt, konstaterar Hugo. Där är det ingen som bryr sig om en annan. Alla är inställda på att klara sig själva. Och när man då inte har några släktingar så sitter man där man sitter, eller går på någon bio eller dricker ett glas. Sen så blev jag också dålig till hälsan. Jag kände mig dålig då du hälsade på mej, men nu är det bättre. Och här hemma har jag ju många som jag kan hälsa på. En brorsdotter kommer hit ibland och ser till mej och så åker jag till Koler eller min syster i Öjebyn. Fast jag tycker det är ganska dåligt med kommunikationerna.
ÅNGRAR INGET
- Ångrar du att du for hem?
- Nej, det gör jag inte. Jag tänkte ofta på att åka, men när Johan Bergman kom i våras så bestämde jag mej. Och nu är jag glad att jag åkte. Här har jag det gott. Jag får 627 kronor i månaden från Social Sequrity i Amerika och så den svenska pensionen 621 kronor. Det är mer än jag behöver.
Hugo tycker också att pensionärslägenheterna är bra - och billig. En sån här skulle kosta bra mycket mer i Amerika, säger han. Och det är riktigt. Där utgår inga subventioner till pensionärsbostäder, om man inte är alldeles utfattig. Har man pension så skall man klara sig själv.
Pensionärslägenheten i Lillpite är en välgörande kontrast till det rum som
Hugo Björk hyrde sista tiden i Portland. Här kan han koka kaffe och bjuda
in bekanta. Nu har jag inga bekymmer, säger han.
Hugo hade dock inte full pension eftersom han inte betalt fulla avgifter de siat fem åren han var i arbete. Avgifterna är knutna till inkomsten. Följaktligen fick han bara 89 dollars och så fick han ett tillskott från staten på några dollars. Men nu är de svåra tiderna över. Hugo Björk skall för första gången på femtio år fira julen i sin barndomsby Yttersta. Han gläder sig åt att han blivit bjuden till sin brorsdotter och hennes man. Han har varit med om mycket, både bra och dåliga tider, men han ångrar ingenting. Hugo är glad över att under hans många år i Amerika har Sverige blivit ett bra land som tar hand om sina återvändande medborgare.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 23 december 1972
Kommentarer
Trackback
