Roger Lindqvist

Farfar dog en onsdag. Det kommer jag så väl ihåg. Och jag minns även en detalj till, som fortfarande finns kvar både klart och starkt i mitt minne, trots att jag vid farfars frånfälle var 7-år gammal. Det var när man hämtat farfars kista på Piteå lasarett och skulle transportera den till bårhuset vid Hortlax kyrkogård. Den svarta likbilen kom körande efter den grusbelagda Hortlaxvägen. När man kom till farmor och farfars hus, så stannade den där, en stund. Som för att visa farfar huset en sista gång. Ett rätt så märkligt förehavande, om man tänker på den tid vi lever i nu. Jag vet inte om man gör samma nu idag. Men den där stunden vid huset, och den svarta bilen med sina kepsförsedda chaufför, har dykt upp i mitt huvud ibland. Därbak låg alltså min farfar Amandus, borta sedan en tid, på väg mot sitt allra sista vilorum i den by, där han och farmor hade bott i sedan tidigt 20-tal.

 

Av farfar kan jag än idag minnas hans utpräglade västerbottniska dialekt. Ett tungomål som han envist höll fast vid, trots att det inte skiljde mer än några enstaka mil mellan hans födelseort i Blåfors och Hortlax. Hans tid var ju rätt så olik den tid som jag själv växte upp i. Han började sitt arbete som dräng omkring 13-14-årsåldern. Så även med de övriga syskonen. 1936 fick han sjukpension. Detta p g a en reumatisk sjukdom, som gjorde honom helt arbetsoförmögen. Dessförinnan hade han som många andra i bygden, haft sin utkomst på Munksunds sågverk. Där jobbade även två av hans söner, under många år. Farfar var en rätt så försiktig person. Han var väldigt ekonomiskt sinnad. Och min far har berättat, att han ibland vände, både en och två gånger på de kronor som han fick in i kassan. I familjen fanns tio barn, så man kan väl ha en viss förståelse för hans sätt att värna om penningpungen.