Yrkeschauffören Gösta Bergh, har kört prickfritt i 50 år
Gösta Bergh i Pitsund kan i dagarna montera fast sitt andra förtjänstmärke,
bevis på prickfri körning. Han tog körkort för 50 år sedan och kört åtskilliga
tusen mil både privat och som yrkeschaufför.
För 50 år sedan tog Gösta Bergh, Pitsund, körkortet. Han körde upp för besiktningsman Folke Westerberg i Luleå. Det blev en kort sväng i residensstaden, några frågor och så var det hela över. Sedan dess har Gösta kört åtskilliga mil med alla möjliga motorfordon. På 1940-talet tog han trafikkort och blev yrkeschaufför. Trots sina 74 år kör han fortfarande - han rycker då och då in och hjälper ett bussbolag i Piteå och för närvarande håller han på att nöta ut sin åttonde personbil. Att han är säker vid ratten bevisas bl a genom att han i dagarna kan montera fast den andra skylten som han fått för prickfri körning.
- Dom där skyltarna blir allt sällsyntare, säger man på bilbesiktningen i Piteå. Skylten och diplomet för tio års prickfri körning utdelades av trafikförsäkringsbolagen. Förtjänstmärke heter det och är bevis på att man inte tagit ut ett öre från försäkringen eller haft något otalt med polisen.
- Således mycket dyra märken, säger Gösta och skrattar. Har nog betalt de där skyltarna många gånger om...
¤ "Du ska lära dig köra"!
När Gösta Bergh var 24 år sammankallade hans far, hemmansägare Edvard Bergh i Backträsk, familjerådet bestående av hustru och sex barn. Det fanns väg uppåt Alterdalen men den var smal, krokig och backig.
- Den trafikerades mest av häst och vagn. Skulle vi fara någonstans så cyklade vi, berättar Gösta. Det var ytterst sällsynt som någon bil sökte sig upp till byn och när det hände var det en sensation.
Hur som helst, resultatet av diskussionerna i familjen blev till sist att Gösta fick i uppdrag at cykla ner till Piteå och se sig om efter en bil.
- Jag fick åka eftersom jag var äldst i syskonskaran. Jag klev upp tidigt en morgon och cyklade iväg till stan och for till bilhandlaren Birger Sandberg som sålde Ford. Det blev affär. Vi köpte en T-Ford av 1924-års modell. Men jag sa bestämt ifrån att han måste först lära mej köra innan det blev någon affär. För några bilskolor fanns inte på den tiden.
¤ Ett tunt häfte
Det blev fler cykelturer ner till Piteå för att övningsköra. Efter några vänder var alltså Gösta mogen för uppkörning. Men först måste teorin klaras av.
- Jag fick ett häfte av Sandberg, det var inte mycket som stod där. Att man högsta tillåtna hastigheten var 60 km i timmen och några få vägmärken. Men han lärde mej också de oskrivna lagarna.
- Såg man en hästskjuts komma en till mötes, skulle man köra åt sidan, stanna motorn och vänta till kusken spänt av och lett hästen en bra bit in i skogen. Detta för att inte skrämma hästarna fördärvade och göra sig ovän med alla hästkarlar...
Originalkörkortet från 1926 respektive 1940 kan inte Gösta Bergh visa upp.
Däremot dubletterna från 1963 som han fick sedan originalkörkortet stulits
tillsammans med några kläder som fanns ute på gården.
¤ Uppkörningen
I augusti 1926 ansåg bilhandlaren Sandberg att nu skulle det bli affär av. Han följde 24-åringen till Luleå för uppkörning.
- Jag tror inte vi mötte någon bil på vägen dit, säger Gösta, nu 50 år senare. Besiktningsmannen hette Folke Westerberg. Vi fick köra en runda i stan, svara på frågor och så var det hela över.
Nuvarande chefen för körkortsavdelningen vid länsstyrelsen i Luleå, länsassesor Torsten Hörberg, tillfrågades vid ett tillfälle om hur det verkligen gick till förr vid uppkörningar. Det förekommer en mängd otroliga historier om att på den tiden behövde man bara sitta på ett lastbilsflak och åka med, medan den olyckligt utvalde körde upp. Klarade han sig behövde ingen av flakåkarna visa sitt körkunnande...
- Det går då definitivt så inte till idag, svarade länsassesorn. Men nog fick vi köra var och en när jag på 1930-talet tog körkortet.
- Inte gick det till hur som helst. En furir från Boden kuggades, minns Gösta.
¤ Hamnade i Piteälven
Bilhandlaren i Piteå fick 800 kronor för den begagnade Forden, försäkringen kostade för övrigt 68 kronor första året.
- Jag körde mycket med T-Forden. Den gick som ett urverk men visst var det besvärligt om vintrarna. Ingen värme och då fanns ingen glykol att hälla i kylaren. Några år senare var det dags för det första bilbytet. Forden köpte en Älvsbybo som dock varnades för dåliga bromsar.
- Ta det försiktigt när du ska nerför backen vid färjstället i Arnemark, sa jag åt Älvsbybon. Men han glömde tydligen förmaningen, brakade ut på färjan och hamnade i Piteälven där bilen låg tre dagar innan man fick upp den.
Gösta Berghs åttonde personbil står i hans garage i Pitsund. Den går finfint, trots sina tretton år.
Hur många mil han kört som privatman och yrkeschaufför kan inte Gösta svara på. Men nog är det en bra bit över 100.000 mil.
- PV:n jag hade före den här bilen körde jag 30.000 mil med...
¤ Olyckan med hunden
Gösta fick tydligen smak för att köra bil. 1940 tog han trafikkort och började köra lastbil och bussar.
- Under krigsåren körde jag godsbilen mellan Piteå och Jävre. Den gick med gengas och det var besvärligt.
Det var för övrigt under "Jävretiden" som Gösta Bergh råkade ut för sin första och enda trafikolycka.
- Plötsligt sprang det ut en lurvig hund framför bussen. Jag hade inte en chans att stanna eller vika undan, hunden var död då jag kom ut. Jag hörde mej för och fick veta att den ägdes av en äldre ogift kvinna som bodde ensam i byn och det var väl med en viss bävan jag gick dit för att beklaga det inträffade.
- Nää, är han död? Å tack ska ni ha. Jag har länge tänkt avliva hunden för den började bli blind. Innan jag lämnade gården hade jag fått i mej flera koppar kaffe och mycket doppa.
¤ Önusberget
Gösta Bergh har kört många timmerlass till Piteå, i rykande snöstorm och blixthalka.
- Man bävade för Önusberget. En gång kom jag nerför med full last och såg en buss stå på tvären. Som vanligt körde jag sakta och bromsade med motorn och stannade en bit från bussen som visade sig vara fullastad med skolbarn. Som yrkeschaufför har man verkligen fått lära sig att ta det försiktigt i alla lägen och aldrig ta några risker, menar Gösta.
På den tiden var fordonen långt ifrån människovänliga.
- Det var dålig värme, på en del lastbilar såg man vägen genom golvplankorna. Man fick sitta i päls och då man skulle lasta timmer för handkraft lade man pälsen på motorhuven, när man lastat var man många gånger blöt i svett och då var det inte så trevligt att sätta sig i en iskall förarhytt.
Nu när Gösta Bergh "hoppar in" och hjälper ett bussbolag i Piteå är det andra förhållanden.
- Det är som en lek att vara busschaufför nu. Det är servostyrning och elektriska bromsar och allt möjligt...
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 14 december 1976
Kommentarer
Postat av: Kjell Randehed
Egentligen skulle alla som kört prickfritt i 50 år få guldmedalj. Men försäkringsbolagen är så djävla snåla så har personen inte tillhört någon organisation blir det inget. Själv har jag 50 års prickfri körning nästa år. Tänk vad sådana som vi har tjänat in till försäkringsbolagen.
Trackback
